Det finns en populär föreställning att inga färger finns ute i den materiella världen. I stället skulle dessa uppstå i våra medvetanden genom att vi har färgupplevelser av fysikaliska objekt. Med den synen betecknar våra färgord inte egenskaper oss föremål i yttervärlden utan kvaliteter hos våra sinnesupplevelser. När jag säger att en boll är blå, skull ordet "blått" inte syfta på bollens blåa färg utan på min privata upplevelse av något runt blått.
Den här uppfattningen vill jag emellertid avvisa, därför att den går rakt på tvärs med den direkta realism jag förfäktar. Enligt den direkta realismen upplever vi färgade föremål omedelbart och direkt utan några mellanliggande mentala bilder i form av färgupplevelser. Våra färgord betecknar egenskaper hos materiella objekt i yttervärlden, inte något som blott finns i våra huvuden. Ett kort argument levereras nu för den direkta realismen och mot den föreställning som nämndes inledningsvis, ibland kallad indirekt realism.
För att lära någon, säg ett barn, ett färgord, måste man kunna avgöra när barnet använder ordet rätt och när det använder ordet fel. Men om färgord syftade på våra privata upplevelser, skulle språkutläraren, exempelvis barnets mamma, inte kunna avgöra när hennes barn använder ett visst färgord rätt, för hon saknar helt och hållet tillgång till barnets egna upplevelser. Det finns inget om vilket mamman kan säga att ordet är rättanvänt eller ej.
Det enda sättet att kontrollera huruvida ett barn, som skall lära sig ett färgord, använder detta rätt eller fel, är att studera barnets reaktioner inför färgade föremål i yttervärlden, att det t.ex. säger "Blå boll!" när mamman frågar vilken färg den blåa bollen har.
För att språkinlärning skall vara möjlig i detta fall, ja för att vi i förlängningen alls skall kunna ha ett gemensamt språk för färger, måste vi anta att färger är egenskaper hos publika objekt i omvärlden och att färgorden är namn på dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej Grottis!
Mycket intressant inlägg (som alltid)!
Har dock en fundering...
Fåglar och insekter har ett betydligt bredare synspektrum än människor (bl.a. kan de se i ultraviolett ljus). Deras uppfattning om t.ex. blommors färg skiljer sig därför signifikant från den mänskliga observatören. Tyder inte detta på att sinnena utgör en barriär mot omvärlden?
mvh
Johan
Hej Johan!
Visst kan det mänskliga färgseendet betraktas som begränsat jämfört med vissa djurarters. Dessa upplever tydligen delvis andra färger. Men färgerna finns där hela tiden ute i världen för att varseblivas. Sinnena djuren utrustats med sätter dem i direkt kontakt med aspekter av verkligheten, precis som för människan, fast inte alltid samma aspekter som för henne.
Sinnena bör därför inte betraktas som en barriär mot omvärlden utan fastmer som det varigenom vi träder i omedelbar förbindelse med den. Sinnena gör så att vi uppfattar oss som insatta i verkligheten, vilken presenterar sig för oss obeslöjad, klar och tydlig.
Mvh,
Grottis
Det finns inga förklaringar, t.ex. ett ord som beskriver en viss färg eller nyans, om inte behovet av en förklaring finns. För att ta ditt exempel med den blåa bollen, så betecknade adjektivet "blå" så sent som för 500 år sedan förutom det vi idag menar med blå färg även det vi idag beecknar "svart" (finns adelsfamiljen Blåpanna med en svart man på familjevapnet, blånegrer osv). Man skall därför heller inte tänka på Blåkulla som en blå plats, utan en mycket mörk och dyster plats vilket man vanligtvis associerar färgen svart med för att få historien i sitt rätta sammanhang ("Svarta berget"). Ett blåfärgat ställe kan inte heller vara särskilt skrämmande, för den delen.
Se där vad knivigt det blev, nu när vi dubblerat det tidigare ordet för blå/svart till två ord som beskriver två olika färger! Man kan ju bara föreställa sig hur förindustrialismens människor hade det, som inte kände till färger och nyanser som turkos, lila, orange osv utan sorterade dessa som vitt, blått och rött, iaf i Sverige.
Skicka en kommentar