Islamisk väckelse i Egypten

Ikväll visade Kunskapskanalens program Mera om världen två timmar med reportage om kultur och politisk opposition i dagens Egypten. Mycket intressant, lärorikt och spännande. Bland de intervjuade var Susanna Olsson, som forskar på nutida rörelser inom islam. Hon berättade att en väckelsevåg går genom Egypten sedan några år. Det är inte islamism, alltså en politisk tolkning av islam, utan en fromhetsinriktad muslimsk tro som nu bryter fram. Inriktningen har alls inga politiska mål eller syften. I stället fokuserar den på den enskilde muslimens trosliv, på fromhet, individuella karaktärsdrag (hur är man som god muslim?) och den personliga vardagen. Det rör sig alltså om en islam för den enskilde personen, tillämpad i hans eller hennes privata liv.

Ett av de mer synliga tecknen för denna islamiska väckelse är att så gott som alla egyptiska kvinnor bär slöja, vilket inte var så vanligt i landet för 30-40 år sedan. Många bär den just därför att de ryckts med i och blivit en del av den pågående väckelsen; de vill helt enkelt uttrycka sin fromhet och religiositet genom att anamma den islamiska klädedräkten. Som sagt är denna rörelse, just nu kanske rentav starkare och mer inflytelserik än egyptisk islamism, fullkomligt opolitisk, och därför känns det ännu mera märkligt att så många västerlänningar fördomsfullt tror att slöjan på en muslimsk kvinnna alltid är en politisk symbol. I den breda nutida islamiska väckelsen i Egypten signalerar slöjan tvärtom ett intresse för privat fromhetsliv utan samhälleliga kopplingar; den är i detta fall en symbol för personlig, varm religiositet.

Andra bloggar om: slöjan, islam, religion, väckelse, Egypten

Besattheten vid det förmenta slöjtvånget

Många icke-muslimer har för sig att så gott som alla minderåriga muslimska tjejer med slöja bär den under tvång. Som ett generellt påstående stämmer inte detta, men här vill jag tala om de fullkomligt orimliga proportioner som slöjfrågan har antagit och orsakerna därtill. Även om det nog händer att muslimska flickor tvingas att bära slöja av sina föräldrar, är det ingenting mot det massiva kvinnoförtryck som pågår i det svenska samhället, av svenskar mot svenskar. Att hundratusentals svenska kvinnor misshandlas och våldtas av svenska män är en betydligt mer angelägen fråga än huruvida det kan ha förekommit att nioåriga muslimskor har tvingats ta på sig slöja utanför hemmet.

Är besattheten av slöjan ett sätt för svenskar att slippa ta itu med det egna kvinnoförtrycket, att vända bort uppmärksamheten och skyla över? Handlar det om den psykologiska mekanism som kallas projektion, att det man hatar hos sig själv tycker man sig se hos andra? Eller kan det rent av vara så att talet om slöjtvång är ett sätt att legitimera främlingsfientlighet och kulturrasism? Slöjan är ett förtryck, påstår man, och därför är det befogat att gå till rätta med den muslimska kulturen och motverka den, ja helst bör den muslimska invandringen stoppas helt. Så resonerar de främlingsfientliga krafterna.

Antagligen spelar alla tre faktorerna. in. Talet om slöjtvång riktar uppmärksamheten bort från det inhemska kvinnoförtrycket. Det är ett uttryck för projektion, och det legitimerar främlingsfientlighet. Utan sådana mekanismer blir det obegripligt hur svenskar i gemen har kunnat bli så oerhört besatta av slöjan och det befarade tvånget att bära den. När det påstådda slöjtvånget blir en anledning att förtrycka muslimer är det för övrigt verkligen dags att sätta ned foten. Då har det gått för långt.

Andra bloggar om: slöja, muslimer, slöjtvång, islam, integration

Svenska muslimer vill inte ha sharia-lag

"Extrema konservativa muslimer vill ha egna lagar. Men det är något som de flesta muslimer starkt är emot — och till och med upplever som ett hot." Det hävdar imamen Abd al Haqq Kielan i en debattartikel i dagens Expressen.

