Det är tveklöst så att Guds två främsta egenskaper enligt Koranen är barmhärtighet och förbarmande. På snart sagt varje sida nämns de tvenne. Gud vill alltså visa medkänsla och hjälpsamhet mot människorna. Då är han barmhärtig. Han är också förbarmaren som av empati låter bli att straffa dem för deras synder.
När man därför på enstaka ställen i Koranen läser om hårda eller kärva förbud, om stränga eller rentav drakoniska straff, såsom att hugga av tjuven hans hand, måste dessa ställen läsas symboliskt i enlighet med Guds barmhärtiga, förbarmande natur. De har aldrig varit avsedda att tolkas bokstavligt. När vi läser om straffet för stöld, blir i stället den symboliska tolkningen att stöld är en dålig och orättfärdig gärning som man absolut bör avhålla sig ifrån.
Ytterst måste de laglika reglerna i Koranen ses som etiska påbud, inte juridiska lagar att skrivas in i någon brottsbalk. Det är Guds sak att döma människan. Att tolka denna heliga text legalistiskt utgör ett allvarligt fel, då man genom en sådan läsning går emot Guds natur, emot hans barmhärtighet och förbarmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det finns en koranvers som understöder den tolkning som jag gör i inlägget ovan om att Koranen ofta måste tolkas symboliskt och selektivt:
"39:18. Det är de som undersöker alla ord [i Koranen], och sedan följer de bästa. Det är dessa som GUD har väglett; det är dessa som besitter intelligens."
Skicka en kommentar