Semestrar

Jag är på semester men överväger att snart återvända till det svenska Internetlandskapet.

Påven söker föra in Gud i politiken

Många av dem som vurmar för kristendomen brukar framhålla som en av dess stora förtjänster att den skiljer mellan religion och politik och inte lägger sig i den senare. Det stämmer naturligtvis inte att kristendomen skulle besitta någon sådan förtjänst, vilket historien bär tydliga vittnesbörd om. Allt sedan 300-talet, då kristendomen blev statsreligion i det romerska riket, har den varit nära lierad med den världsliga makten. I nutiden är USA ett exempel på hur kristendomen kommit att styra mycket av politiken. Den sittande presidenten säger sig vara utvald av Gud och ta order från honom.

Här i Europa har religionen till ganska stor del utmönstrats från det politiska arbetet. Men motkrafter finns. En av de största utgör förstås den katolska kyrkan. I samband med EU:s femtioårsdag har påven försökt få in en skrivelse i jubileumsdeklarationen om Gud och kristendomen som unionens grund, vilket Dagens Nyheter kunde berätta om igår. Som tur är har en majoritet av medlemsstaterna gått emot den kristna framstöten; det blir ingen skrivning om någon kristen värdegrund för EU.

Att en majoritet av EU-länderna vill hålla religionen utanför politiken är mycket positivt. Det vore olyckligt om den sekularisering som inleddes i Europa med den franska revolutionen 1789 och som bygger på universella värden, grundade i förnuftet, nu skulle börja rullas tillbaka. Världen behöver inte mer religion, utan mindre.

Andra bloggar om: EU, påven, katolicism, politik, religion, kristendom, sekularisering

Inflytelserika och omtumlande läsefrukter

När jag låg i min soffa i kväll och slappnade av, började mina tankar kretsa kring vilket inflytande de böcker jag läst har haft på mig. Fanns det några som påverkat mig i grunden? Efter en stund kom jag fram till att det är främst tre klassiska romaner, som har berört mig på ett så djupgående sätt att de förändrat min syn på mig själv, människorna och livet. Dessa är med vidhängande korta motivering:

1. Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij — första stora litterära upplevelsen och första inblicken i en fullödig romanfigurs rika känslo- och själsliv, Raskolnikovs nämligen. Då förstod jag vad vidden av vad som kan rymmas inom en människas jag.
2. Odysseus av James Joyce — lärde mig älska vardagen och dess människor. Huvudpersonen Leopold Bloom är en anti-hjälte och en helt vanlig, alldaglig människa men fullkomligt oemotståndlig. Trots hans ofta banala tankar och triviala funderingar kan man inte annat än älska honom.
   
3. Lord Jim av Joseph Conrad — fick mig att inse att varje människa är en gåta. Hur mycket vi än försöker förstå en annan människa, finns det alltid en rest som undflyr oss. Det är aldrig möjligt att komma underfund med henne helt och hållet.
   

Vilken bok eller vilka böcker har haft störst inflytande i ditt liv?

Andra bloggar om: Fjodor Dostojevskij, James Joyce, Joseph Conrad, litteratur, klassiker, prosa

Pekgul om benägenhet för själmordsdåd

I Aftonbladets lördagsintervju berättar Nalin Pekgul, ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, om sin uppväxt i de kurdiska delarna av Turkiet. Pekgul förklarar varför hon som liten ville dö som självmordsbombare:

"Jag växte upp i ett samhälle där vi inte såg annat än förtryck, kränkningar och förödmjukelser. När man utsätts varje dag så växer hatet. Jag var alltid beredd att sätta på mig bomber och spränga en bro eller en militärbyggnad. Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart."

Precis så tror jag att de palestinska självmordsbombarna känner det. Dagligen utsätts den palestinska befolkningen av förtryck, kränkningar och förödmjukelser av den israeliska armén. I en sådan situation uppkommer hat, frustration och förtvivlan, känslor som hänsynslöst utnyttjas av terroristorganisationerna i deras rekrytering av självmordsbombare.

Det är psykologiskt förståeligt att sådana extrema förhållanden, under vilka djupt förtryckta och kränkta folkgrupper lever, också skapar en grogrund för drastiska handlingar i form av exempelvis självmordsdåd, som knappast skulle ha kommit till stånd i ett annat, mer normalt läge.

Andra bloggar om: Nalin Pekgul, terrorism, självmordsbombare, sjävmordsdåd, Palestina, kurder

Tre Nietzsche-citat

Nu dumpar jag min signatur, som under ganska många måndader har fått avsluta mina inlägg på ett visst internetforum. Jag tänkte att jag kunde förvara den mer permanent här. Det rör sig i all enkelhet om tre rätt fyndiga Nietzsche-citat:

• "Keiner ist so verrückt, dass er nicht einen noch Verrückteren findet, der ihn versteht."
• "Die Philosophie ist eine Art Rache an der Wirklichkeit."
• "Der Asket macht aus der Tugend eine Not."

Den som läst ett minimum av tyska förstår säkert vad citaten betyder, kanske också andra med tanke på svenskans och tyskans likhet. Som en liten hjälp på vägen antecknar jag några glosor: Art = sorts, Rache = hämnd, Tugend = dygd och Not = nödvändighet.

Ifall ni har några egna favoritcitat av Nietzsche, vore det uppskattat om ni kunde dela med er av dem i form av en kommentar.

Jesus: Bibeln är Guds ord

Som bekant är Jesus den yttersta auktoriteten för de kristna. Vad hade han att säga om de bibliska skrifterna? När man läser Bibelns evangelier, får man onekligen intrycket att också han menade att Gamla testamentet är Guds ord, åtminstone talades detta ord av de gammaltestamentliga profeterna. I vilket fall som helst kan inte GT upphävas enligt Jesu bestämda mening, vilket är ett viktigt observandum. I Johannesevangeliet säger han:

"Lagen [dvs. Gamla testamentet] kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas."
Joh 10:35

När det gäller Jesus egen insats, får man räkna med att hans ord också var Guds, eftersom Jesus och Gud delar på samma väsen i treenigheten. Annorlunda kan detta uttryckas som att Jesus både var helt och hållet mänsklig och fullkomligt gudomlig, hur nu det nu är möjligt, men så lyder dogmen. Vi bör alltså räkna med att det Jesus säger i evangelierna och på andra håll i NT på samma gång är Guds ord. Johannes skriver:

"Ty den som Gud har sänt talar Guds ord."
Joh 3:34

Avslutningsvis kan man notera att Hebréerbrevet understöder vad som just har sagts: att såväl Gamla testamentets profeter som Jesus har talat Guds ord. Jesus anses rentav ha fungerat som ett direkt språkrör för Gud; genom Jesus har Gud talat. I brevet läser man:

"Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom."
Heb 1:1-2

Genom dessa citat stärks förstås tesen att Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. De flesta av dagens kristna gör allt för att distansera sig från en sådan uppfattning. I stället menar de att Bibeln är en helt och hållet mänsklig tolkning och konstruktion, om än den religiösa upplevelsen av Gud har fått vara med och inspirera på något hörn. Frågan är om dessa liberala kristna har något fog för detta, om man ser till vad som faktiskt står i den Heliga skrift.

Andra bloggar om: Bibeln, kristendom, Jesus, bibeltolkning, fundamentalism, bokstavstro, religion

Paulus: Bibeln är Guds ord

Kristna och andra har noterat att Koranen utger sig för att vara Guds rena och oförfalskade ord. Detta har de sett som en belastning hos islam, då de föreställt sig att muslimer därmed vore tvungna att slaviskt underkasta sig de koraniska verserna. Vad som däremot undgått dessa islams belackare är att också Bibeln gör anspråk på att vara Guds direkta ord. Här skulle man kunna peka på bibelställen i mängd från Gamla testamentet, men kristna brukar vara lite kitsliga med hänvisningar dit. Därför skall jag välja något ur Nya testamentet. Jag väljer Paulus. Trogen sin grandiosa självuppskattning skriver han i ett av sina brev att han förkunnar Guds rena och oförfalskade ord:

"Jag är ju inte som de många som schackrar med Guds ord, nej, jag förkunnar det oförfalskat, som det kommer från Gud, inför Gud och i Kristi tjänst."
2 Kor 2:17

I ett annat brev berättar Paulus om en predikan, där man utlagt de bibliska texterna inför församlingen. Han är noga med att understryka att det inte handlar om ord författade av mänsklig hand; orden kommer tvärtom från Gud själv.

"Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende."
1 Thess 2:13

Avslutningsvis kommer Paulus i en epistel in på den Helige Ande, som påstås vara den aspekt av den treenige Guden som dikterat vad som står i i de heliga skrifterna. Pauli skrivkonst hemfaller ofta åt svammel och dunkelhet, som gör att uttryckssättet inte alltid bir så exakt och koncist. Därför måste lite mera tas med i citatet den här gången:

"Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss — vi tolkar andliga ting med Andens hjälp."
1 Kor 2:9-13

När Palus och hans medapostlar talar om Gud och om gudomliga ting är det enligt de citerade styckena inte något som de själva funderat ut eller kommit på. Det de säger får de i stället från Gud via den Helige Ande; de talar med gudomlig auktoritet.

Om man skall gå efter Pauli ord, och det måste väl den kristne, är alltså även Bibeln Guds ord, precis som Koranen. Den sekuläre kan därmed dra slutsatsen att Bibeln gör anspråk på att vara nedsänd av Gud.

Andra bloggar om: Bibeln, kristendom, Paulus, fundamentalism, bokstavstro, religion

Islamisk väckelse i Egypten

Ikväll visade Kunskapskanalens program Mera om världen två timmar med reportage om kultur och politisk opposition i dagens Egypten. Mycket intressant, lärorikt och spännande. Bland de intervjuade var Susanna Olsson, som forskar på nutida rörelser inom islam. Hon berättade att en väckelsevåg går genom Egypten sedan några år. Det är inte islamism, alltså en politisk tolkning av islam, utan en fromhetsinriktad muslimsk tro som nu bryter fram. Inriktningen har alls inga politiska mål eller syften. I stället fokuserar den på den enskilde muslimens trosliv, på fromhet, individuella karaktärsdrag (hur är man som god muslim?) och den personliga vardagen. Det rör sig alltså om en islam för den enskilde personen, tillämpad i hans eller hennes privata liv.

