Påven söker föra in Gud i politiken

Många av dem som vurmar för kristendomen brukar framhålla som en av dess stora förtjänster att den skiljer mellan religion och politik och inte lägger sig i den senare. Det stämmer naturligtvis inte att kristendomen skulle besitta någon sådan förtjänst, vilket historien bär tydliga vittnesbörd om. Allt sedan 300-talet, då kristendomen blev statsreligion i det romerska riket, har den varit nära lierad med den världsliga makten. I nutiden är USA ett exempel på hur kristendomen kommit att styra mycket av politiken. Den sittande presidenten säger sig vara utvald av Gud och ta order från honom.

Här i Europa har religionen till ganska stor del utmönstrats från det politiska arbetet. Men motkrafter finns. En av de största utgör förstås den katolska kyrkan. I samband med EU:s femtioårsdag har påven försökt få in en skrivelse i jubileumsdeklarationen om Gud och kristendomen som unionens grund, vilket Dagens Nyheter kunde berätta om igår. Som tur är har en majoritet av medlemsstaterna gått emot den kristna framstöten; det blir ingen skrivning om någon kristen värdegrund för EU.

Att en majoritet av EU-länderna vill hålla religionen utanför politiken är mycket positivt. Det vore olyckligt om den sekularisering som inleddes i Europa med den franska revolutionen 1789 och som bygger på universella värden, grundade i förnuftet, nu skulle börja rullas tillbaka. Världen behöver inte mer religion, utan mindre.

Andra bloggar om: EU, påven, katolicism, politik, religion, kristendom, sekularisering

Pekgul om benägenhet för själmordsdåd

I Aftonbladets lördagsintervju berättar Nalin Pekgul, ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, om sin uppväxt i de kurdiska delarna av Turkiet. Pekgul förklarar varför hon som liten ville dö som självmordsbombare:

"Jag växte upp i ett samhälle där vi inte såg annat än förtryck, kränkningar och förödmjukelser. När man utsätts varje dag så växer hatet. Jag var alltid beredd att sätta på mig bomber och spränga en bro eller en militärbyggnad. Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart."

Precis så tror jag att de palestinska självmordsbombarna känner det. Dagligen utsätts den palestinska befolkningen av förtryck, kränkningar och förödmjukelser av den israeliska armén. I en sådan situation uppkommer hat, frustration och förtvivlan, känslor som hänsynslöst utnyttjas av terroristorganisationerna i deras rekrytering av självmordsbombare.

Det är psykologiskt förståeligt att sådana extrema förhållanden, under vilka djupt förtryckta och kränkta folkgrupper lever, också skapar en grogrund för drastiska handlingar i form av exempelvis självmordsdåd, som knappast skulle ha kommit till stånd i ett annat, mer normalt läge.

Andra bloggar om: Nalin Pekgul, terrorism, självmordsbombare, sjävmordsdåd, Palestina, kurder

Islamisk väckelse i Egypten

Ikväll visade Kunskapskanalens program Mera om världen två timmar med reportage om kultur och politisk opposition i dagens Egypten. Mycket intressant, lärorikt och spännande. Bland de intervjuade var Susanna Olsson, som forskar på nutida rörelser inom islam. Hon berättade att en väckelsevåg går genom Egypten sedan några år. Det är inte islamism, alltså en politisk tolkning av islam, utan en fromhetsinriktad muslimsk tro som nu bryter fram. Inriktningen har alls inga politiska mål eller syften. I stället fokuserar den på den enskilde muslimens trosliv, på fromhet, individuella karaktärsdrag (hur är man som god muslim?) och den personliga vardagen. Det rör sig alltså om en islam för den enskilde personen, tillämpad i hans eller hennes privata liv.

Ett av de mer synliga tecknen för denna islamiska väckelse är att så gott som alla egyptiska kvinnor bär slöja, vilket inte var så vanligt i landet för 30-40 år sedan. Många bär den just därför att de ryckts med i och blivit en del av den pågående väckelsen; de vill helt enkelt uttrycka sin fromhet och religiositet genom att anamma den islamiska klädedräkten. Som sagt är denna rörelse, just nu kanske rentav starkare och mer inflytelserik än egyptisk islamism, fullkomligt opolitisk, och därför känns det ännu mera märkligt att så många västerlänningar fördomsfullt tror att slöjan på en muslimsk kvinnna alltid är en politisk symbol. I den breda nutida islamiska väckelsen i Egypten signalerar slöjan tvärtom ett intresse för privat fromhetsliv utan samhälleliga kopplingar; den är i detta fall en symbol för personlig, varm religiositet.

