Jesus: Bibeln är Guds ord

Som bekant är Jesus den yttersta auktoriteten för de kristna. Vad hade han att säga om de bibliska skrifterna? När man läser Bibelns evangelier, får man onekligen intrycket att också han menade att Gamla testamentet är Guds ord, åtminstone talades detta ord av de gammaltestamentliga profeterna. I vilket fall som helst kan inte GT upphävas enligt Jesu bestämda mening, vilket är ett viktigt observandum. I Johannesevangeliet säger han:

"Lagen [dvs. Gamla testamentet] kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas."
Joh 10:35

När det gäller Jesus egen insats, får man räkna med att hans ord också var Guds, eftersom Jesus och Gud delar på samma väsen i treenigheten. Annorlunda kan detta uttryckas som att Jesus både var helt och hållet mänsklig och fullkomligt gudomlig, hur nu det nu är möjligt, men så lyder dogmen. Vi bör alltså räkna med att det Jesus säger i evangelierna och på andra håll i NT på samma gång är Guds ord. Johannes skriver:

"Ty den som Gud har sänt talar Guds ord."
Joh 3:34

Avslutningsvis kan man notera att Hebréerbrevet understöder vad som just har sagts: att såväl Gamla testamentets profeter som Jesus har talat Guds ord. Jesus anses rentav ha fungerat som ett direkt språkrör för Gud; genom Jesus har Gud talat. I brevet läser man:

"Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom."
Heb 1:1-2

Genom dessa citat stärks förstås tesen att Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. De flesta av dagens kristna gör allt för att distansera sig från en sådan uppfattning. I stället menar de att Bibeln är en helt och hållet mänsklig tolkning och konstruktion, om än den religiösa upplevelsen av Gud har fått vara med och inspirera på något hörn. Frågan är om dessa liberala kristna har något fog för detta, om man ser till vad som faktiskt står i den Heliga skrift.

Andra bloggar om: Bibeln, kristendom, Jesus, bibeltolkning, fundamentalism, bokstavstro, religion

Paulus: Bibeln är Guds ord

Kristna och andra har noterat att Koranen utger sig för att vara Guds rena och oförfalskade ord. Detta har de sett som en belastning hos islam, då de föreställt sig att muslimer därmed vore tvungna att slaviskt underkasta sig de koraniska verserna. Vad som däremot undgått dessa islams belackare är att också Bibeln gör anspråk på att vara Guds direkta ord. Här skulle man kunna peka på bibelställen i mängd från Gamla testamentet, men kristna brukar vara lite kitsliga med hänvisningar dit. Därför skall jag välja något ur Nya testamentet. Jag väljer Paulus. Trogen sin grandiosa självuppskattning skriver han i ett av sina brev att han förkunnar Guds rena och oförfalskade ord:

"Jag är ju inte som de många som schackrar med Guds ord, nej, jag förkunnar det oförfalskat, som det kommer från Gud, inför Gud och i Kristi tjänst."
2 Kor 2:17

I ett annat brev berättar Paulus om en predikan, där man utlagt de bibliska texterna inför församlingen. Han är noga med att understryka att det inte handlar om ord författade av mänsklig hand; orden kommer tvärtom från Gud själv.

"Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende."
1 Thess 2:13

Avslutningsvis kommer Paulus i en epistel in på den Helige Ande, som påstås vara den aspekt av den treenige Guden som dikterat vad som står i i de heliga skrifterna. Pauli skrivkonst hemfaller ofta åt svammel och dunkelhet, som gör att uttryckssättet inte alltid bir så exakt och koncist. Därför måste lite mera tas med i citatet den här gången:

"Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss — vi tolkar andliga ting med Andens hjälp."
1 Kor 2:9-13

När Palus och hans medapostlar talar om Gud och om gudomliga ting är det enligt de citerade styckena inte något som de själva funderat ut eller kommit på. Det de säger får de i stället från Gud via den Helige Ande; de talar med gudomlig auktoritet.

Om man skall gå efter Pauli ord, och det måste väl den kristne, är alltså även Bibeln Guds ord, precis som Koranen. Den sekuläre kan därmed dra slutsatsen att Bibeln gör anspråk på att vara nedsänd av Gud.

Andra bloggar om: Bibeln, kristendom, Paulus, fundamentalism, bokstavstro, religion

Kristendomens urkommunism

Uppfattningen att kristendomen skulle vara helt opolitisk och sakna vision om det goda samhället stämmer inte. Det framgår om man läser två inledande kapitel av Nya testamentets Apostlagärningarna. Där lanseras en social idealbild, som uppvisar många av kommunismens kännetecken.

