Färgerna finns i världen, inte i våra huvuden

Det finns en populär föreställning att inga färger finns ute i den materiella världen. I stället skulle dessa uppstå i våra medvetanden genom att vi har färgupplevelser av fysikaliska objekt. Med den synen betecknar våra färgord inte egenskaper oss föremål i yttervärlden utan kvaliteter hos våra sinnesupplevelser. När jag säger att en boll är blå, skull ordet "blått" inte syfta på bollens blåa färg utan på min privata upplevelse av något runt blått.

Den här uppfattningen vill jag emellertid avvisa, därför att den går rakt på tvärs med den direkta realism jag förfäktar. Enligt den direkta realismen upplever vi färgade föremål omedelbart och direkt utan några mellanliggande mentala bilder i form av färgupplevelser. Våra färgord betecknar egenskaper hos materiella objekt i yttervärlden, inte något som blott finns i våra huvuden. Ett kort argument levereras nu för den direkta realismen och mot den föreställning som nämndes inledningsvis, ibland kallad indirekt realism.

För att lära någon, säg ett barn, ett färgord, måste man kunna avgöra när barnet använder ordet rätt och när det använder ordet fel. Men om färgord syftade på våra privata upplevelser, skulle språkutläraren, exempelvis barnets mamma, inte kunna avgöra när hennes barn använder ett visst färgord rätt, för hon saknar helt och hållet tillgång till barnets egna upplevelser. Det finns inget om vilket mamman kan säga att ordet är rättanvänt eller ej.

Det enda sättet att kontrollera huruvida ett barn, som skall lära sig ett färgord, använder detta rätt eller fel, är att studera barnets reaktioner inför färgade föremål i yttervärlden, att det t.ex. säger "Blå boll!" när mamman frågar vilken färg den blåa bollen har.

För att språkinlärning skall vara möjlig i detta fall, ja för att vi i förlängningen alls skall kunna ha ett gemensamt språk för färger, måste vi anta att färger är egenskaper hos publika objekt i omvärlden och att färgorden är namn på dem.

Tio vetenskapliga baspåståenden

Just nu skrivs en wikibok med titeln Nature: The scientific point of view. Inte många delar är klara i detta öppna, kollektiva projekt. Men som ett sorts preludium har man hunnit ställa upp tio grundläggande vetenskapliga påståenden. Då jag fann dem utmärkta som en grund för den vetenskapliga världsåskådningen, det som ibland kallas naturalism, roade jag mig med att översätta dem till svenska, varav resultatet är som följer.

1. Världen består av materia, energi och information. De första två kan uppvisa många former och strukturer, vilka beskrivs som information.

2. Universum styrs av fyra fysikaliska krafter: den svaga och starka kraften i atomer, den elektromagnetiska kraften och gravitation. Dessa krafter kan verka på objekt, men det krävs ingen direkt fysiskt kontakt mellan objekten.

3. Atomer är materiens minsta delar med ännu urskiljbara kemiska egenskaper. Atomerna kan vidare delas upp i elementarpartiklar. Det finns mer än 90 olika sorters atomer (grundämnen), som kan förena sig i en mängd olika molekyler. Strålningens minsta delar utgörs av de så kallade fotonerna. De uppvisar också vågkaraktär.

4. Universum har genomgått en lång historia, som har varat i mer än tio miljarder år. Denna utveckling har följt strikta vetenskapliga lagar. Solen och jorden är också mycket gamla. Solen utvecklar massvis med energi genom kärnfusion och levererar delar av den energin i ett miljarder år gammalt flöde av solljus till jorden.

5. Livets början på jorden är en tämligen sällsynt kosmisk händelse i en omgivning, som inte är gynnsam för liv, i ett enormt och ganska tomt universum. Utomjordiskt liv kan finnas, men det finns inga bevis för det ännu.

6. Livets utveckling har varit en naturlig process utan mål. De första livsformerna föregicks av en kemikalisk utveckling av självorganiserande och självkopierande molekyler. Ur dessa framgick enheter som kunde föröka sig. Enheterna förenade sig i större cellkolonier och i mer komplicerade organismer. Människan är också resultatet av denna utveckling.

7. Planen för varje livsform återfinns i dess gener. Den biologiska evolutionen följer delvis slumpens lagar (mutation, variation, omkombinering), delvis icke slumpmässiga lagar (urval). Den biologiska evolutionen tenderar att resultera i allt mer sofistikerade strukturer och organismer, men den följer ingen plan, har inget mål.

8. Den mänskliga hjärnan och medvetandet är instrument för vår överlevnad. De tillåter oss att dra riktiga slutsatser om vår omgivning och om oss själva. Men människans sinnen är inte ofelbara. Människan kan begå misstag.

9. Allt i universum sker på ett naturligt sätt. Vetenskapen har varit mycket framgångsrik genom att se oerhört kritiskt på varje övernaturlig förklaring. I fall av tvivel förkastas den övernaturliga förklaringen och en naturlig lösning sökes.

10. Varje mänsklig varelse kommer att dö. Det aktiva medvetandet hos varje man och kvinna är dödligt. Allra senast dör det, när våra kroppar dör. Allt liv på jorden är dödligt och kommer att dö ut allra senast när solen slocknar.

Källa.

Religiositet ett överlevnadsvärde?