Kielan påtalar det betydelsefulla för integrationsprocessen att imamer är uppvuxna och utbildade i Sverige, och han kommer i sammanhanget in på det faktum att de flesta muslimer i landet tar avstånd från särlagstiftning för deras del, det vill säga sharia-lagar. Kielan skriver:

"När imamerna kommer från utlandet tar de med sig värderingar och attityder som ofta inte fungerar här, och som i värsta fall innebär segregering och konflikter.

Ett exempel ser vi i de årligen återkommande kraven på särlagstiftning för muslimer som kommer från ett visst, numera ökänt, håll bland de i Sverige verksamma muslimska föreningarna. Dessa krav upplevs som ett hot av de flesta muslimerna i Sverige och leder till onödiga motsättningar och ger oss muslimer dåligt rykte."

Gud är förlåtaren också enligt islam

Även sådana kristna som förstår att de och muslimerna dyrkar samma gudom, brukar ha en väldigt skev och illa underbyggd syn på den koraniska gudsbilden. Dessa kristna tänker sig att den koraniske guden är grym, sträng och oförsonlig, medan den bibliske är kärleksfull och förlåtande. Bibelns Gud förlåter, säger de, men inte Koranens.

Denna kristna föreställning är emellertid en fördom. Enligt Koranen är det Guds främsta attribut att vara barmhärtig, förbarmande och förlåtande. Tittar man efter i muslimernas heliga skrift, upptäcker man att Gud kallas förlåtaren i åtta stycken verser, där också Guds egenskap att vara den mest barmhärtige anges. Verserna är som följer.

7:167. Därtill har er Herre [Gud] fastställt, att Han kommer att upphöja emot dem människor som kommer att vålla dem svår förföljelse tills Återuppståndelsens Dag. Er Herre är ytterst effektiv med att verkställa straff, och Han är utan tvivel Förlåtaren, Barmhärtigast.

15:49. Informera Mina tjänare om att Jag [Gud] är Förlåtaren, Barmhärtigast.

40:42. [En troende egyptier sade:] "Ni bjuder in mig till att vara otacksam mot GUD, och till att sätta upp idoler vid sidan av Honom som jag inte känns vid. Jag bjuder in er till den Allsmäktige, Förlåtaren.

42:3. Inspirerar dig, och de före dig, gör GUD, den Allsmäktige, Visast.
42:4. Allting i himlarna och på jorden tillhör Honom, och Han är den Högste, den Store.
42:5. Himlarna ovan dem brister nästan av vördnad för Honom, och änglarna prisar och glorifierar sin Herre, och de ber om förlåtelse för dem på jorden. Absolut, GUD är Förlåtaren, Barmhärtigast.

46:8. När de säger, "Han hittade på det här," säg, "Om jag hittat på det här kan ni inte skydda mig från GUD. Han är fullt medveten om allt ni planerar. Han räcker som vittne mellan mig och er. Han är Förlåtaren, Barmhärtigast."

Bland verserna är det tre stycken, där Guds förlåtande egenskap särskilt framhävs.

7:155. Du [Gud] är vår Herre och Mästare, så förlåt oss, ös Din nåd över oss; Du är den bäste Förlåtaren.

12:97. De sade [till Josefs far], "Fader, be för vår förlåtelse; vi hade verkligen fel."
12:98. Han sa, "Jag kommer att be min Herre att förlåta er; Han är Förlåtaren, den Barmhärtigaste."

28:16 Han [Mose] sade, "Min Herre [Gud], jag har kränkt min själ. Snälla förlåt mig," och Han förlät honom. Han är Förlåtaren, Barmhärtigast.

Det finns naturligtvis många fler suror och verser i Koranen med förlåtelsetema. Till dem ges det säkert anledning att återkomma rätt snart.

Andra bloggar om: Gud, islam, religion, Koranen, gudsbild

Några länkar om religion och terrorism

Jag får många frågor om islam, kristendom och terrorism just nu. Eftersom jag inte hinner utveckla ämnet genast i alla dess detaljer och aspekter (fast fler bloggposter kommer i frågan), hänvisar jag så länge till några länkar, där man kan läsa mera:

• Christian extremist terrorism
• The Army of God (kristen grupp)
• Christian Identity (kristen radikalism med våldsinslag)
• Suicide bombers
• The Logic of Suicide Terrorism

