När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?
Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.
Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det där är faktiskt direkt fel. Descartes ställde sig frågan om hans sinneserfarenheter kunde ha skapats av en ond demon i form av illusioner, men kom fram till att det inte kunde vara så. Om något gav upphov till den absolut grundläggande insikten "Jag vet att jag finns" - som helt enkelt måste stämma och alltså inte kan vara en illusion - kan inte heller insikterna som följer direkt ur den vara illusioner. /Rickard
Skicka en kommentar