Ibland får man höra — ofta från apologeter som för en stund ikläder sig naturvetenskapens kappa — att religiositet är något nedärvt hos människan, något som sitter i hennes gener, därför att det religiösa förhållningssättet till världen skulle innebära ett överlevnadsvärde. Dessa apologeter har då exemplifierat med den styrka och tröst, som religionen förmår att skänka (troende) människor i tider av kris och sorg.

Men även om religiositet innebure en överlevnadsfördel, så är den dock ringa jämfört med den som vetenskaplighet innebär. Vetenskapen tillåter människan att förklara skeenden, att förutsäga kommande händelser och att handla framgångsrikt. Den gör att vi kan lättare kan tillgodose våra materiella behov, bota människor från sjukdomar, befria oss från irrationell fruktan och ångest et cetera.

Som positivismens grundare Auguste Comte skrev så handlar vetenskapen om "att veta för att förutse för att kunna". I själva verket utgör den vetenskapliga attityden den ultimata överlevnadsfördelen.

Kristendomen påbjuder underkastelse

Det finns en passage i Paulus Romarbrev som i alla tider använts av kristna styrande för att hålla befolkningen i Herrans tukt och förmaning. Jag tänker på följande:

"Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.

De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.

De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt."
Rom 13:1-5

Det tycks enligt Paulus alltså gälla att underordna sig överheten, dvs. de styrande i staten, för denna överhet är i enlighet med Guds ordning. Det gäller för den kristne att underkasta sig dem som han eller hon har över sig. De som inte gör det, exempelvis revolterar mot en orättfärdig regim, skall straffas, ty det är, säger Paulus, inte för inte som överheten har fått sitt svärd.

Jag kan inte se dessa Pauli ord som något annat är än den mest extravaganta formen av kryperi, underdånighet, fjäskeri, servilitet och underkastelse inför dem som vi stackars eländiga människor råkar ha över oss. Överheten är av Gud — jo jag tackar.

En felaktig invändning mot den direkta realismen

En vanlig invändning mot den direkta realismens tes — att vi i varseblivningen eller perceptionen har omedelbar tillgång till verkligheten — är att det finns så många led mellan själva förnimmelsen och objekten som ger upphov till den. Först skall ljusvågor färdas från föremålen och tas emot av ögat. Där skall ljuset passera genom först lins och sedan glaskroppen för att på näthinnan omvandlas till nervsignaler, som sänds vidare till syncentrat. Invändningen gör alltså gällande att vi inte kan omedelbart förnimma verkligheten, därför att de här mellanleden förekommer. Men detta är inte, hävdar jag, ett giltigt motargument.

Man måste skilja mellan hur hjärnan och sinnesorganen fixar upplevelsen att vi står i direkt kontakt med yttervärlden och själva upplevelsen i sig. Vad vi faktiskt omedelbart förnimmer är en högst konkret och påtaglig omvärld, vilket sker som om det inte fanns något mellan oss och den, inga representationer, inga sinnesdata, ingenting alls. Vi märker aldrig av hur våra kroppar ordnar detta utan det sker i det fördolda, bakom kulisserna. Varseblivningsprocessen är genomskinlig.

Att det finns personer som påstår att de först upplever separata sinnesdata eller sinnesintryck, t.ex. rött där, grönt där, lite runt etc., och sedan sätter ihop dessa i sina medvetanden till de välbekanta föremålen, är för mig fullkomligt obegripligt. Ingen har upplevt en sådan process! Inte ens de som själva förfäktar teorin. Om inte annat så visar detta vilken stor makt tanken kan ha över vad vi direkt erfar, för tanken att yttervärldens föremål skulle vara komplex av sinnesdata finns bara inom spekulativ filosofi; det är inget som hämtats från den sinneserfarenhet vi verkligen har som människor.

Påvens ultra-konservatism

Ju mer jag får reda på om den relativt nye påven, desto mer betänklig blir jag. Nedan presenterar jag denne Benedictus' åsikter i en rad aktuella frågor genom att citera honom själv.

Påven om homosexualitet
"Även om den homosexuelles särskilda läggning inte är en synd, är den ändå en mer eller mindre stark böjelse mot något inneboende moraliskt ondskefullt; och således måste läggningen i sig ses som en faktisk störning. Därför bör speciell hänsyn och prästerlig uppmärksamhet riktas mot dem som lider av detta tillstånd, så att de inte leds att tro att utlevelsen av deras läggning i homosexuell aktivitet är en moraliskt acceptabel handlingsväg. Det är den inte."

Påven om buddhismen
"Autoerotisk andlighet."

Påven om kvinnliga präster
Angående uteslutandet ur kyrkan av sju kvinnor som kallade sig själva präster: "... den utdelade bestraffningen är inte bara rättvis utan också nödvändig för att bevara den sanna läran, för att skydda kyrkans enhet och samhörighet och för att vägleda de trognas samveten."

Påven om samkönade äktenskap
Samkönade äktenskap "ifrågasätter familjen i dess naturliga tvåförälderstruktur av moder och fader, och gör homosexualitet och heterosexualitet praktiskt taget likvärdiga i en ny modell för polymorf sexualitet."

Påven om rockmusik
"Ett verktyg för anti-religion"; "den fullständiga motsatsen till den kristna tron på frälsning."

Påven om kloning
"Ett farligare hot än massförstörelsevapen."