Ett av de mer synliga tecknen för denna islamiska väckelse är att så gott som alla egyptiska kvinnor bär slöja, vilket inte var så vanligt i landet för 30-40 år sedan. Många bär den just därför att de ryckts med i och blivit en del av den pågående väckelsen; de vill helt enkelt uttrycka sin fromhet och religiositet genom att anamma den islamiska klädedräkten. Som sagt är denna rörelse, just nu kanske rentav starkare och mer inflytelserik än egyptisk islamism, fullkomligt opolitisk, och därför känns det ännu mera märkligt att så många västerlänningar fördomsfullt tror att slöjan på en muslimsk kvinnna alltid är en politisk symbol. I den breda nutida islamiska väckelsen i Egypten signalerar slöjan tvärtom ett intresse för privat fromhetsliv utan samhälleliga kopplingar; den är i detta fall en symbol för personlig, varm religiositet.

Andra bloggar om: slöjan, islam, religion, väckelse, Egypten

Besattheten vid det förmenta slöjtvånget

Många icke-muslimer har för sig att så gott som alla minderåriga muslimska tjejer med slöja bär den under tvång. Som ett generellt påstående stämmer inte detta, men här vill jag tala om de fullkomligt orimliga proportioner som slöjfrågan har antagit och orsakerna därtill. Även om det nog händer att muslimska flickor tvingas att bära slöja av sina föräldrar, är det ingenting mot det massiva kvinnoförtryck som pågår i det svenska samhället, av svenskar mot svenskar. Att hundratusentals svenska kvinnor misshandlas och våldtas av svenska män är en betydligt mer angelägen fråga än huruvida det kan ha förekommit att nioåriga muslimskor har tvingats ta på sig slöja utanför hemmet.

Är besattheten av slöjan ett sätt för svenskar att slippa ta itu med det egna kvinnoförtrycket, att vända bort uppmärksamheten och skyla över? Handlar det om den psykologiska mekanism som kallas projektion, att det man hatar hos sig själv tycker man sig se hos andra? Eller kan det rent av vara så att talet om slöjtvång är ett sätt att legitimera främlingsfientlighet och kulturrasism? Slöjan är ett förtryck, påstår man, och därför är det befogat att gå till rätta med den muslimska kulturen och motverka den, ja helst bör den muslimska invandringen stoppas helt. Så resonerar de främlingsfientliga krafterna.

Antagligen spelar alla tre faktorerna. in. Talet om slöjtvång riktar uppmärksamheten bort från det inhemska kvinnoförtrycket. Det är ett uttryck för projektion, och det legitimerar främlingsfientlighet. Utan sådana mekanismer blir det obegripligt hur svenskar i gemen har kunnat bli så oerhört besatta av slöjan och det befarade tvånget att bära den. När det påstådda slöjtvånget blir en anledning att förtrycka muslimer är det för övrigt verkligen dags att sätta ned foten. Då har det gått för långt.

Andra bloggar om: slöja, muslimer, slöjtvång, islam, integration

Svenska muslimer vill inte ha sharia-lag

"Extrema konservativa muslimer vill ha egna lagar. Men det är något som de flesta muslimer starkt är emot — och till och med upplever som ett hot." Det hävdar imamen Abd al Haqq Kielan i en debattartikel i dagens Expressen.

Kielan påtalar det betydelsefulla för integrationsprocessen att imamer är uppvuxna och utbildade i Sverige, och han kommer i sammanhanget in på det faktum att de flesta muslimer i landet tar avstånd från särlagstiftning för deras del, det vill säga sharia-lagar. Kielan skriver:

"När imamerna kommer från utlandet tar de med sig värderingar och attityder som ofta inte fungerar här, och som i värsta fall innebär segregering och konflikter.

Ett exempel ser vi i de årligen återkommande kraven på särlagstiftning för muslimer som kommer från ett visst, numera ökänt, håll bland de i Sverige verksamma muslimska föreningarna. Dessa krav upplevs som ett hot av de flesta muslimerna i Sverige och leder till onödiga motsättningar och ger oss muslimer dåligt rykte."

Gud är förlåtaren också enligt islam

Även sådana kristna som förstår att de och muslimerna dyrkar samma gudom, brukar ha en väldigt skev och illa underbyggd syn på den koraniska gudsbilden. Dessa kristna tänker sig att den koraniske guden är grym, sträng och oförsonlig, medan den bibliske är kärleksfull och förlåtande. Bibelns Gud förlåter, säger de, men inte Koranens.

Denna kristna föreställning är emellertid en fördom. Enligt Koranen är det Guds främsta attribut att vara barmhärtig, förbarmande och förlåtande. Tittar man efter i muslimernas heliga skrift, upptäcker man att Gud kallas förlåtaren i åtta stycken verser, där också Guds egenskap att vara den mest barmhärtige anges. Verserna är som följer.

7:167. Därtill har er Herre [Gud] fastställt, att Han kommer att upphöja emot dem människor som kommer att vålla dem svår förföljelse tills Återuppståndelsens Dag. Er Herre är ytterst effektiv med att verkställa straff, och Han är utan tvivel Förlåtaren, Barmhärtigast.

15:49. Informera Mina tjänare om att Jag [Gud] är Förlåtaren, Barmhärtigast.

40:42. [En troende egyptier sade:] "Ni bjuder in mig till att vara otacksam mot GUD, och till att sätta upp idoler vid sidan av Honom som jag inte känns vid. Jag bjuder in er till den Allsmäktige, Förlåtaren.

42:3. Inspirerar dig, och de före dig, gör GUD, den Allsmäktige, Visast.
42:4. Allting i himlarna och på jorden tillhör Honom, och Han är den Högste, den Store.
42:5. Himlarna ovan dem brister nästan av vördnad för Honom, och änglarna prisar och glorifierar sin Herre, och de ber om förlåtelse för dem på jorden. Absolut, GUD är Förlåtaren, Barmhärtigast.

46:8. När de säger, "Han hittade på det här," säg, "Om jag hittat på det här kan ni inte skydda mig från GUD. Han är fullt medveten om allt ni planerar. Han räcker som vittne mellan mig och er. Han är Förlåtaren, Barmhärtigast."

Bland verserna är det tre stycken, där Guds förlåtande egenskap särskilt framhävs.

7:155. Du [Gud] är vår Herre och Mästare, så förlåt oss, ös Din nåd över oss; Du är den bäste Förlåtaren.

12:97. De sade [till Josefs far], "Fader, be för vår förlåtelse; vi hade verkligen fel."
12:98. Han sa, "Jag kommer att be min Herre att förlåta er; Han är Förlåtaren, den Barmhärtigaste."

28:16 Han [Mose] sade, "Min Herre [Gud], jag har kränkt min själ. Snälla förlåt mig," och Han förlät honom. Han är Förlåtaren, Barmhärtigast.

Det finns naturligtvis många fler suror och verser i Koranen med förlåtelsetema. Till dem ges det säkert anledning att återkomma rätt snart.

Andra bloggar om: Gud, islam, religion, Koranen, gudsbild

Gudstron motsäger evolutionsteorin

Är teismen, alltså den Gudstro som finns i t.ex. kristendomen, förenlig med biologins utvecklingsteori, enlig vilken allt liv i universum har genomgått en utveckling till följd av variation och selektion? De flesta liberala kristna brukar hävda att det inte finns något i Guds existens som motsäger evolutionsteorin. Men det gör det allt, menar jag, för Gud är just ett levande väsen som inte själv utvecklats, en punkt som teologerna noga brukar framhålla. Man kan ställa upp följande lilla slutledning, som visar detta.

1. Premiss: Enligt evolutionsteorin har allt levande, alla varelser genomgått en utveckling.
2. Premiss: Gud är ett levande väsen.
   
3. Premiss: Gud har inte genomgått någon utveckling utan har alltid varit densamme.
4. Slutsats: Alltså är evolutionsteorin falsk.

Guds existens vederlägger alltså evolutionsteorin. För den liberale teisten, som accepterar vetenskapens bild av naturen och universum, kan teorin bara räddas genom att dess tillämpningsområde inskränks till att endast gälla allt levande utom Gud. Men det sker naturligtvis helt ad hoct, därför att det inte finns någon annan, oberoende bevisning som säger att evolutionsteorin inte skulle gälla universellt. Man kan inte helt inskränka naturvetenskapliga teorier så fort det passar en själv.

Den vetenskapsvänlige teisten har fått ännu ett problem på halsen, verkar det som. Plötsligt är det bara en hårsmån som skiljer denne från kreationisten.

Andra bloggar om: ateism, filosofi, Gud, religion, vetenskap

Mer om Anna Nicole Smiths bortgång

Jag befinner mig ännu i affekt efter nyheten om Anna Nicole Smiths tragiska bortgång. Hon satte sig i mitt medvetande då hon med dunder och brak slog igenom i H&M:s julkampanj för underkläder 1994. Bilderna av den blonda, mulliga modellen gav intrycket av en levnadsglad och sund ung kvinna, även om sundheten snart nog visade sig vara en felaktig karaktäristik. Sedan dess har jag då och då noterat hennes förekomst i kändisspalterna. På något vis var det som om ett slags relation fanns där, åtminstone ett igenkännande. Nu är Anna Nicole Smith död.

Händelsen väcker frågor. Det märkliga är att dessa omsusade, kringsvärmade och förmögna människor, bland vilka hon var en, tillåts leva så självdestruktivt. Är det inga till hands som kan sätta ner foten, eller åtminstone förmana? Sådana borde finnas där, eftersom dessa celebriteter oftast är omgivna av en stab av anställda. Professionell hjälp finns som bekant att få, om man lider av grava personliga problem, särskilt för en känd och rik människa.

Det verkar som om ingen tordes säga ifrån. Därmed blev Anna Nicole Smith beklagligt nog ett offer för servilitet och fjäskeri, den svassande inställning som vi så ofta ser stjärnor och berömdheter bli föremål för. De personliga assistenterna, måna om sina anställningar och löner, blir lätt till en grupp jasägare som inte förmår att komma med kritik eller förmaningar. Begår de därmed inte ett fel, om de bevittnar en människas undergång utan att göra någonting verksamt åt det? Nog kan man tycka så. Därmed kan jag inte riktigt frigöra mig från intrycket att de som omgav Anna Nicole Smith har ett personligt ansvar för det tragiska förlopp som slutade med hennes förtidiga död.