Koranen förbjuder angreppskrig

En av de allra vanligaste missuppfattningarna om islam är att den är en krigisk religion, som förespråkar angreppskrig mot icke-muslimer i syfte att sprida tron. Det brukar heta att islam sprids med svärdet och predikar jihad (oftast felaktigt översatt med "heligt krig"). Men går man till islams heliga skrift Koranen, så upptäcker man att den på ett mycket tydligt sätt tar avstånd från angreppskrig, ja sådant är till och med förbjudet. Muslimer får bara kriga som försvar när de själva blir attackerade. Koranen innehåller ett överväldigande stöd för denna tolkning, bland annat genom följande verser:

2:190. Ni får slåss för GUDs sak mot dem som attackerar er, men ni ska inte attackera. GUD älskar inte de som attackerar.
2:191. Ni får döda dem som för krig emot er, och ni får driva ut dem eftersom de drivit ut er. Förtryck är värre än mord. Slåss inte emot dem vid den Heliga Moskén, såvida de inte attackerar er där. Om de attackerar er, får ni döda dem. Det är det rättvisa straffet för dessa otroende människor.
2:192. Om de avstår är GUD Förlåtare, Barmhärtigast.
2:193. Ni får slåss emot dem för att utplåna förtryck, och för att dyrka GUD fritt. Om de avstår ska ni inte angripa; anfall är endast tillåtet mot dem som angriper.
2:194. Under de Heliga Månaderna får angrepp bemötas med ett likvärdigt gensvar. Om de attackerar er, får ni slå tillbaka genom att utsätta dem för ett likvärdigt straff. Ni ska iaktta GUD, och var medvetna om att GUD är med de rättfärdiga.
2:195. Ni ska spendera för GUDs sak; men kasta er inte självmant in i fördärvet. Ni ska vara barmhärtiga; GUD älskar de barmhärtiga.

Notera speciellt att dessa verser gör att terrorism måste fördömas på Koranens grund. De islamistiska terrorister som försöker rättfärdiga sina dåd genom att hänvisa till att det skulle röra sig om jihad, hädar i själva verket mot sin egen religion. Som citaten ovan visar kan det aldrig vara tillåtet att döda oskyldiga civila; man får bara attackera dem som själva anfaller.

Islam skiljer mellan religiöst och profant

Det finns en utbredd vanföreställning att islam inbegriper precis allt i muslimens liv och sociala vara. Inget kunde vara felaktigare. Förutom invändningen att en så allomfattande användning av termen "islam" gör den helt meningslös och oanvändbar, finns ett djupare skäl till varför det rör sig om en missuppfattning.

Islam gör nämligen av hävd en åtskillnad mellan den religiösa och profana dimensionen av livet. Distinktionen återges genom termerna ibadat och muamalat. Ibadat betecknar den religiösa sfären, bildad av den individuella muslimens relation till Gud. Muamalat står i sin tur för alla icke-religiösa aspekter av livet, dvs. vad som utgör den profana sfären. Paret ibadat-muamalat är alltså motsvarigheten till den västerländska åtskillnaden mellan det heliga och det profana, det religiösa och världsliga.

Mer religionsfrihet enligt Koranen

Jag har redan bloggat om den religionsfrihet som Koranen föreskriver. Nu återkommer jag med lite flera textställen, för att ytterligare understryka att Koranen verkligen påbjuder tolerans och förståelse både i förhållande till anhängare av andra religioner och till icke-troende.

Sura 109 i Koranen påminner om Fredrik den Stores diktum att var och en får bli salig på sin fason.

109. Säg, "O ni som inte tror.
Jag dyrkar inte det ni dyrkar.
Ej heller dyrkar ni det jag dyrkar.
Ej heller kommer jag någonsin att dyrka det ni dyrkar.
Ej heller kommer ni någonsin att dyrka det jag dyrkar.
Ni har er religion, och jag har min religion."

Det enda muslimer begär från den som vänder sig bort från islam (eller de monoteistiska religionerna överhuvudtaget) är att få bli erkända som just muslimer:

3:64. Säg, "O ni som följer skriften, låt oss komma fram till en logisk överenskommelse mellan oss och er: att vi inte ska dyrka något annat än GUD; att vi aldrig ska sätta upp några idoler vid sidan av Honom, ej heller sätta upp några mänskliga varelser som härskare vid sidan av GUD." Om de vänder sig bort så säg, "Vittna om att vi är muslimer."

Vidare i tredje suran stadgas att det inte människans sak att få någon att tro utan Guds.