Dessa uttalanden vittnar tydligt om påvens starkt drivna konservatism. Ja, det är till och med befogat att tala om ultra-konservatism. Påvens extrema, anti-liberala åsikter gör honom till en fullfjädrad ärkereaktionär. De signaler hans yttranden sänder ut till världens 1,1 miljarder katoliker riskerar att få bekymmersamma effekter. Jag tänker på frågor som mellanreligiös dialog, homosexuellas rättigheter i katolska länder, kvinnans ställning i kyrkan, samkönade äktenskap och stamcellsforskningens vara eller icke vara. I ingen av dessa frågor representerar påven förnuft och humanism. Hans inställning andas tvärtom dogmatism, rigiditet och irrationalism. Påven står för ett andligt mörker, en obskurantism man trodde tillhörde det förgångna.

Jag fruktar således att påvens konservatism och plats på den yttersta högern kommer att leda till inskränkningar i forskningsfriheten, försämrade villkor för framtagning av nya mediciner, ökad spridning av HIV och förlorade fri- och rättigheter för människor generellt, men särskilt för kvinnorna. Homo-, bi- och transpersoners rättigheter ligger extra risigt till. I påvens ögon kan de inte vara annat än synden personifierad.

Det finns följaktligen all anledning i världen att vara uppmärksam på den högerextreme påvens agerande och hans uttalanden från den Heliga Stolen. Han är katolicismens enväldige ledare och har ännu idag stort inflytande bland dess 1,1 miljarder anhängare. Här som alltid gäller det svenska ordspråket att det är bättre att mota Olle i grind.

(Källa till citaten.)

Ned med historie-idealismen!

En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?

Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.

De Tamilska tigrarnas självmordsterrorism

De Tamilska tigrarna (egentligen Liberation Tigers of Tamil Eelam — LTTE) är en befrielserörelse på Sri Lanka med en sekularistisk och marxistisk ideologi. Denna grupp innehar för närvarande världsrekordet i självmordsdåd. Dess namnförkortning är alltså LTTE och engelska Wikipedia har följande att förtälja:

"The LTTE has frequently used suicide bombers as a tactic. They pioneered the use of concealed suicide bomb vests, which are now used by many other organisations worldwide. The tactic of deploying suicide bombers was used to assassinate Rajiv Gandhi, who was killed in 1991 using a prototype suicide vest, and Ranasinghe Premadasa, assassinated in 1993.

LTTE had carried out more suicide bombings than any other organization on the face of the earth.According to the experts at Janes securities, between 1980 to 2000,LTTE hadcarried out a total number of 168 suicide attacks on civilians and military targets.The number of suicide attacks easily exceeded the combine total of Hizbullah and Hamas suicide attacks carried out during the same period. "

Några länkar om religion och terrorism

Jag får många frågor om islam, kristendom och terrorism just nu. Eftersom jag inte hinner utveckla ämnet genast i alla dess detaljer och aspekter (fast fler bloggposter kommer i frågan), hänvisar jag så länge till några länkar, där man kan läsa mera:

• Christian extremist terrorism
• The Army of God (kristen grupp)
• Christian Identity (kristen radikalism med våldsinslag)
• Suicide bombers
• The Logic of Suicide Terrorism

Religion hos självmordsterrorister

Under 1980-talet utfördes en lång rad självmordsattacker i Libanon. Syftet den gången var att få USA och Frankrike att dra bort sina soldater från området, vilket till slut uppfylldes. För första gången finns det nu statistik över religionstillhörigheten (inklusive religionsliknande åskådningar) hos de terrorister som utförde självmordsdåden. Av dessa 38 personer var

• åtta islamiska fundamentalister, dvs militanta islamister,
• tjugosju kommunister eller socialister,
• tre kristna.

Av självmordsterroristerna var alltså bara 21 % islamiska fundamentalister, 71 % ateister/sekularister och 8 % kristna. Förutom den låga andelen extremistiska islamister, är förekomsten av kristna självmordsterrorister det mest anmärkningsvärda. Från kristet håll har det alltid förnekats att några kristna skulle kunna utföra självmordsdåd. Detta förnekande kan nu tillbakavisas som ogrundat.

Det är Chicagoprofessorn Robert Pape som i en intervju berättar om denna statistik, hämtad från världens största databas om självmordsterrorism. Där finns också data som visar att de Tamilska tigrarna på Sri Lanka är den grupp som fortfarande innehar världsrekordet i fråga om självmordsdåd. Denna grupp består av marxister och är helt sekularistisk. Medlemmarna kommer från tamilska hindufamiljer, vilket pekar på hinduismen som ursprunglig religionstillhörighet. De Tamilska tigrarna uppfann förresten omkring 1990 självmordsvästen (väst som förses med sprängmedel och bärs dold under kläderna), en idé som senare palestinska terrorister övertagit och satt i bruk.

En filosofisk positionsbestämning: Jag är naturalist

Jag har redan förklarat mig vara ateist. Utöver det finns en annan fundamental filosofisk hållning, som bestämmer min syn på världen. Jag är även naturalist. Vad är då naturalism? Det handlar inte, som någon kanske tror, om Flauberts och Zolas litterära skola på 1800-talet utan jag syftar här på en filosofisk åskådning. Naturalismen är ett sätt att se på världen, människan och vetenskapen. Den kan definieras enligt följande:

Naturalism är en filosofisk verklighetsuppfattning som hävdar att universum och allt som däri finnes uttömmande kan beskrivas i termer av naturliga företeelser och skeenden. Man behöver inte tillgripa något övernaturligt eller översinnligt. All vetenskap om naturen och människan behöver emellertid inte vara reducerbar till en materiell nivå. Det räcker med att man arbetar utifrån den naturvetenskapliga metoden.

