Tre Nietzsche-citat

Nu dumpar jag min signatur, som under ganska många måndader har fått avsluta mina inlägg på ett visst internetforum. Jag tänkte att jag kunde förvara den mer permanent här. Det rör sig i all enkelhet om tre rätt fyndiga Nietzsche-citat:

• "Keiner ist so verrückt, dass er nicht einen noch Verrückteren findet, der ihn versteht."
• "Die Philosophie ist eine Art Rache an der Wirklichkeit."
• "Der Asket macht aus der Tugend eine Not."

Den som läst ett minimum av tyska förstår säkert vad citaten betyder, kanske också andra med tanke på svenskans och tyskans likhet. Som en liten hjälp på vägen antecknar jag några glosor: Art = sorts, Rache = hämnd, Tugend = dygd och Not = nödvändighet.

Ifall ni har några egna favoritcitat av Nietzsche, vore det uppskattat om ni kunde dela med er av dem i form av en kommentar.

Gudstron motsäger evolutionsteorin

Är teismen, alltså den Gudstro som finns i t.ex. kristendomen, förenlig med biologins utvecklingsteori, enlig vilken allt liv i universum har genomgått en utveckling till följd av variation och selektion? De flesta liberala kristna brukar hävda att det inte finns något i Guds existens som motsäger evolutionsteorin. Men det gör det allt, menar jag, för Gud är just ett levande väsen som inte själv utvecklats, en punkt som teologerna noga brukar framhålla. Man kan ställa upp följande lilla slutledning, som visar detta.

1. Premiss: Enligt evolutionsteorin har allt levande, alla varelser genomgått en utveckling.
2. Premiss: Gud är ett levande väsen.
   
3. Premiss: Gud har inte genomgått någon utveckling utan har alltid varit densamme.
4. Slutsats: Alltså är evolutionsteorin falsk.

Guds existens vederlägger alltså evolutionsteorin. För den liberale teisten, som accepterar vetenskapens bild av naturen och universum, kan teorin bara räddas genom att dess tillämpningsområde inskränks till att endast gälla allt levande utom Gud. Men det sker naturligtvis helt ad hoct, därför att det inte finns någon annan, oberoende bevisning som säger att evolutionsteorin inte skulle gälla universellt. Man kan inte helt inskränka naturvetenskapliga teorier så fort det passar en själv.

Den vetenskapsvänlige teisten har fått ännu ett problem på halsen, verkar det som. Plötsligt är det bara en hårsmån som skiljer denne från kreationisten.

Andra bloggar om: ateism, filosofi, Gud, religion, vetenskap

Tetrapharmakos — den fyrfaldiga boten för en orolig själ

Något av det högsta goda och allra mest eftersträvansvärda här i tillvaron är sinneslugn, ro i tanken och själen, menade den antika filosofiskola som grundades av Epikuros från Samos omkring 300 f.Kr, i senare tider benämnd epikurismen. För att stävja oron, bekymret och ångesten och i stället uppnå sinneslugn, höll sig epikuréerna med en fyrledad, kort formel att styrka sig med vid behov, ett slags filosofiskt "coping statement". Den lyder:

• Frukta inte Gud.
• Bekymra dig inte om döden.
• Det som är gott är enkelt att få
• och det som är förfärligt är enkelt att uthärda.

Som epikuréerna förstod detta bör man inte frukta Gud, därför att han inte blandar sig i människornas angelägenheter. Döden är inget att låta sig oroas av, ty där vi är, är inte döden, och där döden är, är inte vi. Livets enkla och rena glädjeämnen — ett vackert natursceneri, en bit ost, ett glas vin eller goda vänners sällskap — är lätta att erhålla och komma i åtnjutande av. Man bör rätta sina begär efter vad som är rimligt och tillräckligt. Då kan man alltid räkna med tillfredsställelse. Slutligen kan det förfärliga i livet uthärdas utan några större svårigheter, om man betänker att inget lidande varar för evigt. Någon gång lättar det, och då är själva lidandets försvinnande upphov till en sällsamt underbar njutning i all dess stillhet.