Andra bloggar om: anna nicole smith, kändisar, kändisliv, moral, etik

Anna Nicole Smith är död

Så har hon lämnat oss, den stora skandaldrottningen, vår tids Marilyn Monroe.

Jag har alltid känt ett visst medlidande med Anna Nicole Smith. Hon förde i sanning en tragisk tillvaro och tycktes lida av grava psyko-sociala problem men fick aldrig någon verklig hjälp. Till det kan man foga hennes sons död för ett halvår sedan, bara 20 år gamma.

Den bana Anna Nicole Smith levnad tog var inte den lämpliga för henne; innerst inne förefaller hon ha varit en skör och ömtålig kvinna. Det är inte för mycket sagt att hon kom fel i detta livet, och nu krävde det sin tribut. Vila i frid, Anna Nicole.

Har du nyss lämnat kristendomen?

Då kanske Exkristen.se är något för dig. Exkristen.se är en helt nyöppnad webbplats för människor som av en eller anledning omorienterat sig i tillvaron och lämnat kristendomen. Kanske har de utsatt sin tro för kritisk granskning i förnuftets ljus eller drabbats av någon erfarenhet som starkt utmanat tron, t.ex. att goda människor sällan tycks få ut någon lön av Gud. Hursomhelst avser Exkristen.se att vara en resurs och ett stöd för dem som valt att gå en annan väg genom livet utan sin gamla kristna tro.

Sajten förklarar sig i egna ord vara "en mötesplats för människor som lämnat sin tro och som inte längre kan/vill söka svaret på livets frågor i religionen, ett bollplank för sökare och tvivlare samt en inspiratör och försvarare för kritiskt tänkande." De två sista leden i deklarationen indikerar att alla människor med ett genuint intresse för livsfrågorna är välkomna. Webbplatsen har också ett forum där livsåskådning och relaterade ämnen diskuteras.

Formgivningsargumentet är cirkulärt

Ett av de bästa sätten att avfärda formgivningsargumentet — att naturens ändamålsenlighet vittnar om en skapare — är att, som David Hume först gjorde, peka på dess cirkularitet.

Så här resonerar den gudstroende, som anammar argumentet, i en cirkel, något förenklat.

— Titta, naturen är intelligent formgiven! Alltså måste det finnas en intelligent formgivare, dvs. Gud.

Resonemanget är cirkulärt, därför att slutsatsens sanning förutsätts i premissen. Därför är formgivningsargumentet värdelöst; det bevisar ingenting alls. Det är ett icke-bevis.

(Not: Formgivningsargumentet brukar på svenska heta designargumentet och på engelska "the intelligent design argument". Jag prövar här en ny terminologi.)

Tetrapharmakos — den fyrfaldiga boten för en orolig själ

Något av det högsta goda och allra mest eftersträvansvärda här i tillvaron är sinneslugn, ro i tanken och själen, menade den antika filosofiskola som grundades av Epikuros från Samos omkring 300 f.Kr, i senare tider benämnd epikurismen. För att stävja oron, bekymret och ångesten och i stället uppnå sinneslugn, höll sig epikuréerna med en fyrledad, kort formel att styrka sig med vid behov, ett slags filosofiskt "coping statement". Den lyder:

• Frukta inte Gud.
• Bekymra dig inte om döden.
• Det som är gott är enkelt att få
• och det som är förfärligt är enkelt att uthärda.

Som epikuréerna förstod detta bör man inte frukta Gud, därför att han inte blandar sig i människornas angelägenheter. Döden är inget att låta sig oroas av, ty där vi är, är inte döden, och där döden är, är inte vi. Livets enkla och rena glädjeämnen — ett vackert natursceneri, en bit ost, ett glas vin eller goda vänners sällskap — är lätta att erhålla och komma i åtnjutande av. Man bör rätta sina begär efter vad som är rimligt och tillräckligt. Då kan man alltid räkna med tillfredsställelse. Slutligen kan det förfärliga i livet uthärdas utan några större svårigheter, om man betänker att inget lidande varar för evigt. Någon gång lättar det, och då är själva lidandets försvinnande upphov till en sällsamt underbar njutning i all dess stillhet.

Vilda västern-jakt på fildelare!

Alarmerande nyheter! På justitiedepartementet förbereds just nu ett lagförslag, som kommer att ge branschorganisationer rätt att få ut information om personer som förefaller att ägna sig åt fildelning. Det handlar om IP-numret, den adress som en viss dator har på Internet. Numret har bara polis och åklagare hittills kunnat få tillgång till, men nu skall det, om förslaget går igenom, också kunna vidarebefordras till privata organisationer, som ägnar sig åt att spåra upp och sätta åt fildelande individer.

Att ge privata och juridiska personer rätt att på egen hand jaga fildelare är förstås alldeles galet och totalt fel. Det strider mot hela vår rättstradition. Det är staten, och endast den, som skall administerar tvångsmedel och se till att misstänkta brottslingar lagförs.

En privat jakt på fildelare är inte helt olik de uppbåd i Vilda västern som tog på sig att spåra och fängsla misstänkta eller de lynchmobbar som också fanns på den tiden. Vem vill ha sådan godtycklig rättvisa? Om det nu överhuvudtaget kan kallas för en sådan.

Risken är överhängande att misstänkta fildelare kommer att utsättas för godtycke och övergrepp, om de privata intressena tillåts handla helt efter eget skön. Nej, som medborgare är det dags att sätta ned foten nu och vägra låta sig trakasseras till följd av en tämligen oskyldig, kulturell sysselsättning.

Citat av den antikristne Nietzsche

Att Friedrich Nietzsche var en svuren motståndare till kristendomen känner säkert många till. Han måste faktiskt betraktas som en av idéhistoriens allra största ateister, alltid giftig, skarp och dräpande i sina utfall mot religionen. Som en blygsam hyllning till mannen som filosoferade med hammaren, har jag ställt samman en liten citatsamling i ämnet. Nietzsches storhet som aforistiker framgår klart av dessa brottstycken. Mycket nöje!

"Den siste kristne dog på korset."

"Det är besynnerligt att Gud lärde sig grekiska när han ville bli författare — och att han inte lärde sig det bättre!"

"Efter att ha kommit i kontakt med en religiös man så känner jag alltid att jag måste tvätta händerna"

"Det kristna beslutsamheten om att världen är frånstötande och usel har gjort världen frånstötande och usel."

"Man gör klokt i att ta på sig handskar när man läser Nya Testamentet; förekomsten av så mycken orenhet nästan tvingar en till det... Jag har förgäves letat efter ett enda sympatiskt drag... allt är feghet och självbedrägeri."

"Fanatismen är den enda viljestyrka som också de svaga och osäkra kan mönstra."

"Så mycket kärlek och godhet finns inte här i världen att man har rätt att slösa bort dem på uppdiktade väsen."

"Om gudar funnes, hur kunde jag då uthärda att inte själv vara en gud. Alltså finns det inga gudar."

"Det är färdigt med prästerna och gudarna när människan blir vetenskaplig."

"Varken som moralkod eller som religion har kristendomen någon kontakt med tingen som de verkligen är."

"Man får betala dyrt för odödligheten; man måste dö flera gånger om medan man fortfarande lever."

"Vilkendera gäller, är människan ett av Guds misstag eller är Gud ett av människans?"

"Det finns inte tillräckligt med religion i världen för att förstöra världens religioner."

"Gud är en tanke som gör krokigt allt det som är rakt."

"Så länge människan har funnits till har hon glatt sig för litet. Endast detta är vår arvsynd."

Technocrati - klart

Jag har just listat bloggen på Technocrati. De har en liten finess så att man kan lista sin favoritblogg genom att bara klicka på denna bild:



En liknande funktion finns på Nyligen.se. Då klickar man här för att lägga till föreliggande blogg bland sina Nyligen-favoriter.

Min Technorati Profile

FN:s klimatrapport och det amerikanska motståndet

Alldeles nyligen presenterades FN:s allra senaste klimatrapport med nya uppdaterade uppgifter och en förstärkt hotbild. Utvecklingen mot ett varmare klimat tycks gå snabbare än vad någon förväntade sig för sex år sedan, då förra rapporten kom. Världens största marodör när det gäller koldioxidutsläpp är USA. Ändå har man i landet en synnerligen ljum inställning till klimatforskarnas alarmerande data. Hur kommer det sig?

I USA finns en religiös likgiltighet, särskilt bland de högerkristna, gentemot klimatvarningarna. Det är allmänt känt att Bush-administrationen — presidenten är dessa kristnas nuvarande beskyddare och ledare — motarbetar och försvårar för de amerikanska klimatforskare som ansluter sig till den allmänna meningen i övriga världen att hotet mot temperatur- och väderförhållandena måste tas på allvar.

I en ganska färsk undersökning visade det sig att 42 procent av alla amerikaner var antingen helt säkra eller ganska säkra på att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Med en sådan inställning finns det förstås inte mycket anledning att göra något åt utsläppen eller att förbättra miljön. Med Jesu ankomst kommer ändå allting att ställas till rätta på jorden, lyder den fasta övertygelsen, inklusive naturen.

Det ligger något mycket oroväckande i detta att blind tro tycks hålla på att bädda för en framtida global katastrof.

* * *

För övrigt har jag placerat min blogg i Jönköping på bloggkartan.se, ty jag föddes och växte upp där. Inte sällan bloggar jag också därifrån.

Tacka kvantmekaniken för datorn och Internet

Kvantmekaniken ligger till grund för fasta tillståndets fysik, som ligger till grund för halvledarelektronik, som ligger till grund för transistorer och integrerade kretsar. Exempel på de senare är mikroprocessorn, CPU:n, som sitter i alla datorer och styr deras arbete. Internet är uppbyggt av hundratals miljoner datorer som kommunicerar med varandra.

Åtta universella värden

Här är mitt förslag till grundläggande, universella värden, som tycks vara självklara eller i sig goda, alltså goda i kraft av sig själva, oberoende av något yttre:

• liv
• välbefinnande
• kunskap
• förnuft
• lek
• estetisk upplevelse
• vänskap
• kärlek

Åtminstone förefaller vår moraliska intuition att bejaka dessa värden. När man tar dem i betraktande, framstår de som omedelbart goda och rätta. Kan man realisera dessa värden i sitt liv, ja då har man också — genom att ha låtit alla människans huvudsakliga sidor bära frukt — förverkligat sig själv. Värdena är dessutom naturalistiska i den meningen att de beskriver tillstånd eller aktiviteter hos människor och relationer mellan dem. Översinnliga ting lyser med sin frånvaro.