3:72-4. En del av dem som följer skriften säger, "Tro på det som sänts ner till de troende vid dagens början och avvisa det vid dagens slut; kanske ändrar de sig en dag. Och tro bara som de som följer er religion." Säg, "Den rätta vägledningen är GUDs vägledning." Om de påstår sig ha samma vägledning eller argumenterar med er om er Herre, säg, "All nåd är i GUDs hand; Han ger den till vem Han vill." GUD är Frikostig, Allvetande. Han specificerar sin nåd för vem Han vill, GUD besitter oändlig nåd.

En otrogen må man predika islams läror för, men sedan skall man lämna honom eller henne i fred:

9:6. Om någon av idoldyrkarna sökte en tryggad genomfart hos dig, ska du ge honom en tryggad genomfart så att han kan höra GUDs ord, och sänd sedan tillbaka honom till hans plats i säkerhet. Detta för att de är människor som inte vet.

Gud håller sin skyddande hand över alla de ställen Han dyrkas, oavsett om det råkar vara en synagoga, moské eller kyrka:

22:40. De (som förföljdes på grund av sin religion) vräktes med orätt från sina hem, av ingen annan anledning än för att de sa, "Vår Herre är GUD." Vore det inte för att GUD stöttat vissa människor mot andra, skulle kloster, kyrkor, synagogor och moskéer - där man regelbundet firar minnet av GUDs namn - blivit förstörda. Absolut, GUD stödjer den som stödjer Honom. GUD är Mäktig, Allsmäktig.

Muslimer skall förlåta dem som inte tror, och de icke-troende som handlat rättfärdigt i sina liv kommer likafullt att bli belönade av Gud:

45:14. Säg till dem som tror att förlåta de som inte förväntar sig GUDs dagar. Han kommer till fullo att ersätta alla för allt de förtjänat.

Felbedömning av islam

Det är några saker som islamkritiker och islamofober ständigt misslyckas med och som gör att de ofelbart missbedömer religionen. De klarar inte av att skilja mellan islamisk lära och muslimers beteende utan blandar oavlåtligen samman dessa. De förmår heller inte att se skillnaden mellan religiöst grundade regler och lokala, traditionella seder och bruk. Dessa distinktioner är grundläggande, om man skall kunna ge en korrekt och rättvisande bild av islam. Sålunda kan man, förutsatt att distinktionerna görs, exempelvis förstå att islam inte nedvärderar kvinnan utan pläderar för jämlikhet, ty kvinnor och män har samma värde och samma individuella ansvar inför Gud. Att den muslimska kvinnans faktiska ställning är ojämlik har att göra med ekonomiska och sociala orsaker, inte religiösa.

Islamkritikerna grundar stora delar av sin argumentation på att dra fram sådana företeelser som inte tillhör religionen islam, t.ex. lokala seder och bruk, och utmåla dem som om de på något sätt skulle vara representativa och betecknande. I linje med det framhåller man historiska och politiska aspekter i stället för att uppmärksamma trosgrunder och trosutövning, naturligtvis därför att bilden av islam blir helt avdramatiserad om man håller sig till det senare, dvs. de fem pelarna och de sex trosartiklarna, som utgör religionens kärna.

Det centrala i islamisk lära är Gud, människans vara och hennes individuella ansvar samt relationerna mellan dessa. Men den bedömningsgrunden är fullkomligt frånvarande hos islamkritikerna, som istället talar om militant islamism och muslimsk terrorism. Hur kan något tro att dessa extrema rörelser har något att berätta om den islam som 1,3 miljarder anhängare jorden runt utövar dagligdags? Överhuvudtaget fokuserar kritikerna på det avvikande, spektakulära och extrema i stället för på det vanliga, normala och vardagliga. Därför leds man till en totalt missvisande bedömning av islam, en nidbild. En islamkritisk propaganda på sådana grunder kan bara resultera i ökade motsättningar och en radikalisering av muslimerna, när de ser sin religion beskrivas på ett så orättvist och förvanskande sätt.

Varför är jag islamofil ateist?

Folk frågar mig hur jag som ateist kan ta islam i försvar. Det finns många svar på den frågan, men den viktigaste anledningen är att jag ser islam som en bundsförvant i arbetet för ökad tolerans och sekularisering i Västvärlden, en ohelig allians i uttryckets rätta bemärkelse.