Åtta universella värden

Här är mitt förslag till grundläggande, universella värden, som tycks vara självklara eller i sig goda, alltså goda i kraft av sig själva, oberoende av något yttre:

• liv
• välbefinnande
• kunskap
• förnuft
• lek
• estetisk upplevelse
• vänskap
• kärlek

Åtminstone förefaller vår moraliska intuition att bejaka dessa värden. När man tar dem i betraktande, framstår de som omedelbart goda och rätta. Kan man realisera dessa värden i sitt liv, ja då har man också — genom att ha låtit alla människans huvudsakliga sidor bära frukt — förverkligat sig själv. Värdena är dessutom naturalistiska i den meningen att de beskriver tillstånd eller aktiviteter hos människor och relationer mellan dem. Översinnliga ting lyser med sin frånvaro.

Förmodligen är värdena i listan redundanta, så att ett eller flera kan härledas från några andra, exempelvis estetisk upplevelse från välbefinnande. Exakt vilka de icke-redundanta värdena skulle vara har jag dock ännu inte lyckats bestämma mig för. Jag får återkomma i ämnet.

Skeptiska och antireligiösa citat (övers.)

För en tid sedan publicerade jag en samling citat från några tänkare. En del av dem var på franska och tyska. Då lovade jag att göra en översättning. Den kommer här.

"Alla religioner är dåraktiga med sin barnsliga moral och sina egoistiska löften, monstruöst idiotiska. Det enda säkra är döden." baron d'Holbach (1723-89)

"Den sanna materialismen gör Gud till en omöjlighet, uppenbarelsen till ett hjärnspöke och det kommande livet till en absurditet." Condorcet (1743-94)

"Evangeliet är ingenting annat än en orientalisk roman, som varje människa med gott förstånd finner motbjudande och som enbart förefaller rikta sig till de okunniga, idioterna, folkets slödder — de enda som det förmår att förföra." André Gide (1869-1951)

"Gud är en narcissistisk neuros; han har skapat alla människor för det särskilda syftet att få dem att beundra honom." Albert Camus (1913-1960)

Condorcet och baron d'Holbach var franska upplysningsfilosofer, Gide och Camus skönlitterära författare, dessutom nobelpristagare, 1947 respektive 1957. (Det verkar som katolicismens grepp om Frankrike förmått landets intellektuella till särskilt hätska angrepp mot kristendomen.) Två tyska filosofer får avsluta.

"Ingen är så förryckt att han inte finner en ännu mera förryckt som förstår honom."
"Filosofin är ett slags hämnd på verkligheten."
"Asketen gör en nödvändighet av dygden."
Friedrich Nietzsche (1844-1900)

"Religionen är folkets metafysik." Arthur Schopenhauer (1788–1860)

Olika sanningar och våra kognitiva förmågor

Inom filosofin brukar man tala om tillfälliga och nödvändiga sanningar. De förra handlar om empiriska förhållanden, hur något i verkligheten är, medan de senare uttalar sig om orubbliga slutledningsrelationer, exempelvis dem som förekommer inom logiken och matematiken. Det är en tillfällig sanning att det står två mjölkpaket i mitt kylskåp, därför att det också kunde ha stått flera eller inga alls. Däremot är den logisk-matematiska identitetslagen, att A = A, en nödvändig sanning; världen kunde inte förhålla sig annorlunda än att den alltid gäller.

Under vår vakna tid sysslar vi oupphörligen med att skilja ut sanningar, såväl tillfälliga som nödvändiga, från falska. I affären kontrollerar vi att vår inköpskorg verkligen innehåller samma varor som står på vår inköpslista. Och när vi i kassan får kvittot, kan vi medelst huvudräkning bekräfta att slutsumman över de inhandlade varornas priser är korrekt, vilken exemplifierar en nödvändig sanning.

Tydligen är vi utrustade med förmågor att skilja sanning från falskhet. Eftersom det handlar om en bedöming, som utförs tankemässigt med hjälp av förnuftet och sinnena, kan vi kalla förmågorna för kognitiva. Vi tycks alltså kunna lita på dessa kognitiva förmågor för att kunna känna igen det som är sant och avvisa det som är falskt. I själva verket måste vi förutsätta att dessa är tillförlitliga. För anta att någon, exempelvis skeptikern, tvivlar på våra kognitiva förmågor, ifrågasätter dem och kräver en bevisning av att de är tillförlitliga. Då kan inget i hela världen tillfredsställa denne, även om vi skulle åstadkomma ett bevis, därför att bedömningen av bevisets giltighet kräver att man litar på precis de förmågor som satts i fråga. Alltså måste vi utgå från att vi faktiskt äger dessa förmögenheter att skilja sanning från falskhet. Något annat vore i princip självmotsägande, som exemplet med skeptikern visar.