Förmodligen är värdena i listan redundanta, så att ett eller flera kan härledas från några andra, exempelvis estetisk upplevelse från välbefinnande. Exakt vilka de icke-redundanta värdena skulle vara har jag dock ännu inte lyckats bestämma mig för. Jag får återkomma i ämnet.

Kristendomens urkommunism

Uppfattningen att kristendomen skulle vara helt opolitisk och sakna vision om det goda samhället stämmer inte. Det framgår om man läser två inledande kapitel av Nya testamentets Apostlagärningarna. Där lanseras en social idealbild, som uppvisar många av kommunismens kännetecken.

Ofta får man höra att kristendomen skulle vara en helt opolitisk religion, gärna kontrasterad mot islam, som påstås sakna en distinktion mellan religion och politik. Islam är till sin natur politisk, sägs det, medan kristendomen har en inneboende egenskap att åtskilja det andliga eller tron från det världsliga och samhället. De som vädrar dessa åsikter har uppenbarligen helt glömt bort att Bibelns Nya testamente visst innehåller en social vision, en relativt klar idé om hur samhället bör utformas. Den framkommer särskilt tydligt i Apostlagärningarna.

Vad är det då för social vision som lanseras i Apostlagärningarna? Det är ett slags teokratisk urkommunism. I två passager beskrivs denna kommunism. De handlar om tiden precis efter det att Jesus hade farit upp i himmelen för att, som det heter, sätta sig på Faderns högra sida. Jesu lärjungar eller apostlar arbetade då med att sprida Ordet och bilda de första församlingarna, som med en samlande beteckning brukar kallas för Urkyrkan.

Av textställena framgår att de första kristna levde i ett slags samhälle eller samfund, bestående av flera tusen medlemmar. Det första stället beskriver den gemenskap som rådde mellan samfundsmedlemmarna, och jag har fetstilat de intressanta fraserna:

"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem."
Apg 2:41-47

I det andra textstället, lite längre fram i Apostlagärningarna, skildras återigen egendomsgemenskapen, jämlikhetssträvandena och kollektivismen:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.

Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna."
Apg 4:32-37

I de två citerade styckena framkommer att man i den tidiga kristendomen såg ett kommunistiskt samhället som något eftersträvansvärt. Följande kännetecken på ett kommunistiskt samhällsideal kan utläsas:

• en ledargrupp (apostlarna) formulerar och förmedlar ideologin,
• avskaffande av privategendom,
• egendomsgemenskap eller kollektivt ägande,
• kollektiva måltider,
• social rättvisa: man hjälper varandra och ingen skall lida någon nöd,
• man bidrar till det gemensamma efter förmåga,
• en form av distributiv rättvisa: av livets nödtorft får man sig tilldelat efter ens behov,
• egalitarism: ingen får mer än han eller hon behöver.

Det finns alltså en politisk vision nedlagd i NT, en vision om ett klasslöst, egalitärt samhälle, där privategendomen avskaffats och där man äger allt gemensamt. Med andra ord är kommunism den önskvärda samhällsideologin. Varför hör man så sällan om detta? Kan det vara därför att många politiskt kristna befinner sig på högerkanten, såsom den amerikanske presidenten G.W. Bush? De vill ta fasta på helt andra ställen i Bibeln, mer i linje med deras konservativa agenda, exempelvis de ställen som påbjuder underkastelse.

Hursomhelst visar de citerade passagerna ur NT att kristendomen inte alls är opolitisk utan visst har en idé om det goda samhället inbakad i sig. Det kan vara bra att komma ihåg detta, för då förstår man att det inte finns någon anledning att betrakta kristendomen som överlägsen alla andra religioner, därför att den skulle sakna föreställningar om en önskvärd samhällsutformning. Sådana har den.

John Pilger om helvetet i Gaza

Aftonbladet har idag en artikel av John Pilger, där han beskriver den fruktansvärda situationen på Gazaremsan. Den hårt prövade befolkningen lever under fullkomligt människoovärdiga förhållanden, svårt traumatiserad och plågad av det israeliska militära trycket. Pilger skriver bland annat:

"Den fasansfulla situationen i Gaza har sedan dess förvärrats ytterligare; en familj på 18 personer har dödats av en 250 kilos amerikansk-­israelisk bomb; obeväpnade kvinnor har mejats ner från nära håll. Doktor David Halpin, en av de få britter som försöker bryta denna ”medeltida belägring”, som han beskriver situationen i Gaza, rapporterade om hur 57 barn dödats av artilleri, granater och handeldvapen, och fick se bevis för att civila utgör Israels verkliga måltavlor, precis som i Libanon i somras."

Läs hela Pilgers artikeln här.

Skeptiska och antireligiösa citat (övers.)

För en tid sedan publicerade jag en samling citat från några tänkare. En del av dem var på franska och tyska. Då lovade jag att göra en översättning. Den kommer här.

"Alla religioner är dåraktiga med sin barnsliga moral och sina egoistiska löften, monstruöst idiotiska. Det enda säkra är döden." baron d'Holbach (1723-89)

"Den sanna materialismen gör Gud till en omöjlighet, uppenbarelsen till ett hjärnspöke och det kommande livet till en absurditet." Condorcet (1743-94)

"Evangeliet är ingenting annat än en orientalisk roman, som varje människa med gott förstånd finner motbjudande och som enbart förefaller rikta sig till de okunniga, idioterna, folkets slödder — de enda som det förmår att förföra." André Gide (1869-1951)

"Gud är en narcissistisk neuros; han har skapat alla människor för det särskilda syftet att få dem att beundra honom." Albert Camus (1913-1960)

Condorcet och baron d'Holbach var franska upplysningsfilosofer, Gide och Camus skönlitterära författare, dessutom nobelpristagare, 1947 respektive 1957. (Det verkar som katolicismens grepp om Frankrike förmått landets intellektuella till särskilt hätska angrepp mot kristendomen.) Två tyska filosofer får avsluta.

"Ingen är så förryckt att han inte finner en ännu mera förryckt som förstår honom."
"Filosofin är ett slags hämnd på verkligheten."
"Asketen gör en nödvändighet av dygden."
Friedrich Nietzsche (1844-1900)

"Religionen är folkets metafysik." Arthur Schopenhauer (1788–1860)

Olika sanningar och våra kognitiva förmågor

Inom filosofin brukar man tala om tillfälliga och nödvändiga sanningar. De förra handlar om empiriska förhållanden, hur något i verkligheten är, medan de senare uttalar sig om orubbliga slutledningsrelationer, exempelvis dem som förekommer inom logiken och matematiken. Det är en tillfällig sanning att det står två mjölkpaket i mitt kylskåp, därför att det också kunde ha stått flera eller inga alls. Däremot är den logisk-matematiska identitetslagen, att A = A, en nödvändig sanning; världen kunde inte förhålla sig annorlunda än att den alltid gäller.

Under vår vakna tid sysslar vi oupphörligen med att skilja ut sanningar, såväl tillfälliga som nödvändiga, från falska. I affären kontrollerar vi att vår inköpskorg verkligen innehåller samma varor som står på vår inköpslista. Och när vi i kassan får kvittot, kan vi medelst huvudräkning bekräfta att slutsumman över de inhandlade varornas priser är korrekt, vilken exemplifierar en nödvändig sanning.

Tydligen är vi utrustade med förmågor att skilja sanning från falskhet. Eftersom det handlar om en bedöming, som utförs tankemässigt med hjälp av förnuftet och sinnena, kan vi kalla förmågorna för kognitiva. Vi tycks alltså kunna lita på dessa kognitiva förmågor för att kunna känna igen det som är sant och avvisa det som är falskt. I själva verket måste vi förutsätta att dessa är tillförlitliga. För anta att någon, exempelvis skeptikern, tvivlar på våra kognitiva förmågor, ifrågasätter dem och kräver en bevisning av att de är tillförlitliga. Då kan inget i hela världen tillfredsställa denne, även om vi skulle åstadkomma ett bevis, därför att bedömningen av bevisets giltighet kräver att man litar på precis de förmågor som satts i fråga. Alltså måste vi utgå från att vi faktiskt äger dessa förmögenheter att skilja sanning från falskhet. Något annat vore i princip självmotsägande, som exemplet med skeptikern visar.

Färgerna finns i världen, inte i våra huvuden

Det finns en populär föreställning att inga färger finns ute i den materiella världen. I stället skulle dessa uppstå i våra medvetanden genom att vi har färgupplevelser av fysikaliska objekt. Med den synen betecknar våra färgord inte egenskaper oss föremål i yttervärlden utan kvaliteter hos våra sinnesupplevelser. När jag säger att en boll är blå, skull ordet "blått" inte syfta på bollens blåa färg utan på min privata upplevelse av något runt blått.

Den här uppfattningen vill jag emellertid avvisa, därför att den går rakt på tvärs med den direkta realism jag förfäktar. Enligt den direkta realismen upplever vi färgade föremål omedelbart och direkt utan några mellanliggande mentala bilder i form av färgupplevelser. Våra färgord betecknar egenskaper hos materiella objekt i yttervärlden, inte något som blott finns i våra huvuden. Ett kort argument levereras nu för den direkta realismen och mot den föreställning som nämndes inledningsvis, ibland kallad indirekt realism.

För att lära någon, säg ett barn, ett färgord, måste man kunna avgöra när barnet använder ordet rätt och när det använder ordet fel. Men om färgord syftade på våra privata upplevelser, skulle språkutläraren, exempelvis barnets mamma, inte kunna avgöra när hennes barn använder ett visst färgord rätt, för hon saknar helt och hållet tillgång till barnets egna upplevelser. Det finns inget om vilket mamman kan säga att ordet är rättanvänt eller ej.

Det enda sättet att kontrollera huruvida ett barn, som skall lära sig ett färgord, använder detta rätt eller fel, är att studera barnets reaktioner inför färgade föremål i yttervärlden, att det t.ex. säger "Blå boll!" när mamman frågar vilken färg den blåa bollen har.

