Jag läser inte sådär särdeles många svenska deckar varje år. Men sommartid brukar det bli några stycken, mest för att de är så avkopplande läsning på stranden eller i hängmattan.
Men det finns en rad problem med den svenska deckar-genren, som jag stör mig på. Det mest grava: Hur skall man på ett naturligt sätt föra in en vanlig svensk medborgare, som inte är polis, in i en mordutredning? De olika lösningsförsök jag sett framstår nästan alltid oerhört krystade. Och ta t.ex. Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon. Hur stor är sannolikheten att en reporter på en kvällstidning gång efter gång skall bli personligen inblandad i brottshärvor och mordutredningar?
Ett annat problem rör alla de mord som de svenska deckarförfattarna översållar sina böcker med, oftast udda och okonventionella mord, ibland bestialiska. Den typen av mord förekommer nästan aldrig i Sverige; de verkliga mordfallen är grådaskiga och trista. Möjligen kan de svenska deckarmorden platsa i en anglosaxisk miljö (det är nog därifrån inspirationen kommer), men de känns så ytterst malplacerade i en svensk svensson-vardag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker Aino Trosell lyckas rätt bra med sin huvudperson, Siv, som är en städerska. Har du läst hennes böcker?
RS
kulturbloggen.com
Nej, men det kanske jag borde göra. Tack för tipset.
Skicka en kommentar