I debatten om tro och vetande — huruvida religion är förenlig med vetenskap — utgår man här i Västerlandet ofta från kristendomen, som om den på något sätt skulle vara typisk för all religion.
Jag skönjer en viss etnocentrism här. Kristendomen är speciell bland religionerna genom att lägga tyngdpunkten på ortodoxin, att ha de rätta trosföreställningarna. Detta är inte regeln bland religioner. Inom judendom, islam, hinduism och buddhism överväger ortopraxin, att man gör det rätta, att man lever rätt.
Störst problem med att förena vetenskap och tro tycks följaktligen de kristna ha, därför att innehållet i tron är så viktig, medan det är ett långt mindre problem i de andra religionerna, vilka är mer praktiskt inriktade och pragmatiska. Sedan finns det ett område, där den naturvetenskapliga världsbilden lätt blir en stötesten för kristendomen och dess två systerreligioner islam och judendom, medan en större anpassbarhet finns hos de österländska religionerna. Jag talar nu om synen på universums tillblivelse.
I hinduism och buddhism, och i flera andra österländska religioner, har man antingen ingen skapelsemyt (världar har alltid existerat) eller så spelar den en ytterst underordnad roll. Man dyrkar heller inte någon speciell skapargud i dessa religioner, men ändå har gudsbegreppet en lika välbefäst position som i de abrahamitiska religionerna. Inom hinduismen finns många oerhört avancerade och komplexa teologier om Gud. I ingen av dem reduceras Gud till att vara blott en Tröstare.
I de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, är en av Guds främsta funktioner att vara skapare av världsalltet. Han är oupplösligt förknippad med universums tillblivelse, och det finns en speciell skaparmyt som gör honom till huvudaktör och upphovsman. Av den anledningen blir det viktigt för juden, muslimen och den kristne att vetenskapen inte på något fundamentalt sätt ifrågasätter den skapelsemyt som är förbunden med Gud. Till exempel kan de inte gärna gilla en vetenskaplig kosmologisk modell, som gör universum evig i tiden, utan början, för då skulle en stor del bortfalla av det som gör Gud till Gud — hans skapargärning.
Den väldiga roll Gud har som Skaparen i de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, saknar som sagt motsvarighet i de österländska religionerna. Därför är dessa senare också mer öppna för en naturvetenskaplig skapelseteori. Lägger man därtill att judendom och islam fokuserar på hur man bör leva, inte på tron, förstår man att den omtalade kollisionen mellan vetenskap och religion mest är en västerländsk, kristen företeelse. Den är inget som berör religionens väsen.
Jag skönjer en viss etnocentrism här. Kristendomen är speciell bland religionerna genom att lägga tyngdpunkten på ortodoxin, att ha de rätta trosföreställningarna. Detta är inte regeln bland religioner. Inom judendom, islam, hinduism och buddhism överväger ortopraxin, att man gör det rätta, att man lever rätt.
Störst problem med att förena vetenskap och tro tycks följaktligen de kristna ha, därför att innehållet i tron är så viktig, medan det är ett långt mindre problem i de andra religionerna, vilka är mer praktiskt inriktade och pragmatiska. Sedan finns det ett område, där den naturvetenskapliga världsbilden lätt blir en stötesten för kristendomen och dess två systerreligioner islam och judendom, medan en större anpassbarhet finns hos de österländska religionerna. Jag talar nu om synen på universums tillblivelse.
I hinduism och buddhism, och i flera andra österländska religioner, har man antingen ingen skapelsemyt (världar har alltid existerat) eller så spelar den en ytterst underordnad roll. Man dyrkar heller inte någon speciell skapargud i dessa religioner, men ändå har gudsbegreppet en lika välbefäst position som i de abrahamitiska religionerna. Inom hinduismen finns många oerhört avancerade och komplexa teologier om Gud. I ingen av dem reduceras Gud till att vara blott en Tröstare.
I de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, är en av Guds främsta funktioner att vara skapare av världsalltet. Han är oupplösligt förknippad med universums tillblivelse, och det finns en speciell skaparmyt som gör honom till huvudaktör och upphovsman. Av den anledningen blir det viktigt för juden, muslimen och den kristne att vetenskapen inte på något fundamentalt sätt ifrågasätter den skapelsemyt som är förbunden med Gud. Till exempel kan de inte gärna gilla en vetenskaplig kosmologisk modell, som gör universum evig i tiden, utan början, för då skulle en stor del bortfalla av det som gör Gud till Gud — hans skapargärning.
Den väldiga roll Gud har som Skaparen i de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, saknar som sagt motsvarighet i de österländska religionerna. Därför är dessa senare också mer öppna för en naturvetenskaplig skapelseteori. Lägger man därtill att judendom och islam fokuserar på hur man bör leva, inte på tron, förstår man att den omtalade kollisionen mellan vetenskap och religion mest är en västerländsk, kristen företeelse. Den är inget som berör religionens väsen.
2 kommentarer:
Bra genomgång. Skulle fungera i skolor för att förklara lite om olika religioner, vilket jag tycker skolböckerna gör rätt dåligt. De utgår oftast från kristendomens synvinkel.
Fast, när det gäller islam tycker jag den ligger närmare kristendomen än buddhism/hinduism.
Och jag tycker på sätt och vis inte att buddhism handlar om att leva rätt. Det handlar om att hitta rätt sinnestillstånd för att inte göra för mycket dumheter.
Typ.
RS
kulturbloggen.com
Jag vidhåller ändå att det finns en fundamental skillnad mellan kristendomen och de övriga världsreligionerna. Den betonar ortodoxi medan de andra lägger vikten vid ortopraxi, vid att handla rätt.
Visst är det för buddhisten viktigt att nå insikt, men det är en annnan sak än det teologiska käbbel som präglat den kristna kyrkan genom århundradena.
Skicka en kommentar