Färgerna finns i världen, inte i våra huvuden

Det finns en populär föreställning att inga färger finns ute i den materiella världen. I stället skulle dessa uppstå i våra medvetanden genom att vi har färgupplevelser av fysikaliska objekt. Med den synen betecknar våra färgord inte egenskaper oss föremål i yttervärlden utan kvaliteter hos våra sinnesupplevelser. När jag säger att en boll är blå, skull ordet "blått" inte syfta på bollens blåa färg utan på min privata upplevelse av något runt blått.

Den här uppfattningen vill jag emellertid avvisa, därför att den går rakt på tvärs med den direkta realism jag förfäktar. Enligt den direkta realismen upplever vi färgade föremål omedelbart och direkt utan några mellanliggande mentala bilder i form av färgupplevelser. Våra färgord betecknar egenskaper hos materiella objekt i yttervärlden, inte något som blott finns i våra huvuden. Ett kort argument levereras nu för den direkta realismen och mot den föreställning som nämndes inledningsvis, ibland kallad indirekt realism.

För att lära någon, säg ett barn, ett färgord, måste man kunna avgöra när barnet använder ordet rätt och när det använder ordet fel. Men om färgord syftade på våra privata upplevelser, skulle språkutläraren, exempelvis barnets mamma, inte kunna avgöra när hennes barn använder ett visst färgord rätt, för hon saknar helt och hållet tillgång till barnets egna upplevelser. Det finns inget om vilket mamman kan säga att ordet är rättanvänt eller ej.

Det enda sättet att kontrollera huruvida ett barn, som skall lära sig ett färgord, använder detta rätt eller fel, är att studera barnets reaktioner inför färgade föremål i yttervärlden, att det t.ex. säger "Blå boll!" när mamman frågar vilken färg den blåa bollen har.

För att språkinlärning skall vara möjlig i detta fall, ja för att vi i förlängningen alls skall kunna ha ett gemensamt språk för färger, måste vi anta att färger är egenskaper hos publika objekt i omvärlden och att färgorden är namn på dem.

Religiositet ett överlevnadsvärde?

Ibland får man höra — ofta från apologeter som för en stund ikläder sig naturvetenskapens kappa — att religiositet är något nedärvt hos människan, något som sitter i hennes gener, därför att det religiösa förhållningssättet till världen skulle innebära ett överlevnadsvärde. Dessa apologeter har då exemplifierat med den styrka och tröst, som religionen förmår att skänka (troende) människor i tider av kris och sorg.

Men även om religiositet innebure en överlevnadsfördel, så är den dock ringa jämfört med den som vetenskaplighet innebär. Vetenskapen tillåter människan att förklara skeenden, att förutsäga kommande händelser och att handla framgångsrikt. Den gör att vi kan lättare kan tillgodose våra materiella behov, bota människor från sjukdomar, befria oss från irrationell fruktan och ångest et cetera.

Som positivismens grundare Auguste Comte skrev så handlar vetenskapen om "att veta för att förutse för att kunna". I själva verket utgör den vetenskapliga attityden den ultimata överlevnadsfördelen.

En felaktig invändning mot den direkta realismen

En vanlig invändning mot den direkta realismens tes — att vi i varseblivningen eller perceptionen har omedelbar tillgång till verkligheten — är att det finns så många led mellan själva förnimmelsen och objekten som ger upphov till den. Först skall ljusvågor färdas från föremålen och tas emot av ögat. Där skall ljuset passera genom först lins och sedan glaskroppen för att på näthinnan omvandlas till nervsignaler, som sänds vidare till syncentrat. Invändningen gör alltså gällande att vi inte kan omedelbart förnimma verkligheten, därför att de här mellanleden förekommer. Men detta är inte, hävdar jag, ett giltigt motargument.

Man måste skilja mellan hur hjärnan och sinnesorganen fixar upplevelsen att vi står i direkt kontakt med yttervärlden och själva upplevelsen i sig. Vad vi faktiskt omedelbart förnimmer är en högst konkret och påtaglig omvärld, vilket sker som om det inte fanns något mellan oss och den, inga representationer, inga sinnesdata, ingenting alls. Vi märker aldrig av hur våra kroppar ordnar detta utan det sker i det fördolda, bakom kulisserna. Varseblivningsprocessen är genomskinlig.