Låt mig kort exemplifiera. Som naturalist kan jag acceptera de delar av psykologin som arbetar med en naturvetenskaplig metodik, t.ex. kognitions- och perceptionspsykologin. Däremot kan jag aldrig gå med på religionens beskrivning av människan i termer av själ och ande, därför att dessa är metafysiska, översinnliga entiteter. Inte heller religionens skildring av universums skapelse och livets tillkomst kan jag godta, då den inbegriper ett övernaturligt väsen som verksam aktör.

Historiens första självmordsdåd

Det pratas väldigt mycket om muslimska självmordsbombare nuförtiden. Ofta uppfattas dessa sakna motsvarigheter på andra håll i världen och i historien. Men visst finns det andra exempel på självmordsattacker i nutiden, som inte har någon koppling till muslimer, exempelvis de tamilska tigrarna på Sri Lanka. Dessa innehar i själva verket fortfarande världsrekordet i antalet självmordsdåd.

Mindre känt är kanske att historiens första självmordsdåd finns beskrivet redan i Bibelns Gamla testament. Det är den kände krigaren Simson — han med håret — som dödar sig själv tillsammans med minst 3000 filistéer, som var judarnas fiende i Palestina. Domarboken i Gamla testamentet berättar om händelsen, som äger rum medan Simson är fånge hos filistéerna:

'De [filistéerna] blev alltmer upprymda och sade: ”Hämta hit Simson, så att vi kan roa oss med honom!” Han hämtades från fängelset, och de gjorde sig lustiga över honom. De hade ställt honom bland pelarna, och Simson bad pojken som ledde honom: ”Ställ mig så att jag kan hålla i pelarna som bär upp huset och stödja mig mot dem.”

Huset var fullt av män och kvinnor, alla filisteernas hövdingar var där, och på taket stod omkring 3 000 män och kvinnor som såg på när man roade sig med Simson.

Då ropade Simson till Herren: ”Herre, min Gud! Tänk på mig, o Gud, och ge mig styrkan tillbaka denna enda gång, så att jag i ett slag kan hämnas på filisteerna för mina båda ögon!”

Han sökte stöd mot de båda mittpelarna som bar upp huset och tog spjärn med höger hand mot den ena och med vänster hand mot den andra och sade: ”Må jag dö på samma gång som filisteerna!” Sedan tryckte han till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket där inne. De han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde.'
Dom 16:25-30

Simson levde mot slutet av 1000-talet f.Kr., vilket då blir tiden för hans handling att dra med sig drygt 3000 människor, de flesta oskyldiga civila, in i döden. Därmed utgör Simsons självmordsdåd det allra första som beskrivs i historien, tillika ett av de allra värsta. Som jämförelse orsakade självmordsattacken mot de två tvillingtornen i New York den 11 september 2001 omkring 3000 människors död, alltså i stort sett samma siffra som i Simsons fall.

Nu kanske någon invänder att Gamla testamentets historieskrivning inte alltid är tillförlitlig. Det kan stämma men spelar heller ingen avgörande roll. Bilden av Simsons självmordsdåd har funnits ända sedan Domarboken skrevs ned. I dess beskrivning glorifieras självmordsdådet, vilket gjort handlingen till en inspirationskälla för senare tiders attacker med de anfallandes egna liv som insats. Bland annat inspirerade Simsons exempel judiska rebeller och extremister att begå självmordsattacker mot både romerska soldater och civila under det judiska kriget 66-70 e.Kr.

Att begå självmord, och samtidigt dra med sig så många fiender som möjligt in i döden, är alltså en handling av uråldrigt datum. Om vi får tro judiska lärde, så är Gamla testamentet korrekt historieskrivning, och då blir den bibliske Simpson den förste som offrar sitt eget liv för att döda så många som möjligt av fienden. Är det inte sann historia, så framstår han genom Bibelns skildring ändå som ett föredömligt exempel.

Koranen förbjuder angreppskrig

En av de allra vanligaste missuppfattningarna om islam är att den är en krigisk religion, som förespråkar angreppskrig mot icke-muslimer i syfte att sprida tron. Det brukar heta att islam sprids med svärdet och predikar jihad (oftast felaktigt översatt med "heligt krig"). Men går man till islams heliga skrift Koranen, så upptäcker man att den på ett mycket tydligt sätt tar avstånd från angreppskrig, ja sådant är till och med förbjudet. Muslimer får bara kriga som försvar när de själva blir attackerade. Koranen innehåller ett överväldigande stöd för denna tolkning, bland annat genom följande verser:

2:190. Ni får slåss för GUDs sak mot dem som attackerar er, men ni ska inte attackera. GUD älskar inte de som attackerar.
2:191. Ni får döda dem som för krig emot er, och ni får driva ut dem eftersom de drivit ut er. Förtryck är värre än mord. Slåss inte emot dem vid den Heliga Moskén, såvida de inte attackerar er där. Om de attackerar er, får ni döda dem. Det är det rättvisa straffet för dessa otroende människor.
2:192. Om de avstår är GUD Förlåtare, Barmhärtigast.
2:193. Ni får slåss emot dem för att utplåna förtryck, och för att dyrka GUD fritt. Om de avstår ska ni inte angripa; anfall är endast tillåtet mot dem som angriper.
2:194. Under de Heliga Månaderna får angrepp bemötas med ett likvärdigt gensvar. Om de attackerar er, får ni slå tillbaka genom att utsätta dem för ett likvärdigt straff. Ni ska iaktta GUD, och var medvetna om att GUD är med de rättfärdiga.
2:195. Ni ska spendera för GUDs sak; men kasta er inte självmant in i fördärvet. Ni ska vara barmhärtiga; GUD älskar de barmhärtiga.