För att språkinlärning skall vara möjlig i detta fall, ja för att vi i förlängningen alls skall kunna ha ett gemensamt språk för färger, måste vi anta att färger är egenskaper hos publika objekt i omvärlden och att färgorden är namn på dem.

Tio vetenskapliga baspåståenden

Just nu skrivs en wikibok med titeln Nature: The scientific point of view. Inte många delar är klara i detta öppna, kollektiva projekt. Men som ett sorts preludium har man hunnit ställa upp tio grundläggande vetenskapliga påståenden. Då jag fann dem utmärkta som en grund för den vetenskapliga världsåskådningen, det som ibland kallas naturalism, roade jag mig med att översätta dem till svenska, varav resultatet är som följer.

1. Världen består av materia, energi och information. De första två kan uppvisa många former och strukturer, vilka beskrivs som information.

2. Universum styrs av fyra fysikaliska krafter: den svaga och starka kraften i atomer, den elektromagnetiska kraften och gravitation. Dessa krafter kan verka på objekt, men det krävs ingen direkt fysiskt kontakt mellan objekten.

3. Atomer är materiens minsta delar med ännu urskiljbara kemiska egenskaper. Atomerna kan vidare delas upp i elementarpartiklar. Det finns mer än 90 olika sorters atomer (grundämnen), som kan förena sig i en mängd olika molekyler. Strålningens minsta delar utgörs av de så kallade fotonerna. De uppvisar också vågkaraktär.

4. Universum har genomgått en lång historia, som har varat i mer än tio miljarder år. Denna utveckling har följt strikta vetenskapliga lagar. Solen och jorden är också mycket gamla. Solen utvecklar massvis med energi genom kärnfusion och levererar delar av den energin i ett miljarder år gammalt flöde av solljus till jorden.

5. Livets början på jorden är en tämligen sällsynt kosmisk händelse i en omgivning, som inte är gynnsam för liv, i ett enormt och ganska tomt universum. Utomjordiskt liv kan finnas, men det finns inga bevis för det ännu.

6. Livets utveckling har varit en naturlig process utan mål. De första livsformerna föregicks av en kemikalisk utveckling av självorganiserande och självkopierande molekyler. Ur dessa framgick enheter som kunde föröka sig. Enheterna förenade sig i större cellkolonier och i mer komplicerade organismer. Människan är också resultatet av denna utveckling.

7. Planen för varje livsform återfinns i dess gener. Den biologiska evolutionen följer delvis slumpens lagar (mutation, variation, omkombinering), delvis icke slumpmässiga lagar (urval). Den biologiska evolutionen tenderar att resultera i allt mer sofistikerade strukturer och organismer, men den följer ingen plan, har inget mål.

8. Den mänskliga hjärnan och medvetandet är instrument för vår överlevnad. De tillåter oss att dra riktiga slutsatser om vår omgivning och om oss själva. Men människans sinnen är inte ofelbara. Människan kan begå misstag.

9. Allt i universum sker på ett naturligt sätt. Vetenskapen har varit mycket framgångsrik genom att se oerhört kritiskt på varje övernaturlig förklaring. I fall av tvivel förkastas den övernaturliga förklaringen och en naturlig lösning sökes.

10. Varje mänsklig varelse kommer att dö. Det aktiva medvetandet hos varje man och kvinna är dödligt. Allra senast dör det, när våra kroppar dör. Allt liv på jorden är dödligt och kommer att dö ut allra senast när solen slocknar.

Källa.

Religiositet ett överlevnadsvärde?

Ibland får man höra — ofta från apologeter som för en stund ikläder sig naturvetenskapens kappa — att religiositet är något nedärvt hos människan, något som sitter i hennes gener, därför att det religiösa förhållningssättet till världen skulle innebära ett överlevnadsvärde. Dessa apologeter har då exemplifierat med den styrka och tröst, som religionen förmår att skänka (troende) människor i tider av kris och sorg.

Men även om religiositet innebure en överlevnadsfördel, så är den dock ringa jämfört med den som vetenskaplighet innebär. Vetenskapen tillåter människan att förklara skeenden, att förutsäga kommande händelser och att handla framgångsrikt. Den gör att vi kan lättare kan tillgodose våra materiella behov, bota människor från sjukdomar, befria oss från irrationell fruktan och ångest et cetera.

Som positivismens grundare Auguste Comte skrev så handlar vetenskapen om "att veta för att förutse för att kunna". I själva verket utgör den vetenskapliga attityden den ultimata överlevnadsfördelen.

Kristendomen påbjuder underkastelse

Det finns en passage i Paulus Romarbrev som i alla tider använts av kristna styrande för att hålla befolkningen i Herrans tukt och förmaning. Jag tänker på följande:

"Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.

De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.

De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt."
Rom 13:1-5

Det tycks enligt Paulus alltså gälla att underordna sig överheten, dvs. de styrande i staten, för denna överhet är i enlighet med Guds ordning. Det gäller för den kristne att underkasta sig dem som han eller hon har över sig. De som inte gör det, exempelvis revolterar mot en orättfärdig regim, skall straffas, ty det är, säger Paulus, inte för inte som överheten har fått sitt svärd.

Jag kan inte se dessa Pauli ord som något annat är än den mest extravaganta formen av kryperi, underdånighet, fjäskeri, servilitet och underkastelse inför dem som vi stackars eländiga människor råkar ha över oss. Överheten är av Gud — jo jag tackar.

En felaktig invändning mot den direkta realismen

En vanlig invändning mot den direkta realismens tes — att vi i varseblivningen eller perceptionen har omedelbar tillgång till verkligheten — är att det finns så många led mellan själva förnimmelsen och objekten som ger upphov till den. Först skall ljusvågor färdas från föremålen och tas emot av ögat. Där skall ljuset passera genom först lins och sedan glaskroppen för att på näthinnan omvandlas till nervsignaler, som sänds vidare till syncentrat. Invändningen gör alltså gällande att vi inte kan omedelbart förnimma verkligheten, därför att de här mellanleden förekommer. Men detta är inte, hävdar jag, ett giltigt motargument.

Man måste skilja mellan hur hjärnan och sinnesorganen fixar upplevelsen att vi står i direkt kontakt med yttervärlden och själva upplevelsen i sig. Vad vi faktiskt omedelbart förnimmer är en högst konkret och påtaglig omvärld, vilket sker som om det inte fanns något mellan oss och den, inga representationer, inga sinnesdata, ingenting alls. Vi märker aldrig av hur våra kroppar ordnar detta utan det sker i det fördolda, bakom kulisserna. Varseblivningsprocessen är genomskinlig.

Att det finns personer som påstår att de först upplever separata sinnesdata eller sinnesintryck, t.ex. rött där, grönt där, lite runt etc., och sedan sätter ihop dessa i sina medvetanden till de välbekanta föremålen, är för mig fullkomligt obegripligt. Ingen har upplevt en sådan process! Inte ens de som själva förfäktar teorin. Om inte annat så visar detta vilken stor makt tanken kan ha över vad vi direkt erfar, för tanken att yttervärldens föremål skulle vara komplex av sinnesdata finns bara inom spekulativ filosofi; det är inget som hämtats från den sinneserfarenhet vi verkligen har som människor.

Påvens ultra-konservatism

Ju mer jag får reda på om den relativt nye påven, desto mer betänklig blir jag. Nedan presenterar jag denne Benedictus' åsikter i en rad aktuella frågor genom att citera honom själv.

Påven om homosexualitet
"Även om den homosexuelles särskilda läggning inte är en synd, är den ändå en mer eller mindre stark böjelse mot något inneboende moraliskt ondskefullt; och således måste läggningen i sig ses som en faktisk störning. Därför bör speciell hänsyn och prästerlig uppmärksamhet riktas mot dem som lider av detta tillstånd, så att de inte leds att tro att utlevelsen av deras läggning i homosexuell aktivitet är en moraliskt acceptabel handlingsväg. Det är den inte."

Påven om buddhismen
"Autoerotisk andlighet."

Påven om kvinnliga präster
Angående uteslutandet ur kyrkan av sju kvinnor som kallade sig själva präster: "... den utdelade bestraffningen är inte bara rättvis utan också nödvändig för att bevara den sanna läran, för att skydda kyrkans enhet och samhörighet och för att vägleda de trognas samveten."

Påven om samkönade äktenskap
Samkönade äktenskap "ifrågasätter familjen i dess naturliga tvåförälderstruktur av moder och fader, och gör homosexualitet och heterosexualitet praktiskt taget likvärdiga i en ny modell för polymorf sexualitet."

Påven om rockmusik
"Ett verktyg för anti-religion"; "den fullständiga motsatsen till den kristna tron på frälsning."

Påven om kloning
"Ett farligare hot än massförstörelsevapen."

Dessa uttalanden vittnar tydligt om påvens starkt drivna konservatism. Ja, det är till och med befogat att tala om ultra-konservatism. Påvens extrema, anti-liberala åsikter gör honom till en fullfjädrad ärkereaktionär. De signaler hans yttranden sänder ut till världens 1,1 miljarder katoliker riskerar att få bekymmersamma effekter. Jag tänker på frågor som mellanreligiös dialog, homosexuellas rättigheter i katolska länder, kvinnans ställning i kyrkan, samkönade äktenskap och stamcellsforskningens vara eller icke vara. I ingen av dessa frågor representerar påven förnuft och humanism. Hans inställning andas tvärtom dogmatism, rigiditet och irrationalism. Påven står för ett andligt mörker, en obskurantism man trodde tillhörde det förgångna.

Jag fruktar således att påvens konservatism och plats på den yttersta högern kommer att leda till inskränkningar i forskningsfriheten, försämrade villkor för framtagning av nya mediciner, ökad spridning av HIV och förlorade fri- och rättigheter för människor generellt, men särskilt för kvinnorna. Homo-, bi- och transpersoners rättigheter ligger extra risigt till. I påvens ögon kan de inte vara annat än synden personifierad.

Det finns följaktligen all anledning i världen att vara uppmärksam på den högerextreme påvens agerande och hans uttalanden från den Heliga Stolen. Han är katolicismens enväldige ledare och har ännu idag stort inflytande bland dess 1,1 miljarder anhängare. Här som alltid gäller det svenska ordspråket att det är bättre att mota Olle i grind.

(Källa till citaten.)

