Påven söker föra in Gud i politiken

Många av dem som vurmar för kristendomen brukar framhålla som en av dess stora förtjänster att den skiljer mellan religion och politik och inte lägger sig i den senare. Det stämmer naturligtvis inte att kristendomen skulle besitta någon sådan förtjänst, vilket historien bär tydliga vittnesbörd om. Allt sedan 300-talet, då kristendomen blev statsreligion i det romerska riket, har den varit nära lierad med den världsliga makten. I nutiden är USA ett exempel på hur kristendomen kommit att styra mycket av politiken. Den sittande presidenten säger sig vara utvald av Gud och ta order från honom.

Här i Europa har religionen till ganska stor del utmönstrats från det politiska arbetet. Men motkrafter finns. En av de största utgör förstås den katolska kyrkan. I samband med EU:s femtioårsdag har påven försökt få in en skrivelse i jubileumsdeklarationen om Gud och kristendomen som unionens grund, vilket Dagens Nyheter kunde berätta om igår. Som tur är har en majoritet av medlemsstaterna gått emot den kristna framstöten; det blir ingen skrivning om någon kristen värdegrund för EU.

Att en majoritet av EU-länderna vill hålla religionen utanför politiken är mycket positivt. Det vore olyckligt om den sekularisering som inleddes i Europa med den franska revolutionen 1789 och som bygger på universella värden, grundade i förnuftet, nu skulle börja rullas tillbaka. Världen behöver inte mer religion, utan mindre.

Andra bloggar om: EU, påven, katolicism, politik, religion, kristendom, sekularisering

Pekgul om benägenhet för själmordsdåd

I Aftonbladets lördagsintervju berättar Nalin Pekgul, ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, om sin uppväxt i de kurdiska delarna av Turkiet. Pekgul förklarar varför hon som liten ville dö som självmordsbombare:

"Jag växte upp i ett samhälle där vi inte såg annat än förtryck, kränkningar och förödmjukelser. När man utsätts varje dag så växer hatet. Jag var alltid beredd att sätta på mig bomber och spränga en bro eller en militärbyggnad. Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart."

Precis så tror jag att de palestinska självmordsbombarna känner det. Dagligen utsätts den palestinska befolkningen av förtryck, kränkningar och förödmjukelser av den israeliska armén. I en sådan situation uppkommer hat, frustration och förtvivlan, känslor som hänsynslöst utnyttjas av terroristorganisationerna i deras rekrytering av självmordsbombare.

Det är psykologiskt förståeligt att sådana extrema förhållanden, under vilka djupt förtryckta och kränkta folkgrupper lever, också skapar en grogrund för drastiska handlingar i form av exempelvis självmordsdåd, som knappast skulle ha kommit till stånd i ett annat, mer normalt läge.

Andra bloggar om: Nalin Pekgul, terrorism, självmordsbombare, sjävmordsdåd, Palestina, kurder

Vilda västern-jakt på fildelare!

Alarmerande nyheter! På justitiedepartementet förbereds just nu ett lagförslag, som kommer att ge branschorganisationer rätt att få ut information om personer som förefaller att ägna sig åt fildelning. Det handlar om IP-numret, den adress som en viss dator har på Internet. Numret har bara polis och åklagare hittills kunnat få tillgång till, men nu skall det, om förslaget går igenom, också kunna vidarebefordras till privata organisationer, som ägnar sig åt att spåra upp och sätta åt fildelande individer.

Att ge privata och juridiska personer rätt att på egen hand jaga fildelare är förstås alldeles galet och totalt fel. Det strider mot hela vår rättstradition. Det är staten, och endast den, som skall administerar tvångsmedel och se till att misstänkta brottslingar lagförs.

En privat jakt på fildelare är inte helt olik de uppbåd i Vilda västern som tog på sig att spåra och fängsla misstänkta eller de lynchmobbar som också fanns på den tiden. Vem vill ha sådan godtycklig rättvisa? Om det nu överhuvudtaget kan kallas för en sådan.

Risken är överhängande att misstänkta fildelare kommer att utsättas för godtycke och övergrepp, om de privata intressena tillåts handla helt efter eget skön. Nej, som medborgare är det dags att sätta ned foten nu och vägra låta sig trakasseras till följd av en tämligen oskyldig, kulturell sysselsättning.

FN:s klimatrapport och det amerikanska motståndet

Alldeles nyligen presenterades FN:s allra senaste klimatrapport med nya uppdaterade uppgifter och en förstärkt hotbild. Utvecklingen mot ett varmare klimat tycks gå snabbare än vad någon förväntade sig för sex år sedan, då förra rapporten kom. Världens största marodör när det gäller koldioxidutsläpp är USA. Ändå har man i landet en synnerligen ljum inställning till klimatforskarnas alarmerande data. Hur kommer det sig?