Notera speciellt att dessa verser gör att terrorism måste fördömas på Koranens grund. De islamistiska terrorister som försöker rättfärdiga sina dåd genom att hänvisa till att det skulle röra sig om jihad, hädar i själva verket mot sin egen religion. Som citaten ovan visar kan det aldrig vara tillåtet att döda oskyldiga civila; man får bara attackera dem som själva anfaller.

Islam skiljer mellan religiöst och profant

Det finns en utbredd vanföreställning att islam inbegriper precis allt i muslimens liv och sociala vara. Inget kunde vara felaktigare. Förutom invändningen att en så allomfattande användning av termen "islam" gör den helt meningslös och oanvändbar, finns ett djupare skäl till varför det rör sig om en missuppfattning.

Islam gör nämligen av hävd en åtskillnad mellan den religiösa och profana dimensionen av livet. Distinktionen återges genom termerna ibadat och muamalat. Ibadat betecknar den religiösa sfären, bildad av den individuella muslimens relation till Gud. Muamalat står i sin tur för alla icke-religiösa aspekter av livet, dvs. vad som utgör den profana sfären. Paret ibadat-muamalat är alltså motsvarigheten till den västerländska åtskillnaden mellan det heliga och det profana, det religiösa och världsliga.

Mer religionsfrihet enligt Koranen

Jag har redan bloggat om den religionsfrihet som Koranen föreskriver. Nu återkommer jag med lite flera textställen, för att ytterligare understryka att Koranen verkligen påbjuder tolerans och förståelse både i förhållande till anhängare av andra religioner och till icke-troende.

Sura 109 i Koranen påminner om Fredrik den Stores diktum att var och en får bli salig på sin fason.

109. Säg, "O ni som inte tror.
Jag dyrkar inte det ni dyrkar.
Ej heller dyrkar ni det jag dyrkar.
Ej heller kommer jag någonsin att dyrka det ni dyrkar.
Ej heller kommer ni någonsin att dyrka det jag dyrkar.
Ni har er religion, och jag har min religion."

Det enda muslimer begär från den som vänder sig bort från islam (eller de monoteistiska religionerna överhuvudtaget) är att få bli erkända som just muslimer:

3:64. Säg, "O ni som följer skriften, låt oss komma fram till en logisk överenskommelse mellan oss och er: att vi inte ska dyrka något annat än GUD; att vi aldrig ska sätta upp några idoler vid sidan av Honom, ej heller sätta upp några mänskliga varelser som härskare vid sidan av GUD." Om de vänder sig bort så säg, "Vittna om att vi är muslimer."

Vidare i tredje suran stadgas att det inte människans sak att få någon att tro utan Guds.

3:72-4. En del av dem som följer skriften säger, "Tro på det som sänts ner till de troende vid dagens början och avvisa det vid dagens slut; kanske ändrar de sig en dag. Och tro bara som de som följer er religion." Säg, "Den rätta vägledningen är GUDs vägledning." Om de påstår sig ha samma vägledning eller argumenterar med er om er Herre, säg, "All nåd är i GUDs hand; Han ger den till vem Han vill." GUD är Frikostig, Allvetande. Han specificerar sin nåd för vem Han vill, GUD besitter oändlig nåd.

En otrogen må man predika islams läror för, men sedan skall man lämna honom eller henne i fred:

9:6. Om någon av idoldyrkarna sökte en tryggad genomfart hos dig, ska du ge honom en tryggad genomfart så att han kan höra GUDs ord, och sänd sedan tillbaka honom till hans plats i säkerhet. Detta för att de är människor som inte vet.

Gud håller sin skyddande hand över alla de ställen Han dyrkas, oavsett om det råkar vara en synagoga, moské eller kyrka:

22:40. De (som förföljdes på grund av sin religion) vräktes med orätt från sina hem, av ingen annan anledning än för att de sa, "Vår Herre är GUD." Vore det inte för att GUD stöttat vissa människor mot andra, skulle kloster, kyrkor, synagogor och moskéer - där man regelbundet firar minnet av GUDs namn - blivit förstörda. Absolut, GUD stödjer den som stödjer Honom. GUD är Mäktig, Allsmäktig.

Muslimer skall förlåta dem som inte tror, och de icke-troende som handlat rättfärdigt i sina liv kommer likafullt att bli belönade av Gud:

45:14. Säg till dem som tror att förlåta de som inte förväntar sig GUDs dagar. Han kommer till fullo att ersätta alla för allt de förtjänat.

Felbedömning av islam

Det är några saker som islamkritiker och islamofober ständigt misslyckas med och som gör att de ofelbart missbedömer religionen. De klarar inte av att skilja mellan islamisk lära och muslimers beteende utan blandar oavlåtligen samman dessa. De förmår heller inte att se skillnaden mellan religiöst grundade regler och lokala, traditionella seder och bruk. Dessa distinktioner är grundläggande, om man skall kunna ge en korrekt och rättvisande bild av islam. Sålunda kan man, förutsatt att distinktionerna görs, exempelvis förstå att islam inte nedvärderar kvinnan utan pläderar för jämlikhet, ty kvinnor och män har samma värde och samma individuella ansvar inför Gud. Att den muslimska kvinnans faktiska ställning är ojämlik har att göra med ekonomiska och sociala orsaker, inte religiösa.