Det är bra om islam kan bli mer spritt i Västerlandet, förutsatt förstås att dess utövare håller sig till de olika ländernas lagar. Ty förekomsten av andra religioner är för den troende det mest avgörande argumentet mot att den egna skulle vara korrekt eller sann. Så länge det bara finns en dominerande religion, är det rationellt för den troende att fortsätta tro. Men så fort det dyker upp alternativ, måste han eller hon skakas i det innersta av frågan huruvida det säkert går att säga att den egna religionen är sann och den andra falsk. Olika gudsbilder och myter florerar, och det går omöjligtvis att säga vilka som är mest sanna. Religiös pluralism torde alltså leda till en minskad övertygelse bland de troende. Därför är det bra om islam finns som ett alternativ till kristendomen. Det är mitt första delvsvar.

I ett samhälle som präglas av religiös pluralism kan staten inte annat än inta en sekulär hållning, för hur kan favoriseringen av en enda religion motiveras, när det finns många andra med stora anhängarskaror? För att klara av att härbärgera de olika trosyttringarna i samhället har staten inget annat val än att förhålla sig neutral visavi dem. Följden av att islam tar upp kampen med kristendomen om själarna blir alltså antagligen den att sekularismen stärks. Det är min andra anledning till att försiktigt favorisera islam.

Ett tredje skäl till min islamofili är att jag upplever islam som en enklare, mer logisk religion än kristendomen. Den saknar de svåra problemen med arvsynd, inkarnation och försoning, som plågar den kristna teologin, vilket lett till att denna innehåller så mycket absurditeter och fånerier. Den islamiska teologin, kalam, är långt mer rationell. Dessutom är islam i princip oberoende av mirakler, alltså brott mot naturlagarna. Det enda verkliga miraklet brukar muslimer anse vara Koranens nedsändning från Gud till profeten Muhammed. I Nya testamentet däremot flödar det över av mirakler, det ena mer befängt än det andra, som alla är ägnade att "bevisa" att Jesus minsann var Gud i mänsklig förklädnad, ytterligare en förnuftsvidrighet.

Låt mig avsluta med en anteckning om mina "trosbröder". Jag har noterat att västerländska ateister, trots att de officiellt avsvurit sig den kristna tron, ofta i grunden fortsätter att vara kristofila. De hävdar att kristendomen skulle vara finare och överlägsen alla andra religioner, speciellt mycket bättre än just islam. Men därmed visar de bara hur ohjälpligt fast de sitter i den kristna kulturen och dess arv. För att driva ut det kristna epistemet, som uppenbarligen styr deras känsla och förnuft, borde de studera icke-kristna religioner. Först då kan de förstå vidden av sitt fångenskap i kristendomens tänkesätt och mytologier, först då blir det möjligt för dem att ernå full frihet från den kristna religionens tryckande band.

Den islamistiska terrorismens verkliga orsaker

Det är ett par punkter jag skulle vilja kasta ljus över vad gäller den terrorism som utförs av den islamistiska och muslimska terrorismen i Allahs namn och som riktar sig mot Israel och USA.

De palestinska självmordsbombarna utför inte sina terrordåd för att sprida islam. De attackerar Israel i syfte att stoppa Israels ockupation av palestinskt territorium och få till stånd en palestinsk stat. Deras motiv är alltså politiska.

De islamistiska terroristerna som attackerar USA med terrormetoder gör det inte för att sprida islam. De attackerar USA därför att de vill att USA politiskt skall lämna Mellanöstern i fred, därför att de vill att den amerikanska militären där skall dras bort, därför att USA:s krig i Irak har orsakat omkring en miljon människors död och därför att USA hårdnackat stöder Israels ockupationspolitik. Deras motiv är alltså politiska.

Den islamistiska terrorismens verkliga orsaker är således av politisk natur. Religionen islam är i det sammanhanget bara utsmyckning, propaganda och en psykologisk snuttefilt.

Massakern av banu quraiza-judarna år 627 e.Kr

Jag fick härmomdagen en fråga om följande citat är från Koranen:

"Mohammed at once led 3000 men against the Banu-Kuraiza Jews. On surrendering, they were given a choice of Islam or death. They chose death. Their 600 fighting men were slain and buried in the market place of Medina; their women and children were sold into slavery."