Ofta får man höra att kristendomen skulle vara en helt opolitisk religion, gärna kontrasterad mot islam, som påstås sakna en distinktion mellan religion och politik. Islam är till sin natur politisk, sägs det, medan kristendomen har en inneboende egenskap att åtskilja det andliga eller tron från det världsliga och samhället. De som vädrar dessa åsikter har uppenbarligen helt glömt bort att Bibelns Nya testamente visst innehåller en social vision, en relativt klar idé om hur samhället bör utformas. Den framkommer särskilt tydligt i Apostlagärningarna.

Vad är det då för social vision som lanseras i Apostlagärningarna? Det är ett slags teokratisk urkommunism. I två passager beskrivs denna kommunism. De handlar om tiden precis efter det att Jesus hade farit upp i himmelen för att, som det heter, sätta sig på Faderns högra sida. Jesu lärjungar eller apostlar arbetade då med att sprida Ordet och bilda de första församlingarna, som med en samlande beteckning brukar kallas för Urkyrkan.

Av textställena framgår att de första kristna levde i ett slags samhälle eller samfund, bestående av flera tusen medlemmar. Det första stället beskriver den gemenskap som rådde mellan samfundsmedlemmarna, och jag har fetstilat de intressanta fraserna:

"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem."
Apg 2:41-47

I det andra textstället, lite längre fram i Apostlagärningarna, skildras återigen egendomsgemenskapen, jämlikhetssträvandena och kollektivismen:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.

Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna."
Apg 4:32-37

I de två citerade styckena framkommer att man i den tidiga kristendomen såg ett kommunistiskt samhället som något eftersträvansvärt. Följande kännetecken på ett kommunistiskt samhällsideal kan utläsas:

• en ledargrupp (apostlarna) formulerar och förmedlar ideologin,
• avskaffande av privategendom,
• egendomsgemenskap eller kollektivt ägande,
• kollektiva måltider,
• social rättvisa: man hjälper varandra och ingen skall lida någon nöd,
• man bidrar till det gemensamma efter förmåga,
• en form av distributiv rättvisa: av livets nödtorft får man sig tilldelat efter ens behov,
• egalitarism: ingen får mer än han eller hon behöver.

Det finns alltså en politisk vision nedlagd i NT, en vision om ett klasslöst, egalitärt samhälle, där privategendomen avskaffats och där man äger allt gemensamt. Med andra ord är kommunism den önskvärda samhällsideologin. Varför hör man så sällan om detta? Kan det vara därför att många politiskt kristna befinner sig på högerkanten, såsom den amerikanske presidenten G.W. Bush? De vill ta fasta på helt andra ställen i Bibeln, mer i linje med deras konservativa agenda, exempelvis de ställen som påbjuder underkastelse.

Hursomhelst visar de citerade passagerna ur NT att kristendomen inte alls är opolitisk utan visst har en idé om det goda samhället inbakad i sig. Det kan vara bra att komma ihåg detta, för då förstår man att det inte finns någon anledning att betrakta kristendomen som överlägsen alla andra religioner, därför att den skulle sakna föreställningar om en önskvärd samhällsutformning. Sådana har den.

Kristendomen påbjuder underkastelse

Det finns en passage i Paulus Romarbrev som i alla tider använts av kristna styrande för att hålla befolkningen i Herrans tukt och förmaning. Jag tänker på följande:

"Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.

De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.

De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt."
Rom 13:1-5

Det tycks enligt Paulus alltså gälla att underordna sig överheten, dvs. de styrande i staten, för denna överhet är i enlighet med Guds ordning. Det gäller för den kristne att underkasta sig dem som han eller hon har över sig. De som inte gör det, exempelvis revolterar mot en orättfärdig regim, skall straffas, ty det är, säger Paulus, inte för inte som överheten har fått sitt svärd.

Jag kan inte se dessa Pauli ord som något annat är än den mest extravaganta formen av kryperi, underdånighet, fjäskeri, servilitet och underkastelse inför dem som vi stackars eländiga människor råkar ha över oss. Överheten är av Gud — jo jag tackar.

Historiens första självmordsdåd

Det pratas väldigt mycket om muslimska självmordsbombare nuförtiden. Ofta uppfattas dessa sakna motsvarigheter på andra håll i världen och i historien. Men visst finns det andra exempel på självmordsattacker i nutiden, som inte har någon koppling till muslimer, exempelvis de tamilska tigrarna på Sri Lanka. Dessa innehar i själva verket fortfarande världsrekordet i antalet självmordsdåd.