Islamkritikerna grundar stora delar av sin argumentation på att dra fram sådana företeelser som inte tillhör religionen islam, t.ex. lokala seder och bruk, och utmåla dem som om de på något sätt skulle vara representativa och betecknande. I linje med det framhåller man historiska och politiska aspekter i stället för att uppmärksamma trosgrunder och trosutövning, naturligtvis därför att bilden av islam blir helt avdramatiserad om man håller sig till det senare, dvs. de fem pelarna och de sex trosartiklarna, som utgör religionens kärna.

Det centrala i islamisk lära är Gud, människans vara och hennes individuella ansvar samt relationerna mellan dessa. Men den bedömningsgrunden är fullkomligt frånvarande hos islamkritikerna, som istället talar om militant islamism och muslimsk terrorism. Hur kan något tro att dessa extrema rörelser har något att berätta om den islam som 1,3 miljarder anhängare jorden runt utövar dagligdags? Överhuvudtaget fokuserar kritikerna på det avvikande, spektakulära och extrema i stället för på det vanliga, normala och vardagliga. Därför leds man till en totalt missvisande bedömning av islam, en nidbild. En islamkritisk propaganda på sådana grunder kan bara resultera i ökade motsättningar och en radikalisering av muslimerna, när de ser sin religion beskrivas på ett så orättvist och förvanskande sätt.

Descartes och sinneserfarenheten

När jag pläderar för sinnenas tillförlitlighet, är René Descartes, saligt avsomnad i Sverige 1650, en av dem jag vänder mig mot. Med sitt argument om en ond demon hävdade han att all sinneserfarenhet kunde vara illusorisk och bedräglig. En demon skulle kunna finnas, påstod Descartes, som förser oss med förnimmelser utan reell motsvarighet, helt skenbara och förvillande, i en evig dröm. Hur kunde vi veta att vi inte var offer för en sådan illmarig demon?

Descartes hade gjort filosofin en tjänst om han tillämpat sitt eget sanningskriterium på varseblivningen, idén att sanningen känns igen på dess tydlighet och uppenbarhet. För vad inses mer klart och tydligt än att jag t.ex. har två händer, när jag håller upp dem framför mig i detta nu och varseblir dem? Jämför med den känsla av utebliven övertygelse som de flesta abstrakta filosofiska resonemang leder till.

Tyvärr blandade Descartes i Gud i sitt system, som fick bli dess garant. Eftersom Gud aldrig skulle vilja lura människan genom att utrusta henne med sinnen, som bedrar henne, kan vi lita på dem. Argumentet är oanvändbart för den sekuläre filosofen men ger något att tänka på för religiöse tänkare, som söker underminera vetenskapen genom att hävda att sinnenas pålitlighet är omöjlig att verifiera. Inte kan väl deras Gud bete sig som Descartes ondskefulle demon?

Sinnena är tillförlitliga

Ibland försöker religiösa, obskurantister och esoteriker att undergräva tilltron till vetenskapen genom att dra till med det gamla skeptiska argumentet om att vi inte kan lita på våra sinnen. Hur kan sinnenas tillförlitlighet motiveras? Ja, säger dessa skeptiker (en låtsad hållning, eftersom de tror benhårt på andra saker), inte kan deras pålitlighet verifieras genom hänvisning till sinnena själva. Det finns en rundgång eller cirkularitet här, menar de, ungefär som när man försöker lyfta sig själv i håret.

Frågan gäller alltså hur sinnenas tillförlitlighet kan bestyrkas. Man kan se två fall:

1. Sinnesorganen ger en korrekt och relativt fullständig bild av verkligheten.
2. Sinnesorganen ger en väldigt felaktig bild av verkligheten.

Miljoner år av framgångsrik evolution gör att alternativ 1 gäller. Hur tror skeptikern att människan (eller andra djur för den delen) skulle ha kunnat överleva om 2 gällde? Hur skulle bilkörning vara möjlig utan att 1 gällde?

Det kan tyckas att jag gör mig skyldig till en cirkelgång här, att det framgångsrika handlandet måste verifieras av ytterligare varseblivning. Men icke så. Vi behöver inte våra fem sinnen för att konstatera att vi fortfarande lever eller att vi lyckas uppnå välbehag och undvika lidande, vilket vi faktiskt tycks göra genom att lita på sinnenas utsagor. Dessutom bestyrker ofta de olika sinnena varandra. Sträcker jag ut handen efter kaffekoppen, kännner jag den efter ett tag.

Det handlar inte om att sinnena verifierar sig själva, utan om en spiralgång uppåt av högre tilltro till rapporterna från dem. Eller så kan man med Rawls tala om reflektivt ekvilibrium. Sensoriska data och våra omdömen kan till en början spreta åt olika håll. Så småningom uppstår emellertid harmoni och jämvikt mellan de två instanserna. Vi bedömer då verkligheten i överensstämmelse vad vi ser. Det finns alltså några goda skäl att tro att sinnesförnimmelserna ger korrekt info:

• Vi upplever att de har en särdeles stor övertygande kraft.
• Våra sinnen tillåter oss att handla framgångsrikt i verkligheten, t.ex. skjuta älg och köra bil.
• De olika sinnena bekräftar varandra.
• Våra omdömen om verklighet harmonierar med vad vi förnimmer.
  