I USA finns en religiös likgiltighet, särskilt bland de högerkristna, gentemot klimatvarningarna. Det är allmänt känt att Bush-administrationen — presidenten är dessa kristnas nuvarande beskyddare och ledare — motarbetar och försvårar för de amerikanska klimatforskare som ansluter sig till den allmänna meningen i övriga världen att hotet mot temperatur- och väderförhållandena måste tas på allvar.

I en ganska färsk undersökning visade det sig att 42 procent av alla amerikaner var antingen helt säkra eller ganska säkra på att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Med en sådan inställning finns det förstås inte mycket anledning att göra något åt utsläppen eller att förbättra miljön. Med Jesu ankomst kommer ändå allting att ställas till rätta på jorden, lyder den fasta övertygelsen, inklusive naturen.

Det ligger något mycket oroväckande i detta att blind tro tycks hålla på att bädda för en framtida global katastrof.

* * *

För övrigt har jag placerat min blogg i Jönköping på bloggkartan.se, ty jag föddes och växte upp där. Inte sällan bloggar jag också därifrån.

Kristendomens urkommunism

Uppfattningen att kristendomen skulle vara helt opolitisk och sakna vision om det goda samhället stämmer inte. Det framgår om man läser två inledande kapitel av Nya testamentets Apostlagärningarna. Där lanseras en social idealbild, som uppvisar många av kommunismens kännetecken.

Ofta får man höra att kristendomen skulle vara en helt opolitisk religion, gärna kontrasterad mot islam, som påstås sakna en distinktion mellan religion och politik. Islam är till sin natur politisk, sägs det, medan kristendomen har en inneboende egenskap att åtskilja det andliga eller tron från det världsliga och samhället. De som vädrar dessa åsikter har uppenbarligen helt glömt bort att Bibelns Nya testamente visst innehåller en social vision, en relativt klar idé om hur samhället bör utformas. Den framkommer särskilt tydligt i Apostlagärningarna.

Vad är det då för social vision som lanseras i Apostlagärningarna? Det är ett slags teokratisk urkommunism. I två passager beskrivs denna kommunism. De handlar om tiden precis efter det att Jesus hade farit upp i himmelen för att, som det heter, sätta sig på Faderns högra sida. Jesu lärjungar eller apostlar arbetade då med att sprida Ordet och bilda de första församlingarna, som med en samlande beteckning brukar kallas för Urkyrkan.

Av textställena framgår att de första kristna levde i ett slags samhälle eller samfund, bestående av flera tusen medlemmar. Det första stället beskriver den gemenskap som rådde mellan samfundsmedlemmarna, och jag har fetstilat de intressanta fraserna:

"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem."
Apg 2:41-47

I det andra textstället, lite längre fram i Apostlagärningarna, skildras återigen egendomsgemenskapen, jämlikhetssträvandena och kollektivismen:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.

Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna."
Apg 4:32-37

I de två citerade styckena framkommer att man i den tidiga kristendomen såg ett kommunistiskt samhället som något eftersträvansvärt. Följande kännetecken på ett kommunistiskt samhällsideal kan utläsas:

• en ledargrupp (apostlarna) formulerar och förmedlar ideologin,
• avskaffande av privategendom,
• egendomsgemenskap eller kollektivt ägande,
• kollektiva måltider,
• social rättvisa: man hjälper varandra och ingen skall lida någon nöd,
• man bidrar till det gemensamma efter förmåga,
• en form av distributiv rättvisa: av livets nödtorft får man sig tilldelat efter ens behov,
• egalitarism: ingen får mer än han eller hon behöver.

Det finns alltså en politisk vision nedlagd i NT, en vision om ett klasslöst, egalitärt samhälle, där privategendomen avskaffats och där man äger allt gemensamt. Med andra ord är kommunism den önskvärda samhällsideologin. Varför hör man så sällan om detta? Kan det vara därför att många politiskt kristna befinner sig på högerkanten, såsom den amerikanske presidenten G.W. Bush? De vill ta fasta på helt andra ställen i Bibeln, mer i linje med deras konservativa agenda, exempelvis de ställen som påbjuder underkastelse.

Hursomhelst visar de citerade passagerna ur NT att kristendomen inte alls är opolitisk utan visst har en idé om det goda samhället inbakad i sig. Det kan vara bra att komma ihåg detta, för då förstår man att det inte finns någon anledning att betrakta kristendomen som överlägsen alla andra religioner, därför att den skulle sakna föreställningar om en önskvärd samhällsutformning. Sådana har den.

