Mer om Anna Nicole Smiths bortgång

Jag befinner mig ännu i affekt efter nyheten om Anna Nicole Smiths tragiska bortgång. Hon satte sig i mitt medvetande då hon med dunder och brak slog igenom i H&M:s julkampanj för underkläder 1994. Bilderna av den blonda, mulliga modellen gav intrycket av en levnadsglad och sund ung kvinna, även om sundheten snart nog visade sig vara en felaktig karaktäristik. Sedan dess har jag då och då noterat hennes förekomst i kändisspalterna. På något vis var det som om ett slags relation fanns där, åtminstone ett igenkännande. Nu är Anna Nicole Smith död.

Händelsen väcker frågor. Det märkliga är att dessa omsusade, kringsvärmade och förmögna människor, bland vilka hon var en, tillåts leva så självdestruktivt. Är det inga till hands som kan sätta ner foten, eller åtminstone förmana? Sådana borde finnas där, eftersom dessa celebriteter oftast är omgivna av en stab av anställda. Professionell hjälp finns som bekant att få, om man lider av grava personliga problem, särskilt för en känd och rik människa.

Det verkar som om ingen tordes säga ifrån. Därmed blev Anna Nicole Smith beklagligt nog ett offer för servilitet och fjäskeri, den svassande inställning som vi så ofta ser stjärnor och berömdheter bli föremål för. De personliga assistenterna, måna om sina anställningar och löner, blir lätt till en grupp jasägare som inte förmår att komma med kritik eller förmaningar. Begår de därmed inte ett fel, om de bevittnar en människas undergång utan att göra någonting verksamt åt det? Nog kan man tycka så. Därmed kan jag inte riktigt frigöra mig från intrycket att de som omgav Anna Nicole Smith har ett personligt ansvar för det tragiska förlopp som slutade med hennes förtidiga död.

Andra bloggar om: anna nicole smith, kändisar, kändisliv, moral, etik