• Korrekt sinnesförnimmelse har ett överlevnadsvärde och har således premierats starkt under evolutionens årmiljoner.
• Biologin och perceptionspsykologin ger stöd för att sinnena ger riktiga rapporter om verkligheten som regel.

Anfall är bästa formen av försvar, så därför bör man fråga sig vilka skäl skeptikerna har för att ifrågasätta sinnenas tillförlitlighet? Oftast brukar de peka på fall av illusion och hallucination, vilka dock är fullkomligt marginella och perifera, eftersom våra sinnen nästan aldrig löper amok på det sättet. De tuffar på i maklig, självsäker takt.

Det man bör fråga skeptikerna är vad som gör dem så övertygade om att vi inte kan säkert veta att våra sinnen inte bedrar oss. Hur kan de uppamma en tillräcklig visshetskänsla för denna position, som gör att sunda förnuftets motsatta ståndpunkt, den att man kan lita på sinnena, välts över ända? Jag tror inte att de kan det utan misstänker att deras skeptiska ståndpunkt är hycklad.

Däremot drabbar sinnenas utsagor oss med stor kraft att övertyga. När du varseblir står du i omedelbar kontakt med verkligheten. Den är dig given direkt i sinneserfarenheten. Följaktligen drabbas du av en övertygelse, om yttervärldens existens och att den förhåller sig som du varseblir, vilken är så stark, att den slår undan fötterna på allt extravagant filosofiskt sofisteri. Yttervärldens existens är inget vi sluter oss till. Det utgör omedelbar kunskap precis som att A=A.

Vi kan lita på våra sinnen. Deras rapporter når oss med en övertygande kraft som med råge överträffar alla skeptiska tvivel. I själva verket kan vi inte annat än att hysa tillit till vår varseblivning. För vad är alternativet?

Varför är jag islamofil ateist?

Folk frågar mig hur jag som ateist kan ta islam i försvar. Det finns många svar på den frågan, men den viktigaste anledningen är att jag ser islam som en bundsförvant i arbetet för ökad tolerans och sekularisering i Västvärlden, en ohelig allians i uttryckets rätta bemärkelse.

Det är bra om islam kan bli mer spritt i Västerlandet, förutsatt förstås att dess utövare håller sig till de olika ländernas lagar. Ty förekomsten av andra religioner är för den troende det mest avgörande argumentet mot att den egna skulle vara korrekt eller sann. Så länge det bara finns en dominerande religion, är det rationellt för den troende att fortsätta tro. Men så fort det dyker upp alternativ, måste han eller hon skakas i det innersta av frågan huruvida det säkert går att säga att den egna religionen är sann och den andra falsk. Olika gudsbilder och myter florerar, och det går omöjligtvis att säga vilka som är mest sanna. Religiös pluralism torde alltså leda till en minskad övertygelse bland de troende. Därför är det bra om islam finns som ett alternativ till kristendomen. Det är mitt första delvsvar.

I ett samhälle som präglas av religiös pluralism kan staten inte annat än inta en sekulär hållning, för hur kan favoriseringen av en enda religion motiveras, när det finns många andra med stora anhängarskaror? För att klara av att härbärgera de olika trosyttringarna i samhället har staten inget annat val än att förhålla sig neutral visavi dem. Följden av att islam tar upp kampen med kristendomen om själarna blir alltså antagligen den att sekularismen stärks. Det är min andra anledning till att försiktigt favorisera islam.

Ett tredje skäl till min islamofili är att jag upplever islam som en enklare, mer logisk religion än kristendomen. Den saknar de svåra problemen med arvsynd, inkarnation och försoning, som plågar den kristna teologin, vilket lett till att denna innehåller så mycket absurditeter och fånerier. Den islamiska teologin, kalam, är långt mer rationell. Dessutom är islam i princip oberoende av mirakler, alltså brott mot naturlagarna. Det enda verkliga miraklet brukar muslimer anse vara Koranens nedsändning från Gud till profeten Muhammed. I Nya testamentet däremot flödar det över av mirakler, det ena mer befängt än det andra, som alla är ägnade att "bevisa" att Jesus minsann var Gud i mänsklig förklädnad, ytterligare en förnuftsvidrighet.

Låt mig avsluta med en anteckning om mina "trosbröder". Jag har noterat att västerländska ateister, trots att de officiellt avsvurit sig den kristna tron, ofta i grunden fortsätter att vara kristofila. De hävdar att kristendomen skulle vara finare och överlägsen alla andra religioner, speciellt mycket bättre än just islam. Men därmed visar de bara hur ohjälpligt fast de sitter i den kristna kulturen och dess arv. För att driva ut det kristna epistemet, som uppenbarligen styr deras känsla och förnuft, borde de studera icke-kristna religioner. Först då kan de förstå vidden av sitt fångenskap i kristendomens tänkesätt och mytologier, först då blir det möjligt för dem att ernå full frihet från den kristna religionens tryckande band.

Ersätt det slarvigt använda ordet "bevis"!

Det talas mycket om att vetenskapen bevisat det ena eller andra. Och ibland, när man lägger fram en kontroversiell tes, får man uppmaningen "Bevisa det!" slängd i ansiktet. Hur ligger det egentligen till med det lilla ordet "bevis"? Används det inte ganska slarvigt i dessa sammanhang? Jag vill mena det. Dessutom finns det ord som bättre och mer exakt beskriver läget.