Ned med historie-idealismen!

En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?

Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.

De Tamilska tigrarnas självmordsterrorism

De Tamilska tigrarna (egentligen Liberation Tigers of Tamil Eelam — LTTE) är en befrielserörelse på Sri Lanka med en sekularistisk och marxistisk ideologi. Denna grupp innehar för närvarande världsrekordet i självmordsdåd. Dess namnförkortning är alltså LTTE och engelska Wikipedia har följande att förtälja:

"The LTTE has frequently used suicide bombers as a tactic. They pioneered the use of concealed suicide bomb vests, which are now used by many other organisations worldwide. The tactic of deploying suicide bombers was used to assassinate Rajiv Gandhi, who was killed in 1991 using a prototype suicide vest, and Ranasinghe Premadasa, assassinated in 1993.

LTTE had carried out more suicide bombings than any other organization on the face of the earth.According to the experts at Janes securities, between 1980 to 2000,LTTE hadcarried out a total number of 168 suicide attacks on civilians and military targets.The number of suicide attacks easily exceeded the combine total of Hizbullah and Hamas suicide attacks carried out during the same period. "

Några länkar om religion och terrorism

Jag får många frågor om islam, kristendom och terrorism just nu. Eftersom jag inte hinner utveckla ämnet genast i alla dess detaljer och aspekter (fast fler bloggposter kommer i frågan), hänvisar jag så länge till några länkar, där man kan läsa mera:

• Christian extremist terrorism
• The Army of God (kristen grupp)
• Christian Identity (kristen radikalism med våldsinslag)
• Suicide bombers
• The Logic of Suicide Terrorism

Religion hos självmordsterrorister

Under 1980-talet utfördes en lång rad självmordsattacker i Libanon. Syftet den gången var att få USA och Frankrike att dra bort sina soldater från området, vilket till slut uppfylldes. För första gången finns det nu statistik över religionstillhörigheten (inklusive religionsliknande åskådningar) hos de terrorister som utförde självmordsdåden. Av dessa 38 personer var

• åtta islamiska fundamentalister, dvs militanta islamister,
• tjugosju kommunister eller socialister,
• tre kristna.

Av självmordsterroristerna var alltså bara 21 % islamiska fundamentalister, 71 % ateister/sekularister och 8 % kristna. Förutom den låga andelen extremistiska islamister, är förekomsten av kristna självmordsterrorister det mest anmärkningsvärda. Från kristet håll har det alltid förnekats att några kristna skulle kunna utföra självmordsdåd. Detta förnekande kan nu tillbakavisas som ogrundat.

Det är Chicagoprofessorn Robert Pape som i en intervju berättar om denna statistik, hämtad från världens största databas om självmordsterrorism. Där finns också data som visar att de Tamilska tigrarna på Sri Lanka är den grupp som fortfarande innehar världsrekordet i fråga om självmordsdåd. Denna grupp består av marxister och är helt sekularistisk. Medlemmarna kommer från tamilska hindufamiljer, vilket pekar på hinduismen som ursprunglig religionstillhörighet. De Tamilska tigrarna uppfann förresten omkring 1990 självmordsvästen (väst som förses med sprängmedel och bärs dold under kläderna), en idé som senare palestinska terrorister övertagit och satt i bruk.

En filosofisk positionsbestämning: Jag är naturalist

Jag har redan förklarat mig vara ateist. Utöver det finns en annan fundamental filosofisk hållning, som bestämmer min syn på världen. Jag är även naturalist. Vad är då naturalism? Det handlar inte, som någon kanske tror, om Flauberts och Zolas litterära skola på 1800-talet utan jag syftar här på en filosofisk åskådning. Naturalismen är ett sätt att se på världen, människan och vetenskapen. Den kan definieras enligt följande:

Naturalism är en filosofisk verklighetsuppfattning som hävdar att universum och allt som däri finnes uttömmande kan beskrivas i termer av naturliga företeelser och skeenden. Man behöver inte tillgripa något övernaturligt eller översinnligt. All vetenskap om naturen och människan behöver emellertid inte vara reducerbar till en materiell nivå. Det räcker med att man arbetar utifrån den naturvetenskapliga metoden.

Låt mig kort exemplifiera. Som naturalist kan jag acceptera de delar av psykologin som arbetar med en naturvetenskaplig metodik, t.ex. kognitions- och perceptionspsykologin. Däremot kan jag aldrig gå med på religionens beskrivning av människan i termer av själ och ande, därför att dessa är metafysiska, översinnliga entiteter. Inte heller religionens skildring av universums skapelse och livets tillkomst kan jag godta, då den inbegriper ett övernaturligt väsen som verksam aktör.

Historiens första självmordsdåd

Det pratas väldigt mycket om muslimska självmordsbombare nuförtiden. Ofta uppfattas dessa sakna motsvarigheter på andra håll i världen och i historien. Men visst finns det andra exempel på självmordsattacker i nutiden, som inte har någon koppling till muslimer, exempelvis de tamilska tigrarna på Sri Lanka. Dessa innehar i själva verket fortfarande världsrekordet i antalet självmordsdåd.

Mindre känt är kanske att historiens första självmordsdåd finns beskrivet redan i Bibelns Gamla testament. Det är den kände krigaren Simson — han med håret — som dödar sig själv tillsammans med minst 3000 filistéer, som var judarnas fiende i Palestina. Domarboken i Gamla testamentet berättar om händelsen, som äger rum medan Simson är fånge hos filistéerna:

'De [filistéerna] blev alltmer upprymda och sade: ”Hämta hit Simson, så att vi kan roa oss med honom!” Han hämtades från fängelset, och de gjorde sig lustiga över honom. De hade ställt honom bland pelarna, och Simson bad pojken som ledde honom: ”Ställ mig så att jag kan hålla i pelarna som bär upp huset och stödja mig mot dem.”

Huset var fullt av män och kvinnor, alla filisteernas hövdingar var där, och på taket stod omkring 3 000 män och kvinnor som såg på när man roade sig med Simson.

Då ropade Simson till Herren: ”Herre, min Gud! Tänk på mig, o Gud, och ge mig styrkan tillbaka denna enda gång, så att jag i ett slag kan hämnas på filisteerna för mina båda ögon!”

Han sökte stöd mot de båda mittpelarna som bar upp huset och tog spjärn med höger hand mot den ena och med vänster hand mot den andra och sade: ”Må jag dö på samma gång som filisteerna!” Sedan tryckte han till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket där inne. De han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde.'
Dom 16:25-30

Simson levde mot slutet av 1000-talet f.Kr., vilket då blir tiden för hans handling att dra med sig drygt 3000 människor, de flesta oskyldiga civila, in i döden. Därmed utgör Simsons självmordsdåd det allra första som beskrivs i historien, tillika ett av de allra värsta. Som jämförelse orsakade självmordsattacken mot de två tvillingtornen i New York den 11 september 2001 omkring 3000 människors död, alltså i stort sett samma siffra som i Simsons fall.

Nu kanske någon invänder att Gamla testamentets historieskrivning inte alltid är tillförlitlig. Det kan stämma men spelar heller ingen avgörande roll. Bilden av Simsons självmordsdåd har funnits ända sedan Domarboken skrevs ned. I dess beskrivning glorifieras självmordsdådet, vilket gjort handlingen till en inspirationskälla för senare tiders attacker med de anfallandes egna liv som insats. Bland annat inspirerade Simsons exempel judiska rebeller och extremister att begå självmordsattacker mot både romerska soldater och civila under det judiska kriget 66-70 e.Kr.

Att begå självmord, och samtidigt dra med sig så många fiender som möjligt in i döden, är alltså en handling av uråldrigt datum. Om vi får tro judiska lärde, så är Gamla testamentet korrekt historieskrivning, och då blir den bibliske Simpson den förste som offrar sitt eget liv för att döda så många som möjligt av fienden. Är det inte sann historia, så framstår han genom Bibelns skildring ändå som ett föredömligt exempel.

Koranen förbjuder angreppskrig

En av de allra vanligaste missuppfattningarna om islam är att den är en krigisk religion, som förespråkar angreppskrig mot icke-muslimer i syfte att sprida tron. Det brukar heta att islam sprids med svärdet och predikar jihad (oftast felaktigt översatt med "heligt krig"). Men går man till islams heliga skrift Koranen, så upptäcker man att den på ett mycket tydligt sätt tar avstånd från angreppskrig, ja sådant är till och med förbjudet. Muslimer får bara kriga som försvar när de själva blir attackerade. Koranen innehåller ett överväldigande stöd för denna tolkning, bland annat genom följande verser:

2:190. Ni får slåss för GUDs sak mot dem som attackerar er, men ni ska inte attackera. GUD älskar inte de som attackerar.
2:191. Ni får döda dem som för krig emot er, och ni får driva ut dem eftersom de drivit ut er. Förtryck är värre än mord. Slåss inte emot dem vid den Heliga Moskén, såvida de inte attackerar er där. Om de attackerar er, får ni döda dem. Det är det rättvisa straffet för dessa otroende människor.
2:192. Om de avstår är GUD Förlåtare, Barmhärtigast.
2:193. Ni får slåss emot dem för att utplåna förtryck, och för att dyrka GUD fritt. Om de avstår ska ni inte angripa; anfall är endast tillåtet mot dem som angriper.
2:194. Under de Heliga Månaderna får angrepp bemötas med ett likvärdigt gensvar. Om de attackerar er, får ni slå tillbaka genom att utsätta dem för ett likvärdigt straff. Ni ska iaktta GUD, och var medvetna om att GUD är med de rättfärdiga.
2:195. Ni ska spendera för GUDs sak; men kasta er inte självmant in i fördärvet. Ni ska vara barmhärtiga; GUD älskar de barmhärtiga.

Notera speciellt att dessa verser gör att terrorism måste fördömas på Koranens grund. De islamistiska terrorister som försöker rättfärdiga sina dåd genom att hänvisa till att det skulle röra sig om jihad, hädar i själva verket mot sin egen religion. Som citaten ovan visar kan det aldrig vara tillåtet att döda oskyldiga civila; man får bara attackera dem som själva anfaller.

Islam skiljer mellan religiöst och profant

Det finns en utbredd vanföreställning att islam inbegriper precis allt i muslimens liv och sociala vara. Inget kunde vara felaktigare. Förutom invändningen att en så allomfattande användning av termen "islam" gör den helt meningslös och oanvändbar, finns ett djupare skäl till varför det rör sig om en missuppfattning.