Naturligtvis är det inget Korancitat. Det är historieskrivning som handlar om massakern 627 e.Kr. av banu quraiza, en judisk stam som levde i norra Arabien. Oavsett citatets härkomst kan det kompletteras med följande om vad som hände.

I själva verket hade Muhammed utvalt Sa'd ibn Mua'dh — en före detta jude som konverterat till islam, när Muhammed kom till Medina 622 — till att agera domare över de kapitulerade judarna. Ibn Mau'dh förklarade då att dessa skulle dömas enligt deras egen mosaiska lag, dvs. enligt Torah. Beslutet att låta halshugga alla vuxna judiska män grundande han därför på följande passage i Mose Lag:

"När du närmar dig en stad för att anfalla den skall du först erbjuda fred. Om staden då vill ha fred och öppnar portarna för dig, skall hela dess befolkning bli tvångsarbetare i din tjänst. Om den inte vill ingå fred med dig utan väljer krig, skall du belägra den, och när Herren, din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ner alla män i staden. Men kvinnorna och barnen, djuren och allt annat i staden, allt byte som finns där, får du behålla. Du får ta för dig av det byte från dina fiender som Herren, din Gud, ger dig."
5 Mos 20:10-14

Andelen islamister bara 10 - 15 %

Daniel Pipes, en världskänd islamolog, som ibland rentav går hem bland islamofober, har beräknat andelen islamister, alltså sådana som vill att islam skall styra samhället och politiken, till endast 10 - 15 % av alla muslimer över hela världen, vilket förstås är en tämligen beskedlig minoritet. Pipes skriver:

"Whereas traditional Islam places the responsibility on each believer to live according to God's will, Islamism makes this duty something for which the state is responsible. Islam is a personal belief system that focuses on the individual; Islamism is a state ideology that looks to the society. Islamists constitute a small but significant minority of Muslims in the U.S. and worldwide, perhaps 10 to 15 percent". (Hela artikeln)

Dessa siffror undergräver den populära missuppfattningen att islam på något sätt till sitt väsen vore oskiljbar från politiken och det sekulära samhället. Islamisterna är i stark minoritet och deras fundamentalistiska uppfattningar är inte vad som delas av majoriteterna av världens muslimer. Det vore bra om dessa fakta någon gång kunde bli allmänt kända.

Absolut religionsfrihet enligt Koranen

Det finns kritiker som envist hävdar att islam handlar om tvång, om att tvinga icke-muslimer till att anta den islamiska tron. Om de inte gör det hotas de av repressiva åtgärder, eller som det populärt uttrycks: omvändelse med och under svärdet.

Men på de här punkterna ger Koranen helt andra besked. Den predikar absolut religionsfrihet, och Muhammed hade aldrig Guds bemyndigande att driva någon in i islams fålla mot dennes vilja. Vände sig folket från Muhammed och inte lyssnade på hans budskap, skulle han, inskärper Koranen, låta det vara. Muhammeds uppdrag var bara att förmedla budskapet, inte att agera som härskare eller förmyndare. För att illustrera dessa satser har jag sammanställt några koranencitat:

2:256 Det ska inte finnas något tvång i religion.
6:107. Om GUD så önskat, skulle de inte ha dyrkat idoler. Vi utsåg inte dig till att vara deras förmyndare, ej heller är du deras försvarare.
10:99. Om er Herre så önskat, skulle alla människor på jorden ha trott. Vill du tvinga människorna att bli troende?
16:82. Om de vänder sig bort, är din enda uppgift det tydliga levererandet av (budskapet).
18:29. Förkunna: "Detta är sanningen från er Herre," låt det sedan vara upp till var och en att tro eller inte tro.
42:48. Om de vänder sig bort, har vi inte sänt dig som deras förmyndare. Din enda uppgift är att leverera budskapet. När vi öser nåd över människorna blir de stolta, och när de drabbas av motgång, som konsekvens av deras egna gärningar, blir människorna till icke troende.

Koranens föreskrifter om absolut religionsfrihet kan jämföras med kristendomens Jesus, som sade "Ingen kommer till Fadern utom genom mig" och som dömde hela städer till att brinna i helvetet, därför att folket där inte velat lyssna på hans ord.

Varför skilja mellan religion och traditon?

Finns det nån mening i att försöka skilja på tradition och religion? Ja, en mening finns. En dålig eller skadlig sedvänja bland troende är så mycket lättare att avvisa och motarbeta, om det kan visas att den blott är en tradition, inte religion.