John Pilger om helvetet i Gaza

Aftonbladet har idag en artikel av John Pilger, där han beskriver den fruktansvärda situationen på Gazaremsan. Den hårt prövade befolkningen lever under fullkomligt människoovärdiga förhållanden, svårt traumatiserad och plågad av det israeliska militära trycket. Pilger skriver bland annat:

"Den fasansfulla situationen i Gaza har sedan dess förvärrats ytterligare; en familj på 18 personer har dödats av en 250 kilos amerikansk-­israelisk bomb; obeväpnade kvinnor har mejats ner från nära håll. Doktor David Halpin, en av de få britter som försöker bryta denna ”medeltida belägring”, som han beskriver situationen i Gaza, rapporterade om hur 57 barn dödats av artilleri, granater och handeldvapen, och fick se bevis för att civila utgör Israels verkliga måltavlor, precis som i Libanon i somras."

Läs hela Pilgers artikeln här.

Kristendomen påbjuder underkastelse

Det finns en passage i Paulus Romarbrev som i alla tider använts av kristna styrande för att hålla befolkningen i Herrans tukt och förmaning. Jag tänker på följande:

"Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.

De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.

De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt."
Rom 13:1-5

Det tycks enligt Paulus alltså gälla att underordna sig överheten, dvs. de styrande i staten, för denna överhet är i enlighet med Guds ordning. Det gäller för den kristne att underkasta sig dem som han eller hon har över sig. De som inte gör det, exempelvis revolterar mot en orättfärdig regim, skall straffas, ty det är, säger Paulus, inte för inte som överheten har fått sitt svärd.

Jag kan inte se dessa Pauli ord som något annat är än den mest extravaganta formen av kryperi, underdånighet, fjäskeri, servilitet och underkastelse inför dem som vi stackars eländiga människor råkar ha över oss. Överheten är av Gud — jo jag tackar.

Ned med historie-idealismen!

En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?

Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.

De Tamilska tigrarnas självmordsterrorism

De Tamilska tigrarna (egentligen Liberation Tigers of Tamil Eelam — LTTE) är en befrielserörelse på Sri Lanka med en sekularistisk och marxistisk ideologi. Denna grupp innehar för närvarande världsrekordet i självmordsdåd. Dess namnförkortning är alltså LTTE och engelska Wikipedia har följande att förtälja:

"The LTTE has frequently used suicide bombers as a tactic. They pioneered the use of concealed suicide bomb vests, which are now used by many other organisations worldwide. The tactic of deploying suicide bombers was used to assassinate Rajiv Gandhi, who was killed in 1991 using a prototype suicide vest, and Ranasinghe Premadasa, assassinated in 1993.

LTTE had carried out more suicide bombings than any other organization on the face of the earth.According to the experts at Janes securities, between 1980 to 2000,LTTE hadcarried out a total number of 168 suicide attacks on civilians and military targets.The number of suicide attacks easily exceeded the combine total of Hizbullah and Hamas suicide attacks carried out during the same period. "

Några länkar om religion och terrorism

Jag får många frågor om islam, kristendom och terrorism just nu. Eftersom jag inte hinner utveckla ämnet genast i alla dess detaljer och aspekter (fast fler bloggposter kommer i frågan), hänvisar jag så länge till några länkar, där man kan läsa mera:

• Christian extremist terrorism
• The Army of God (kristen grupp)
• Christian Identity (kristen radikalism med våldsinslag)
• Suicide bombers
• The Logic of Suicide Terrorism

Religion hos självmordsterrorister

Under 1980-talet utfördes en lång rad självmordsattacker i Libanon. Syftet den gången var att få USA och Frankrike att dra bort sina soldater från området, vilket till slut uppfylldes. För första gången finns det nu statistik över religionstillhörigheten (inklusive religionsliknande åskådningar) hos de terrorister som utförde självmordsdåden. Av dessa 38 personer var

• åtta islamiska fundamentalister, dvs militanta islamister,
• tjugosju kommunister eller socialister,
• tre kristna.

Av självmordsterroristerna var alltså bara 21 % islamiska fundamentalister, 71 % ateister/sekularister och 8 % kristna. Förutom den låga andelen extremistiska islamister, är förekomsten av kristna självmordsterrorister det mest anmärkningsvärda. Från kristet håll har det alltid förnekats att några kristna skulle kunna utföra självmordsdåd. Detta förnekande kan nu tillbakavisas som ogrundat.

Det är Chicagoprofessorn Robert Pape som i en intervju berättar om denna statistik, hämtad från världens största databas om självmordsterrorism. Där finns också data som visar att de Tamilska tigrarna på Sri Lanka är den grupp som fortfarande innehar världsrekordet i fråga om självmordsdåd. Denna grupp består av marxister och är helt sekularistisk. Medlemmarna kommer från tamilska hindufamiljer, vilket pekar på hinduismen som ursprunglig religionstillhörighet. De Tamilska tigrarna uppfann förresten omkring 1990 självmordsvästen (väst som förses med sprängmedel och bärs dold under kläderna), en idé som senare palestinska terrorister övertagit och satt i bruk.