Islam gör nämligen av hävd en åtskillnad mellan den religiösa och profana dimensionen av livet. Distinktionen återges genom termerna ibadat och muamalat. Ibadat betecknar den religiösa sfären, bildad av den individuella muslimens relation till Gud. Muamalat står i sin tur för alla icke-religiösa aspekter av livet, dvs. vad som utgör den profana sfären. Paret ibadat-muamalat är alltså motsvarigheten till den västerländska åtskillnaden mellan det heliga och det profana, det religiösa och världsliga.

Mer religionsfrihet enligt Koranen

Jag har redan bloggat om den religionsfrihet som Koranen föreskriver. Nu återkommer jag med lite flera textställen, för att ytterligare understryka att Koranen verkligen påbjuder tolerans och förståelse både i förhållande till anhängare av andra religioner och till icke-troende.

Sura 109 i Koranen påminner om Fredrik den Stores diktum att var och en får bli salig på sin fason.

109. Säg, "O ni som inte tror.
Jag dyrkar inte det ni dyrkar.
Ej heller dyrkar ni det jag dyrkar.
Ej heller kommer jag någonsin att dyrka det ni dyrkar.
Ej heller kommer ni någonsin att dyrka det jag dyrkar.
Ni har er religion, och jag har min religion."

Det enda muslimer begär från den som vänder sig bort från islam (eller de monoteistiska religionerna överhuvudtaget) är att få bli erkända som just muslimer:

3:64. Säg, "O ni som följer skriften, låt oss komma fram till en logisk överenskommelse mellan oss och er: att vi inte ska dyrka något annat än GUD; att vi aldrig ska sätta upp några idoler vid sidan av Honom, ej heller sätta upp några mänskliga varelser som härskare vid sidan av GUD." Om de vänder sig bort så säg, "Vittna om att vi är muslimer."

Vidare i tredje suran stadgas att det inte människans sak att få någon att tro utan Guds.

3:72-4. En del av dem som följer skriften säger, "Tro på det som sänts ner till de troende vid dagens början och avvisa det vid dagens slut; kanske ändrar de sig en dag. Och tro bara som de som följer er religion." Säg, "Den rätta vägledningen är GUDs vägledning." Om de påstår sig ha samma vägledning eller argumenterar med er om er Herre, säg, "All nåd är i GUDs hand; Han ger den till vem Han vill." GUD är Frikostig, Allvetande. Han specificerar sin nåd för vem Han vill, GUD besitter oändlig nåd.

En otrogen må man predika islams läror för, men sedan skall man lämna honom eller henne i fred:

9:6. Om någon av idoldyrkarna sökte en tryggad genomfart hos dig, ska du ge honom en tryggad genomfart så att han kan höra GUDs ord, och sänd sedan tillbaka honom till hans plats i säkerhet. Detta för att de är människor som inte vet.

Gud håller sin skyddande hand över alla de ställen Han dyrkas, oavsett om det råkar vara en synagoga, moské eller kyrka:

22:40. De (som förföljdes på grund av sin religion) vräktes med orätt från sina hem, av ingen annan anledning än för att de sa, "Vår Herre är GUD." Vore det inte för att GUD stöttat vissa människor mot andra, skulle kloster, kyrkor, synagogor och moskéer - där man regelbundet firar minnet av GUDs namn - blivit förstörda. Absolut, GUD stödjer den som stödjer Honom. GUD är Mäktig, Allsmäktig.

Muslimer skall förlåta dem som inte tror, och de icke-troende som handlat rättfärdigt i sina liv kommer likafullt att bli belönade av Gud:

45:14. Säg till dem som tror att förlåta de som inte förväntar sig GUDs dagar. Han kommer till fullo att ersätta alla för allt de förtjänat.

Felbedömning av islam

Det är några saker som islamkritiker och islamofober ständigt misslyckas med och som gör att de ofelbart missbedömer religionen. De klarar inte av att skilja mellan islamisk lära och muslimers beteende utan blandar oavlåtligen samman dessa. De förmår heller inte att se skillnaden mellan religiöst grundade regler och lokala, traditionella seder och bruk. Dessa distinktioner är grundläggande, om man skall kunna ge en korrekt och rättvisande bild av islam. Sålunda kan man, förutsatt att distinktionerna görs, exempelvis förstå att islam inte nedvärderar kvinnan utan pläderar för jämlikhet, ty kvinnor och män har samma värde och samma individuella ansvar inför Gud. Att den muslimska kvinnans faktiska ställning är ojämlik har att göra med ekonomiska och sociala orsaker, inte religiösa.

Islamkritikerna grundar stora delar av sin argumentation på att dra fram sådana företeelser som inte tillhör religionen islam, t.ex. lokala seder och bruk, och utmåla dem som om de på något sätt skulle vara representativa och betecknande. I linje med det framhåller man historiska och politiska aspekter i stället för att uppmärksamma trosgrunder och trosutövning, naturligtvis därför att bilden av islam blir helt avdramatiserad om man håller sig till det senare, dvs. de fem pelarna och de sex trosartiklarna, som utgör religionens kärna.

Det centrala i islamisk lära är Gud, människans vara och hennes individuella ansvar samt relationerna mellan dessa. Men den bedömningsgrunden är fullkomligt frånvarande hos islamkritikerna, som istället talar om militant islamism och muslimsk terrorism. Hur kan något tro att dessa extrema rörelser har något att berätta om den islam som 1,3 miljarder anhängare jorden runt utövar dagligdags? Överhuvudtaget fokuserar kritikerna på det avvikande, spektakulära och extrema i stället för på det vanliga, normala och vardagliga. Därför leds man till en totalt missvisande bedömning av islam, en nidbild. En islamkritisk propaganda på sådana grunder kan bara resultera i ökade motsättningar och en radikalisering av muslimerna, när de ser sin religion beskrivas på ett så orättvist och förvanskande sätt.

Descartes och sinneserfarenheten

När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?

Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.

Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?

Sinnena är tillförlitliga

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.

Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:

1. Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
2. Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.

Miljoner år av framgångsrik evolution gör att alternativ 1 gäller. Hur tror skeptikern att människan (eller andra djur för den delen) skulle ha kunnat överleva om 2 gällde? Hur skulle bilkörning vara möjlig utan att 1 gällde?

Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.

Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:

• Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
• Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
• De olika sinnena bekräftar varandra.
• Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
  
• Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
• Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.

Anfall är bästa formen av försvar, så därför bör man fråga sig vilka skäl skeptikerna har för att ifrågasätta sinnenas tillförlitlighet? Oftast brukar de peka på fall av illusion och hallucination, vilka dock är fullkomligt marginella och perifera, eftersom våra sinnen nästan aldrig löper amok på det sättet. De tuffar på i maklig, självsäker takt.

Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.

Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.

Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?

Varför är jag islamofil ateist?

Folk frågar mig hur jag som ateist kan ta islam i försvar. Det finns många svar på den frågan, men den viktigaste anledningen är att jag ser islam som en bundsförvant i arbetet för ökad tolerans och sekularisering i Västvärlden, en ohelig allians i uttryckets rätta bemärkelse.

Det är bra om islam kan bli mer spritt i Västerlandet, förutsatt förstås att dess utövare håller sig till de olika ländernas lagar. Ty förekomsten av andra religioner är för den troende det mest avgörande argumentet mot att den egna skulle vara korrekt eller sann. Så länge det bara finns en dominerande religion, är det rationellt för den troende att fortsätta tro. Men så fort det dyker upp alternativ, måste han eller hon skakas i det innersta av frågan huruvida det säkert går att säga att den egna religionen är sann och den andra falsk. Olika gudsbilder och myter florerar, och det går omöjligtvis att säga vilka som är mest sanna. Religiös pluralism torde alltså leda till en minskad övertygelse bland de troende. Därför är det bra om islam finns som ett alternativ till kristendomen. Det är mitt första delvsvar.

I ett samhälle som präglas av religiös pluralism kan staten inte annat än inta en sekulär hållning, för hur kan favoriseringen av en enda religion motiveras, när det finns många andra med stora anhängarskaror? För att klara av att härbärgera de olika trosyttringarna i samhället har staten inget annat val än att förhålla sig neutral visavi dem. Följden av att islam tar upp kampen med kristendomen om själarna blir alltså antagligen den att sekularismen stärks. Det är min andra anledning till att försiktigt favorisera islam.

Ett tredje skäl till min islamofili är att jag upplever islam som en enklare, mer logisk religion än kristendomen. Den saknar de svåra problemen med arvsynd, inkarnation och försoning, som plågar den kristna teologin, vilket lett till att denna innehåller så mycket absurditeter och fånerier. Den islamiska teologin, kalam, är långt mer rationell. Dessutom är islam i princip oberoende av mirakler, alltså brott mot naturlagarna. Det enda verkliga miraklet brukar muslimer anse vara Koranens nedsändning från Gud till profeten Muhammed. I Nya testamentet däremot flödar det över av mirakler, det ena mer befängt än det andra, som alla är ägnade att "bevisa" att Jesus minsann var Gud i mänsklig förklädnad, ytterligare en förnuftsvidrighet.

Låt mig avsluta med en anteckning om mina "trosbröder". Jag har noterat att västerländska ateister, trots att de officiellt avsvurit sig den kristna tron, ofta i grunden fortsätter att vara kristofila. De hävdar att kristendomen skulle vara finare och överlägsen alla andra religioner, speciellt mycket bättre än just islam. Men därmed visar de bara hur ohjälpligt fast de sitter i den kristna kulturen och dess arv. För att driva ut det kristna epistemet, som uppenbarligen styr deras känsla och förnuft, borde de studera icke-kristna religioner. Först då kan de förstå vidden av sitt fångenskap i kristendomens tänkesätt och mytologier, först då blir det möjligt för dem att ernå full frihet från den kristna religionens tryckande band.

Ersätt det slarvigt använda ordet "bevis"!

Det talas mycket om att vetenskapen bevisat det ena eller andra. Och ibland, när man lägger fram en kontroversiell tes, får man uppmaningen "Bevisa det!" slängd i ansiktet. Hur ligger det egentligen till med det lilla ordet "bevis"? Används det inte ganska slarvigt i dessa sammanhang? Jag vill mena det. Dessutom finns det ord som bättre och mer exakt beskriver läget.