Det finns vissa muslimer som felaktigt tror att könsstympning är en del av islam. Därför vägrar de obstinat att upphöra med bruket. Kan man för dem påvisa att könsstympning är en tradition utan verkligt stöd i islam, blir de mer följsamma och villiga att avstå från bruket.

Islam inte homogen

Bara ungefär 20 % av alla muslimer är araber, som dessutom är mycket splittrade inbördes. Den panarabiska rörelsen dog för över tre decennier sedan. Av islam finns det en kolossal mängd tolkningar. De fyra huvudgrupperna ger en aning om spännvidden inom islam: traditionalism, fundamentalism, modernism och sekularism. Inom var och en finns sedan massvis undergrupperingar. Idén om en homogen, monolitisk islam är en myt, likaså att alla araber skulle vara skurna ur samma stycke.

De första självmordsattackerna

Judarna var i själva verket de första i historien att börja med självmordsattacker. Under kriget mot romarna 66-70 e.v.t., så kunde en enskilde jude tränga sig fram till en romersk soldat och sticka en kniv i honom — med resultatet att juden omedelbart själv dödades av de andra soldaterna i närheten. Sådana självmordsattacker hände ofta. Det var särskilt fanatiska judar som utförde dem, zeloter och scarii kallades de.

På sätt och vis var den tidens judiska självmordsattacker ännu mer förbluffande än dagens islamistiska, eftersom förövarna inte hade några bomber, som kunde döda många, utan byte sitt eget liv mot en enda romersk soldats.

Det finns alltså historiska föregångare till våra dagars muslimska självmordsbombare.

Självmord i krig — då och nu

Jämfört med det militära fortet Masadas 1000 judiska försvarare, som år 73 e.v.t. begick kollektivt självmord intill sista man, ligger dagens individualistiska muslimska självmordsbombare verkligen i lä.

Islam ej svärdets religion

Det muslimska väldet utbredde sig genom erövringar. Men religionen islam spreds inte med svärdet, då tvångskonvertering inte tillämpades. De erövrade folken fick behålla sin religion. Bara armén och delar av administrationen bekände sig till islam inledningsvis. Så var läget under den första tiden. För folket var omvändelsen till islam en frivillig affär, och den tog lång tid. Islam sipprade bara gradvis ned från de styrandes skikt till folket.

Ett belysande exempel
Muslimerna regerade flera hundra år över Spanien (tidig medeltid). Trots det blev aldrig fler än 20 % av spanjorerna muslimer. Det var toppnoteringen. Resten, den överväldigande majoriteten, var kristna och judar.

Efter det att de kristna hade erövrat hela Spanien mot slutet av 1400-talet, dröjde det inte mer än några tiotals år innan 100 % av befolkningen var kristen. Det ordnades genom hänsynslös och brutal tvångskonvertering till kristendomen och genom fördrivning ut ur landet av de judar och muslimer som vägrade omvända sig.

Exemplet visar vilken av de två religionerna, islam och kristendom, som i själva verket spreds med svärdet.

När Koranen måste tolkas symboliskt

Det är tveklöst så att Guds två främsta egenskaper enligt Koranen är barmhärtighet och förbarmande. På snart sagt varje sida nämns de tvenne. Gud vill alltså visa medkänsla och hjälpsamhet mot människorna. Då är han barmhärtig. Han är också förbarmaren som av empati låter bli att straffa dem för deras synder.

När man därför på enstaka ställen i Koranen läser om hårda eller kärva förbud, om stränga eller rentav drakoniska straff, såsom att hugga av tjuven hans hand, måste dessa ställen läsas symboliskt i enlighet med Guds barmhärtiga, förbarmande natur. De har aldrig varit avsedda att tolkas bokstavligt. När vi läser om straffet för stöld, blir i stället den symboliska tolkningen att stöld är en dålig och orättfärdig gärning som man absolut bör avhålla sig ifrån.

Ytterst måste de laglika reglerna i Koranen ses som etiska påbud, inte juridiska lagar att skrivas in i någon brottsbalk. Det är Guds sak att döma människan. Att tolka denna heliga text legalistiskt utgör ett allvarligt fel, då man genom en sådan läsning går emot Guds natur, emot hans barmhärtighet och förbarmande.