Kristendomens urkommunism

Uppfattningen att kristendomen skulle vara helt opolitisk och sakna vision om det goda samhället stämmer inte. Det framgår om man läser två inledande kapitel av Nya testamentets Apostlagärningarna. Där lanseras en social idealbild, som uppvisar många av kommunismens kännetecken.

Ofta får man höra att kristendomen skulle vara en helt opolitisk religion, gärna kontrasterad mot islam, som påstås sakna en distinktion mellan religion och politik. Islam är till sin natur politisk, sägs det, medan kristendomen har en inneboende egenskap att åtskilja det andliga eller tron från det världsliga och samhället. De som vädrar dessa åsikter har uppenbarligen helt glömt bort att Bibelns Nya testamente visst innehåller en social vision, en relativt klar idé om hur samhället bör utformas. Den framkommer särskilt tydligt i Apostlagärningarna.

Vad är det då för social vision som lanseras i Apostlagärningarna? Det är ett slags teokratisk urkommunism. I två passager beskrivs denna kommunism. De handlar om tiden precis efter det att Jesus hade farit upp i himmelen för att, som det heter, sätta sig på Faderns högra sida. Jesu lärjungar eller apostlar arbetade då med att sprida Ordet och bilda de första församlingarna, som med en samlande beteckning brukar kallas för Urkyrkan.

Av textställena framgår att de första kristna levde i ett slags samhälle eller samfund, bestående av flera tusen medlemmar. Det första stället beskriver den gemenskap som rådde mellan samfundsmedlemmarna, och jag har fetstilat de intressanta fraserna:

"De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna.

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem."
Apg 2:41-47

I det andra textstället, lite längre fram i Apostlagärningarna, skildras återigen egendomsgemenskapen, jämlikhetssträvandena och kollektivismen:

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.

Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna."
Apg 4:32-37

I de två citerade styckena framkommer att man i den tidiga kristendomen såg ett kommunistiskt samhället som något eftersträvansvärt. Följande kännetecken på ett kommunistiskt samhällsideal kan utläsas:

• en ledargrupp (apostlarna) formulerar och förmedlar ideologin,
• avskaffande av privategendom,
• egendomsgemenskap eller kollektivt ägande,
• kollektiva måltider,
• social rättvisa: man hjälper varandra och ingen skall lida någon nöd,
• man bidrar till det gemensamma efter förmåga,
• en form av distributiv rättvisa: av livets nödtorft får man sig tilldelat efter ens behov,
• egalitarism: ingen får mer än han eller hon behöver.

Det finns alltså en politisk vision nedlagd i NT, en vision om ett klasslöst, egalitärt samhälle, där privategendomen avskaffats och där man äger allt gemensamt. Med andra ord är kommunism den önskvärda samhällsideologin. Varför hör man så sällan om detta? Kan det vara därför att många politiskt kristna befinner sig på högerkanten, såsom den amerikanske presidenten G.W. Bush? De vill ta fasta på helt andra ställen i Bibeln, mer i linje med deras konservativa agenda, exempelvis de ställen som påbjuder underkastelse.

Hursomhelst visar de citerade passagerna ur NT att kristendomen inte alls är opolitisk utan visst har en idé om det goda samhället inbakad i sig. Det kan vara bra att komma ihåg detta, för då förstår man att det inte finns någon anledning att betrakta kristendomen som överlägsen alla andra religioner, därför att den skulle sakna föreställningar om en önskvärd samhällsutformning. Sådana har den.