Andra bloggar om: slöjan, islam, religion, väckelse, Egypten

Svenska muslimer vill inte ha sharia-lag

"Extrema konservativa muslimer vill ha egna lagar. Men det är något som de flesta muslimer starkt är emot — och till och med upplever som ett hot." Det hävdar imamen Abd al Haqq Kielan i en debattartikel i dagens Expressen.

Kielan påtalar det betydelsefulla för integrationsprocessen att imamer är uppvuxna och utbildade i Sverige, och han kommer i sammanhanget in på det faktum att de flesta muslimer i landet tar avstånd från särlagstiftning för deras del, det vill säga sharia-lagar. Kielan skriver:

"När imamerna kommer från utlandet tar de med sig värderingar och attityder som ofta inte fungerar här, och som i värsta fall innebär segregering och konflikter.

Ett exempel ser vi i de årligen återkommande kraven på särlagstiftning för muslimer som kommer från ett visst, numera ökänt, håll bland de i Sverige verksamma muslimska föreningarna. Dessa krav upplevs som ett hot av de flesta muslimerna i Sverige och leder till onödiga motsättningar och ger oss muslimer dåligt rykte."

Mer om Anna Nicole Smiths bortgång

Jag befinner mig ännu i affekt efter nyheten om Anna Nicole Smiths tragiska bortgång. Hon satte sig i mitt medvetande då hon med dunder och brak slog igenom i H&M:s julkampanj för underkläder 1994. Bilderna av den blonda, mulliga modellen gav intrycket av en levnadsglad och sund ung kvinna, även om sundheten snart nog visade sig vara en felaktig karaktäristik. Sedan dess har jag då och då noterat hennes förekomst i kändisspalterna. På något vis var det som om ett slags relation fanns där, åtminstone ett igenkännande. Nu är Anna Nicole Smith död.

Händelsen väcker frågor. Det märkliga är att dessa omsusade, kringsvärmade och förmögna människor, bland vilka hon var en, tillåts leva så självdestruktivt. Är det inga till hands som kan sätta ner foten, eller åtminstone förmana? Sådana borde finnas där, eftersom dessa celebriteter oftast är omgivna av en stab av anställda. Professionell hjälp finns som bekant att få, om man lider av grava personliga problem, särskilt för en känd och rik människa.

Det verkar som om ingen tordes säga ifrån. Därmed blev Anna Nicole Smith beklagligt nog ett offer för servilitet och fjäskeri, den svassande inställning som vi så ofta ser stjärnor och berömdheter bli föremål för. De personliga assistenterna, måna om sina anställningar och löner, blir lätt till en grupp jasägare som inte förmår att komma med kritik eller förmaningar. Begår de därmed inte ett fel, om de bevittnar en människas undergång utan att göra någonting verksamt åt det? Nog kan man tycka så. Därmed kan jag inte riktigt frigöra mig från intrycket att de som omgav Anna Nicole Smith har ett personligt ansvar för det tragiska förlopp som slutade med hennes förtidiga död.

Andra bloggar om: anna nicole smith, kändisar, kändisliv, moral, etik

Anna Nicole Smith är död

Så har hon lämnat oss, den stora skandaldrottningen, vår tids Marilyn Monroe.

Jag har alltid känt ett visst medlidande med Anna Nicole Smith. Hon förde i sanning en tragisk tillvaro och tycktes lida av grava psyko-sociala problem men fick aldrig någon verklig hjälp. Till det kan man foga hennes sons död för ett halvår sedan, bara 20 år gamma.

Den bana Anna Nicole Smith levnad tog var inte den lämpliga för henne; innerst inne förefaller hon ha varit en skör och ömtålig kvinna. Det är inte för mycket sagt att hon kom fel i detta livet, och nu krävde det sin tribut. Vila i frid, Anna Nicole.