Mindre känt är kanske att historiens första självmordsdåd finns beskrivet redan i Bibelns Gamla testament. Det är den kände krigaren Simson — han med håret — som dödar sig själv tillsammans med minst 3000 filistéer, som var judarnas fiende i Palestina. Domarboken i Gamla testamentet berättar om händelsen, som äger rum medan Simson är fånge hos filistéerna:

'De [filistéerna] blev alltmer upprymda och sade: ”Hämta hit Simson, så att vi kan roa oss med honom!” Han hämtades från fängelset, och de gjorde sig lustiga över honom. De hade ställt honom bland pelarna, och Simson bad pojken som ledde honom: ”Ställ mig så att jag kan hålla i pelarna som bär upp huset och stödja mig mot dem.”

Huset var fullt av män och kvinnor, alla filisteernas hövdingar var där, och på taket stod omkring 3 000 män och kvinnor som såg på när man roade sig med Simson.

Då ropade Simson till Herren: ”Herre, min Gud! Tänk på mig, o Gud, och ge mig styrkan tillbaka denna enda gång, så att jag i ett slag kan hämnas på filisteerna för mina båda ögon!”

Han sökte stöd mot de båda mittpelarna som bar upp huset och tog spjärn med höger hand mot den ena och med vänster hand mot den andra och sade: ”Må jag dö på samma gång som filisteerna!” Sedan tryckte han till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket där inne. De han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde.'
Dom 16:25-30

Simson levde mot slutet av 1000-talet f.Kr., vilket då blir tiden för hans handling att dra med sig drygt 3000 människor, de flesta oskyldiga civila, in i döden. Därmed utgör Simsons självmordsdåd det allra första som beskrivs i historien, tillika ett av de allra värsta. Som jämförelse orsakade självmordsattacken mot de två tvillingtornen i New York den 11 september 2001 omkring 3000 människors död, alltså i stort sett samma siffra som i Simsons fall.

Nu kanske någon invänder att Gamla testamentets historieskrivning inte alltid är tillförlitlig. Det kan stämma men spelar heller ingen avgörande roll. Bilden av Simsons självmordsdåd har funnits ända sedan Domarboken skrevs ned. I dess beskrivning glorifieras självmordsdådet, vilket gjort handlingen till en inspirationskälla för senare tiders attacker med de anfallandes egna liv som insats. Bland annat inspirerade Simsons exempel judiska rebeller och extremister att begå självmordsattacker mot både romerska soldater och civila under det judiska kriget 66-70 e.Kr.

Att begå självmord, och samtidigt dra med sig så många fiender som möjligt in i döden, är alltså en handling av uråldrigt datum. Om vi får tro judiska lärde, så är Gamla testamentet korrekt historieskrivning, och då blir den bibliske Simpson den förste som offrar sitt eget liv för att döda så många som möjligt av fienden. Är det inte sann historia, så framstår han genom Bibelns skildring ändå som ett föredömligt exempel.

Bibeln föreskriver hedersmord

Islam beskylls ofta för att legitimera en hederskultur, trots att flera muslimska länder aktivt bekämpar hedersmord. Jag har funderat lite över den här kopplingen och beslutade mig för att gå till källorna. Fast i Koranen lyckades jag inte hitta någon föreskrift om hedersmord. I samma veva gjorde en webbsida mig uppmärksam på att däremot Bibeln, de kristnas heliga skrift, föreskriver hedersmord. Där står:

'Om en man gifter sig med en kvinna och efter att ha varit tillsammans med henne inte vill ha henne längre utan kommer med beskyllningar som ger henne dåligt rykte:

”Jag har gift mig med denna kvinna, men när jag låg med henne upptäckte jag att hon inte var oskuld”,

... då skall....om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis på att flickan var oskuld,... flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet i Israel. Du skall utrota det onda ur folket.'
5 Mos 22:14-21

Bibeln föreskriver alltså att den kvinna som inte är oskuld före giftermålet, skall stenas till döds.

Jag tar upp detta ställe för att peka på att alla heliga skrifter innehåller mindre smickrande passager. Bibeln är inte mindre problematisk än Koranen.

När vi möter en religion med problematiska ställen i sina skrifter, bör vi inte "tvinga" dess anhängare att hålla sig till textens ordalydelse genom att säga att de i annat fall praktiserar en falsk religion eller inte är "äkta" troende. I stället bör vi på alla sätt och vis uppmuntra dem att ta avstånd från dessa ställen, utan att förlöjliga och förhåna dem, vilket bara är en primitiv retorik som inte övertygar någon.