Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:
- Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
- Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.
Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.
Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:
- Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
- Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
- De olika sinnena bekräftar varandra.
- Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
- Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
- Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.
Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.
Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.
Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?
3 kommentarer:
Religiösa som snackar om otillförliga sinnen är oerhört komiska. Man kan ställa två frågor till dem i deras egen sinnesvärld med skapelse osv:
1 Varför skulle deras gud ha gett dem opålitliga sinnen? Skapar inte gud perfekta saker?
2 Om man nu är så existensialitisk att man tror seriöst att allets vara eller inte vara i universum kretsar kring ens sinnen - varför då dra gränsen där? Varför kan inte även ens medvetande vara en illusion? Religiösa som tassar in på existensiella frågor på det här Sartre-planet får alltid en dumstrut på huvudet.
3 Hur förklarar man allt det som inte har med sinnena att göra då? Tex matematiken? Om jag på matematisk väg kan bevisa ett naturvetenskapligt fenomen - vari ligger illusionen då? Då kan den bara ligga i hjärnan. Så vi kan inte ens lita på våra hjärnors tankar? Ah, men vi kan lita på tron på en gud? Som vare sig sinnesmässigt, eller befriat från sinnena i tex matematik kan bevisas eller motbevisas?
Nej, att sinnena skulle vara otillförlitliga kan vara det mest korkade som några religiösa någonsin tänkt ut. Jag behöver inte ens ta upp det ur ett sekulärt evolutionistiskt perspektiv - det räcker med lite gammal hederlig Sartre.
Frågan under punkt 1 var den som Descartes ställde sig. Efter att ha tyckt sig bevisa jagets och Guds existens, ställde han sig frågan hur en sådan perfekt, fulländad varelse skulle kunna låta våra sinnen bedra oss. Han fann att Gud inte kunde vilja det, och ansåg sig därmed ha bevisat sinnenas pålitlighet.
Kanske skulle man hänvisa till Descartes, när religiösa försöker bli skeptiska m.a.p. sinnena. ;-)
Detta kan kanske vara av intresse:
"Evolutionary epistemology" av Massimo Pigliucci
http://life.bio.sunysb.edu/~massimo/
rationallyspeaking/files/07-evoepistemology.pdf
Tack också för att du tog dig tid att blogga om detta!
Skicka en kommentar