I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".

Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.

Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.

Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.

Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.

Religionerna och vetenskapen

I debatten om tro och vetande — huruvida religion är förenlig med vetenskap — utgår man här i Västerlandet ofta från kristendomen, som om den på något sätt skulle vara typisk för all religion.

Jag skönjer en viss etnocentrism här. Kristendomen är speciell bland religionerna genom att lägga tyngdpunkten på ortodoxin, att ha de rätta trosföreställningarna. Detta är inte regeln bland religioner. Inom judendom, islam, hinduism och buddhism överväger ortopraxin, att man gör det rätta, att man lever rätt.

Störst problem med att förena vetenskap och tro tycks följaktligen de kristna ha, därför att innehållet i tron är så viktig, medan det är ett långt mindre problem i de andra religionerna, vilka är mer praktiskt inriktade och pragmatiska. Sedan finns det ett område, där den naturvetenskapliga världsbilden lätt blir en stötesten för kristendomen och dess två systerreligioner islam och judendom, medan en större anpassbarhet finns hos de österländska religionerna. Jag talar nu om synen på universums tillblivelse.

I hinduism och buddhism, och i flera andra österländska religioner, har man antingen ingen skapelsemyt (världar har alltid existerat) eller så spelar den en ytterst underordnad roll. Man dyrkar heller inte någon speciell skapargud i dessa religioner, men ändå har gudsbegreppet en lika välbefäst position som i de abrahamitiska religionerna. Inom hinduismen finns många oerhört avancerade och komplexa teologier om Gud. I ingen av dem reduceras Gud till att vara blott en Tröstare.

I de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, är en av Guds främsta funktioner att vara skapare av världsalltet. Han är oupplösligt förknippad med universums tillblivelse, och det finns en speciell skaparmyt som gör honom till huvudaktör och upphovsman. Av den anledningen blir det viktigt för juden, muslimen och den kristne att vetenskapen inte på något fundamentalt sätt ifrågasätter den skapelsemyt som är förbunden med Gud. Till exempel kan de inte gärna gilla en vetenskaplig kosmologisk modell, som gör universum evig i tiden, utan början, för då skulle en stor del bortfalla av det som gör Gud till Gud — hans skapargärning.

Den väldiga roll Gud har som Skaparen i de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, saknar som sagt motsvarighet i de österländska religionerna. Därför är dessa senare också mer öppna för en naturvetenskaplig skapelseteori. Lägger man därtill att judendom och islam fokuserar på hur man bör leva, inte på tron, förstår man att den omtalade kollisionen mellan vetenskap och religion mest är en västerländsk, kristen företeelse. Den är inget som berör religionens väsen.

Ny katolsk giv i kondomfrågan

Enligt Vatikankännare är en omsvängning på gång inom den katolska kyrkan vad gäller den notoriska kondomfrågan. Tidigare har den sagt blankt nej till kondomen, även som ett skydd mot att smittas med HIV-viruset. Avhållsamhet har varit den rekommenderade praktiken. Det lär till och med finnas katolska präster i Afrika som, för att hindra kondomanvändning, sprider ut lögnen att kondomer sprider HIV i stället för att skydda.

Det är just situationen Afrika, en kontinent farsoten härjar som allra värst och skördar miljontals offer, som förefaller att bekymra folket i Vatikanen. Nu håller man nämligen på att revidera och mildra sin tidigare förkastelsedom över kondomen. Samtidigt kan noteras att Afrika är ett av de områden på Jorden där katolska kyrkan är på väldigt stark frammarsch.

Det här får mig att undra över motiven till den synbara omsvängningen i kondomfrågan. Det verkar inte vara av moraliska eller humanitära skäl, som man är beredd att ändra sig i Vatikanen, utan därför att man fruktar att den katolska trons utbredning i Afrika skulle vara hotad. De verkliga skälen synes alltså vara kyrko- och maktpolitiska.

Överhuvudtaget finner jag den katolska kyrkans agerande i kondomfrågan vara moraliskt upprörande, ja rentav stötande. Denna religiösa organisation har sedan 1600-talet omgivits av en vetenskaplig, rationalistisk strömning, och ändå har så litet hänt. Ibland tycks det mig som om den katolska kyrkan befinner sig på medeltida nivå. Det märktes på påvens ökända tal från Regensburg, där han citerade en bysantinsk kejsare från 1300-talet som en förmodad auktoritet på islam.

Varför har kondomfrågan egentligen varit en så het potatis för den katolska kyrkan? Förmodligen har det att göra med kristendomens besatthet av sexualmoralen, mycket framträdande hos aposteln Paulus. Att just detta moralområde har fokuserats så starkt beror säkerligen i sin tur på att ett viktigt ursprungligt syfte med religionen var kontroll av människors sexualitet.

Den islamistiska terrorismens verkliga orsaker

Det är ett par punkter jag skulle vilja kasta ljus över vad gäller den terrorism som utförs av den islamistiska och muslimska terrorismen i Allahs namn och som riktar sig mot Israel och USA.

De palestinska självmordsbombarna utför inte sina terrordåd för att sprida islam. De attackerar Israel i syfte att stoppa Israels ockupation av palestinskt territorium och få till stånd en palestinsk stat. Deras motiv är alltså politiska.

De islamistiska terroristerna som attackerar USA med terrormetoder gör det inte för att sprida islam. De attackerar USA därför att de vill att USA politiskt skall lämna Mellanöstern i fred, därför att de vill att den amerikanska militären där skall dras bort, därför att USA:s krig i Irak har orsakat omkring en miljon människors död och därför att USA hårdnackat stöder Israels ockupationspolitik. Deras motiv är alltså politiska.

Den islamistiska terrorismens verkliga orsaker är således av politisk natur. Religionen islam är i det sammanhanget bara utsmyckning, propaganda och en psykologisk snuttefilt.

Massakern av banu quraiza-judarna år 627 e.Kr

Jag fick härmomdagen en fråga om följande citat är från Koranen:

"Mohammed at once led 3000 men against the Banu-Kuraiza Jews. On surrendering, they were given a choice of Islam or death. They chose death. Their 600 fighting men were slain and buried in the market place of Medina; their women and children were sold into slavery."

Naturligtvis är det inget Korancitat. Det är historieskrivning som handlar om massakern 627 e.Kr. av banu quraiza, en judisk stam som levde i norra Arabien. Oavsett citatets härkomst kan det kompletteras med följande om vad som hände.

I själva verket hade Muhammed utvalt Sa'd ibn Mua'dh — en före detta jude som konverterat till islam, när Muhammed kom till Medina 622 — till att agera domare över de kapitulerade judarna. Ibn Mau'dh förklarade då att dessa skulle dömas enligt deras egen mosaiska lag, dvs. enligt Torah. Beslutet att låta halshugga alla vuxna judiska män grundande han därför på följande passage i Mose Lag:

"När du närmar dig en stad för att anfalla den skall du först erbjuda fred. Om staden då vill ha fred och öppnar portarna för dig, skall hela dess befolkning bli tvångsarbetare i din tjänst. Om den inte vill ingå fred med dig utan väljer krig, skall du belägra den, och när Herren, din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ner alla män i staden. Men kvinnorna och barnen, djuren och allt annat i staden, allt byte som finns där, får du behålla. Du får ta för dig av det byte från dina fiender som Herren, din Gud, ger dig."
5 Mos 20:10-14

Andelen islamister bara 10 - 15 %

Daniel Pipes, en världskänd islamolog, som ibland rentav går hem bland islamofober, har beräknat andelen islamister, alltså sådana som vill att islam skall styra samhället och politiken, till endast 10 - 15 % av alla muslimer över hela världen, vilket förstås är en tämligen beskedlig minoritet. Pipes skriver:

"Whereas traditional Islam places the responsibility on each believer to live according to God's will, Islamism makes this duty something for which the state is responsible. Islam is a personal belief system that focuses on the individual; Islamism is a state ideology that looks to the society. Islamists constitute a small but significant minority of Muslims in the U.S. and worldwide, perhaps 10 to 15 percent". (Hela artikeln)

Dessa siffror undergräver den populära missuppfattningen att islam på något sätt till sitt väsen vore oskiljbar från politiken och det sekulära samhället. Islamisterna är i stark minoritet och deras fundamentalistiska uppfattningar är inte vad som delas av majoriteterna av världens muslimer. Det vore bra om dessa fakta någon gång kunde bli allmänt kända.

Absolut religionsfrihet enligt Koranen

Det finns kritiker som envist hävdar att islam handlar om tvång, om att tvinga icke-muslimer till att anta den islamiska tron. Om de inte gör det hotas de av repressiva åtgärder, eller som det populärt uttrycks: omvändelse med och under svärdet.

Men på de här punkterna ger Koranen helt andra besked. Den predikar absolut religionsfrihet, och Muhammed hade aldrig Guds bemyndigande att driva någon in i islams fålla mot dennes vilja. Vände sig folket från Muhammed och inte lyssnade på hans budskap, skulle han, inskärper Koranen, låta det vara. Muhammeds uppdrag var bara att förmedla budskapet, inte att agera som härskare eller förmyndare. För att illustrera dessa satser har jag sammanställt några koranencitat:

2:256 Det ska inte finnas något tvång i religion.
6:107. Om GUD så önskat, skulle de inte ha dyrkat idoler. Vi utsåg inte dig till att vara deras förmyndare, ej heller är du deras försvarare.
10:99. Om er Herre så önskat, skulle alla människor på jorden ha trott. Vill du tvinga människorna att bli troende?
16:82. Om de vänder sig bort, är din enda uppgift det tydliga levererandet av (budskapet).
18:29. Förkunna: "Detta är sanningen från er Herre," låt det sedan vara upp till var och en att tro eller inte tro.
42:48. Om de vänder sig bort, har vi inte sänt dig som deras förmyndare. Din enda uppgift är att leverera budskapet. När vi öser nåd över människorna blir de stolta, och när de drabbas av motgång, som konsekvens av deras egna gärningar, blir människorna till icke troende.

Koranens föreskrifter om absolut religionsfrihet kan jämföras med kristendomens Jesus, som sade "Ingen kommer till Fadern utom genom mig" och som dömde hela städer till att brinna i helvetet, därför att folket där inte velat lyssna på hans ord.