Andelen islamister bara 10 - 15 %

Daniel Pipes, en världskänd islamolog, som ibland rentav går hem bland islamofober, har beräknat andelen islamister, alltså sådana som vill att islam skall styra samhället och politiken, till endast 10 - 15 % av alla muslimer över hela världen, vilket förstås är en tämligen beskedlig minoritet. Pipes skriver:

"Whereas traditional Islam places the responsibility on each believer to live according to God's will, Islamism makes this duty something for which the state is responsible. Islam is a personal belief system that focuses on the individual; Islamism is a state ideology that looks to the society. Islamists constitute a small but significant minority of Muslims in the U.S. and worldwide, perhaps 10 to 15 percent". (Hela artikeln)

Dessa siffror undergräver den populära missuppfattningen att islam på något sätt till sitt väsen vore oskiljbar från politiken och det sekulära samhället. Islamisterna är i stark minoritet och deras fundamentalistiska uppfattningar är inte vad som delas av majoriteterna av världens muslimer. Det vore bra om dessa fakta någon gång kunde bli allmänt kända.

Den beundransvärda drottning Kristina

En av de få svenska monarkerna jag känner en motvillig beundran för är drottning Kristina. Hon ville konvertera till katolicismen men kunde inte göra det som svensk regent. Alltså tog hon konsekvenserna därav och abdikerade -- en verkligen storartad handling. Tyvärr ser det bistert ut i fråga om vårt nuvarande kungahus. Varken kungen eller kronprinsessan tycks äga det förnuft och moraliska mod som krävs för att frivilligt avsäga sig tronen.

Den icke-representative monarken

Det påstås ofta att kungen är ett starkt varumärke, som befordrar svenska affärsintresse. Så ligger det dock inte till. Det är inte kungen som säljer in Sverige utan alla de experter, affärsmän och politiker som följer med på hans utlandsbesök. Det enda kungen gör är att officiera vid tomma och substanslösa ceremonier, som just föranstaltas av sentimental-emotionella och nostalgiska skäl.

I starkt republikanska länder som Frankrike torde kungen inte vara något starkt varumärke utan snarare en belastning.

Som svensk skäms jag när monarken, denna feodala rest från ett djupt orättvist samhälle, flygs runt till olika länder, där han tillåts symbolisera mig och alla andra svenskar, en förment sinnebild för landet Sverige helt enkelt.

Är det någon som på allvar menar att kungen skulle vara en träffande och passande symbol för det moderna, egalitära och sekulära Sverige?

Fler anti-monarkistiska argument

Det ligger, menar jag, något djupt stötande i att statschefsämbetet tillsätts utifrån vilka föräldrar man har i stället för på grundval av kompetens.

När svenskar kommer i kontakt med kungen, beter de sig underdånigt, svassande och fjäskande. Det rimmar illa med den svenska demokratins ideal om alla människors lika värde.

I den svenska regeringsformens andra kapitel står det:

"2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
/.../
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden..."

Vår monark utövar offentlig makt, men det sker alltså utan respekt för alla människors lika värde och utan värdighet för den vanlige medborgarens del (svassandet, fjäskandet). Monarkin är dessutom en del av samhället, som i strid med grundlagen inte låter sig vägledas av demokratins idéer.

Mer om religionskravet på kungen

Med tanke på den svenska successionsordningens religionskrav kan man fråga sig: Vilken relevans har kungens påbjudna tro för hans skötsel av ämbetet som statschef? På mig förefaller den vara helt irrelevant.

En statschef skall representera hela landet och dess befolkning. Men i trosavseende gör inte kungen det, eftersom bara 10-15 % av svenskarna är troende kristna. Kungen företräder alltså en liten minoritetsuppfattning. Samtidigt finns det andra religiösa grupper, som gör sig bemärkta.

Det naturliga i den här situationen vore att släppa kravet på att kungen skall bekänna sig till "den rena evangeliska läran", att helt radera ut ifrågavarande paragraf ur successionsordningen. För varför skall en viss religion favoriseras genom att få ståta med en statschef i sina led?

Slutligen, hur kan man överhuvudtaget avkräva statschefen en viss trosbekännelse i en sekulär demokrati?

Kungen måste enligt lag vara anti-muslimsk

Den passage i successionsordningen som reglerar monarkens religiösa bekännelse torde vara allmänt bekant. Den lyder:

"§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten."

Monarken måste alltså strikt hålla sig till den oförändrade augsburgska bekännelsen. Vad står det i den då? Bland annat följande intressanta påståenden i första artikeln:

"Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros /.../ De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentinianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika."

Enligt lagen måste alltså den svenske monarken ställa sig mot islam och fördöma muslimerna. Men detta är knappast passande i ett Sverige med flera hundratusen muslimer. Borde inte denna anakronistiska lagstiftning rensas ut å det snaraste?