Att det finns personer som påstår att de först upplever separata sinnesdata eller sinnesintryck, t.ex. rött där, grönt där, lite runt etc., och sedan sätter ihop dessa i sina medvetanden till de välbekanta föremålen, är för mig fullkomligt obegripligt. Ingen har upplevt en sådan process! Inte ens de som själva förfäktar teorin. Om inte annat så visar detta vilken stor makt tanken kan ha över vad vi direkt erfar, för tanken att yttervärldens föremål skulle vara komplex av sinnesdata finns bara inom spekulativ filosofi; det är inget som hämtats från den sinneserfarenhet vi verkligen har som människor.

Ned med historie-idealismen!

En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?

Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.

En filosofisk positionsbestämning: Jag är naturalist

Jag har redan förklarat mig vara ateist. Utöver det finns en annan fundamental filosofisk hållning, som bestämmer min syn på världen. Jag är även naturalist. Vad är då naturalism? Det handlar inte, som någon kanske tror, om Flauberts och Zolas litterära skola på 1800-talet utan jag syftar här på en filosofisk åskådning. Naturalismen är ett sätt att se på världen, människan och vetenskapen. Den kan definieras enligt följande:

Naturalism är en filosofisk verklighetsuppfattning som hävdar att universum och allt som däri finnes uttömmande kan beskrivas i termer av naturliga företeelser och skeenden. Man behöver inte tillgripa något övernaturligt eller översinnligt. All vetenskap om naturen och människan behöver emellertid inte vara reducerbar till en materiell nivå. Det räcker med att man arbetar utifrån den naturvetenskapliga metoden.

Låt mig kort exemplifiera. Som naturalist kan jag acceptera de delar av psykologin som arbetar med en naturvetenskaplig metodik, t.ex. kognitions- och perceptionspsykologin. Däremot kan jag aldrig gå med på religionens beskrivning av människan i termer av själ och ande, därför att dessa är metafysiska, översinnliga entiteter. Inte heller religionens skildring av universums skapelse och livets tillkomst kan jag godta, då den inbegriper ett övernaturligt väsen som verksam aktör.

Descartes och sinneserfarenheten

När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?

Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.

Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?

Sinnena är tillförlitliga

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.

Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:

1. Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
2. Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.

Miljoner år av framgångsrik evolution gör att alternativ 1 gäller. Hur tror skeptikern att människan (eller andra djur för den delen) skulle ha kunnat överleva om 2 gällde? Hur skulle bilkörning vara möjlig utan att 1 gällde?

Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.

Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:

• Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
• Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
• De olika sinnena bekräftar varandra.
• Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
  
• Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
• Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.

Anfall är bästa formen av försvar, så därför bör man fråga sig vilka skäl skeptikerna har för att ifrågasätta sinnenas tillförlitlighet? Oftast brukar de peka på fall av illusion och hallucination, vilka dock är fullkomligt marginella och perifera, eftersom våra sinnen nästan aldrig löper amok på det sättet. De tuffar på i maklig, självsäker takt.

Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.

Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.

Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?

Ersätt det slarvigt använda ordet "bevis"!

Det talas mycket om att vetenskapen bevisat det ena eller andra. Och ibland, när man lägger fram en kontroversiell tes, får man uppmaningen "Bevisa det!" slängd i ansiktet. Hur ligger det egentligen till med det lilla ordet "bevis"? Används det inte ganska slarvigt i dessa sammanhang? Jag vill mena det. Dessutom finns det ord som bättre och mer exakt beskriver läget.

I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".

Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.

Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.

Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.

Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.

Några citat om skepticism

Några citat om skepticism

Man bör alltid ha i åtanke att människan är felbar, att hon kan ta miste om hur saker och ting förhåller sig, att det som hon först trodde vara sant senare visar sig falskt. Därför är det på sin plats att då och då injicera sig med en hälsosam dos skepticism. Därför har jag skakat fram några citat om skepticismen, som kan fungera som en sådan injektion.

"The natural cause of the human mind is certainly from credulity to skepticism."
— Thomas Jefferson

"Skepticism: the mark and even the pose of the educated mind"
— John Dewey

"The path of sound credence is through the thick forest of skepticism"
— George Jean Nathan

"The primary tool of science is skepticism, whose light shrivels unquestioning faith"
— Mike Huben

"Don't rely too much on labels, for too often they are fables."
— Charles Haddon Spurgeon

"If I am fool, it is, at least, a doubting one; and I envy no one the certainty of his self-approved wisdom."
— Lord Byron

"Cautiousness in judgment is nowadays to be recommended to each and every one: if we gained only one incontestable truth every ten years from each of our philosophical writers the harvest we reaped would be sufficient."
— Georg C Lichtenberg.

"Great intellects are skeptical."
— Friedrich Nietzsche

"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found."
Miguel De Unamuno

Efter dessa citat är en brasklapp på sin plats: överdosera inte! För mycket skepticism är också en sjukdom. Vi kan inte betvivla allt, utan måste, för att överhuvudtaget kunna leva, tro bergfast på vissa saker, t.ex. att det finns en av oss oberoende yttervärld. Jag får anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.

Vetenskap en tro?

Ofta sägs att vetenskapen är en tro precis som kristendomen är en tro. Men jag misstänker att det förhållningssättet beror på att man inte håller åtskilda olika betydelser av begreppet "tro". Skillnaden synes mig framträda i engelskan dock, med dess två skilda ord för "tro", alltså "belief" och "faith".

Satsen "Vetenskap är också en tro" kan således översättas på ett divergerande sätt i engelskan:

1. "Science is a faith."
   
2. "Science is a system of beliefs."
   

Denna viktiga distinktion försvinner som sagt i svenskan. Satsen "Christianity is a faith" är tveklöst sann, men inte särskilt många skulle inte hålla med om "Science is a faith", för "faith" betyder utöver "tro" också "tillit, tilltro", alltså att lita på någon, och det kan man bara göra angående personer, i kristendomens fall Gud.

Däremot innehåller vetenskapen en mängd "beliefs", alltså trosföreställningar, men dessa är alla berättigade, de har stöd i fakta eller har överlevt hårda tester.

I religionen finns också "beliefs", t.ex. trosföreställningen att Gud existerar, fast dessa är ogrundade, de kan inte knytas till fakta eller prövas empiriskt.

Värdesagor inte subjektiva

Värdeutsagor kan inte bara handla om den subjektiva upplevelsen, för då vore de förenliga med varje möjlig yttervärld som helst och det är de inte.

Du säger att du mötte en person som betedde sig oförskämt. Den utsagan är inte förenlig med att personen hälsade ordentligt och förde ett normalt socialt samtal med dig. Däremot är utsagan förenlig med att personen vägrade ta dig i hand och istället spottade på marken.

Alltså uttala sig värdeutsagor om förhållanden i verkligheten.

Koppling mellan objektivism och naturalism?

För mig är en etisk naturalist en person som anser att det finns drag hos verkligheten eller naturen, som utgör grund för moralen. Bentham var etisk naturalist. Genom att mäta graden av upplevd lycka hos människor som berörs av moraliska beslut, så kan man enligt honom avgöra vilket beslut som är det rätta. Och en sådan mätning är förstås objektiv — det är objektiva tillstånd hos människor man graderar.

Platon var däremot anti-naturalist och idealist. Visserligen var han objektivist i den meningen att de moraliska värdena äger en av människan oberoende, objektiv existens. Men dessa var inte kopplade till naturen, varken den mänskliga eller den vi befinner oss i. I själva verket tycks Platon ha avskytt naturen av hela sitt hjärta. Endast idéerna i idévärlden var värdiga hans kärlek.

Skeptiska och antireligiösa citat

Jag har haft en del citat kringspridda och tänkte här samla ihop dem. Översättning kommer senare.

"Att tro, är det samma för de flesta människor, som att ej tänka därpå. De göra med sin Religion, som man gör med sin Mätress: man fruktar en undersökning; man blundar, och är lycklig." (Johan-Henrik Kellgren)

"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found." - Miguel de Unamuno (1864-1936).

"Toutes les religions sont stupides avec leur morale puérile et leurs promesses égoïstes, monstrueusement bêtes. La mort, seule est certaine." (baron d'Holbach)

"Le vrai matérialisme fait de Dieu une impossibilité, de la révélation une vue de l'esprit,
et de la vie future une absurdité." Condorcet (1743-94)

"L'Evangile n'est qu'un roman oriental, dégoûtant pour tout homme de bon sens et qui ne semble s'adresser qu'à des ignorants, des stupides, des gens de la lie du peuple, les seuls qu'il puisse séduire." André Gide (1869-1951)

"Dieu est un névrosé narcissique : il a créé les hommes tout spécialement pour se faire adorer." Albert Camus (1913-1960)

"Keiner ist so verrückt, dass er nicht einen noch Verrückteren findet, der ihn versteht."
"Die Philosophie ist eine Art Rache an der Wirklichkeit."
"Der Asket macht aus der Tugend eine Not."
Friedrich Nietzsche (1844-1900)

"Religion ist die Metaphysik des Volkes." (Schopenhauer)