I fråga om empiriska vetenskaper tycker jag att det är olyckligt att tala om bevis, eftersom termen associerar till 100% säkerhet (jämför med matematiskt bevis). Att påståenden, som uttalar sig om verkligheten, inte med absolut säkerhet låter sig bevisas, är en gammal sanning från filosofin. Därför bör man använda sig av "svagare" termer som inte innebär att man fastställt ett påståendes eller en teoris sanning utom allt rimligt tvivel, t.ex. "indicier", "belägg" eller "stöd". För verbet "bevisa" kan man i stället utnyttja "bestyrka", "underbygga" eller "bekräfta".

Jag tycker alltså det är bättre att säga att Einsteins allmänna relativitetsteori har ett gott empiriskt stöd, än att den skulle vara bevisad, och man bör säga att experiment har utförts som bestyrker den.

Man har berättat för mig att ordet "bevis" används rätt slarvigt inom samhällsvetenskapen, där man tydligen menar sig ha bevis för sina teorier. Det var inte roligt att höra om denna olat. Men samhällsvetare drabbas tydligen lätt av megalomani och hybris. Det kommer fram t.ex. när de s.k. kunskapssociologerna påstår att de ryckt undan mattan på naturvetenskapens fötter och visat (sic!) att dess sanningsanspråk är genomsyrade av subjektivitet och etnocentrism och därför inget annat är än relativa, kulturbundna yttranden med begränsad giltighet.

Det finns ytterligare en term i bruk som ersätter det alltför starka "bevis", och det är "evidens", tydligen under inflytande av engelskans "evidence", som där kontrasterar mot "proof", det som vi här vill undvika. Termen "evidens" förefaller vara mest utbredd inom den naturvetenskapliga forskarvärlden. Utövare av läkarvetenskap och psykiatri talar t.ex. om evidensbaserad medicin och evidensbaserade terapimetoder, just därför att man stöder sig på empiriska data. Och när man är osäker på en uppfattning, tar man in mer evidens för att antingen bestyrka den eller falsifiera den.

Ja, trots att "evidens" tycks vara anglosaxisk importvara, är ordet en mycket god ersättning för "bevis". Jag tror att jag själv kommer att använda det mera i fortsättningen.

Religionerna och vetenskapen

I debatten om tro och vetande — huruvida religion är förenlig med vetenskap — utgår man här i Västerlandet ofta från kristendomen, som om den på något sätt skulle vara typisk för all religion.

Jag skönjer en viss etnocentrism här. Kristendomen är speciell bland religionerna genom att lägga tyngdpunkten på ortodoxin, att ha de rätta trosföreställningarna. Detta är inte regeln bland religioner. Inom judendom, islam, hinduism och buddhism överväger ortopraxin, att man gör det rätta, att man lever rätt.

Störst problem med att förena vetenskap och tro tycks följaktligen de kristna ha, därför att innehållet i tron är så viktig, medan det är ett långt mindre problem i de andra religionerna, vilka är mer praktiskt inriktade och pragmatiska. Sedan finns det ett område, där den naturvetenskapliga världsbilden lätt blir en stötesten för kristendomen och dess två systerreligioner islam och judendom, medan en större anpassbarhet finns hos de österländska religionerna. Jag talar nu om synen på universums tillblivelse.

I hinduism och buddhism, och i flera andra österländska religioner, har man antingen ingen skapelsemyt (världar har alltid existerat) eller så spelar den en ytterst underordnad roll. Man dyrkar heller inte någon speciell skapargud i dessa religioner, men ändå har gudsbegreppet en lika välbefäst position som i de abrahamitiska religionerna. Inom hinduismen finns många oerhört avancerade och komplexa teologier om Gud. I ingen av dem reduceras Gud till att vara blott en Tröstare.

I de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, är en av Guds främsta funktioner att vara skapare av världsalltet. Han är oupplösligt förknippad med universums tillblivelse, och det finns en speciell skaparmyt som gör honom till huvudaktör och upphovsman. Av den anledningen blir det viktigt för juden, muslimen och den kristne att vetenskapen inte på något fundamentalt sätt ifrågasätter den skapelsemyt som är förbunden med Gud. Till exempel kan de inte gärna gilla en vetenskaplig kosmologisk modell, som gör universum evig i tiden, utan början, för då skulle en stor del bortfalla av det som gör Gud till Gud — hans skapargärning.

Den väldiga roll Gud har som Skaparen i de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, saknar som sagt motsvarighet i de österländska religionerna. Därför är dessa senare också mer öppna för en naturvetenskaplig skapelseteori. Lägger man därtill att judendom och islam fokuserar på hur man bör leva, inte på tron, förstår man att den omtalade kollisionen mellan vetenskap och religion mest är en västerländsk, kristen företeelse. Den är inget som berör religionens väsen.

Ny katolsk giv i kondomfrågan

Enligt Vatikankännare är en omsvängning på gång inom den katolska kyrkan vad gäller den notoriska kondomfrågan. Tidigare har den sagt blankt nej till kondomen, även som ett skydd mot att smittas med HIV-viruset. Avhållsamhet har varit den rekommenderade praktiken. Det lär till och med finnas katolska präster i Afrika som, för att hindra kondomanvändning, sprider ut lögnen att kondomer sprider HIV i stället för att skydda.

Det är just situationen Afrika, en kontinent farsoten härjar som allra värst och skördar miljontals offer, som förefaller att bekymra folket i Vatikanen. Nu håller man nämligen på att revidera och mildra sin tidigare förkastelsedom över kondomen. Samtidigt kan noteras att Afrika är ett av de områden på Jorden där katolska kyrkan är på väldigt stark frammarsch.

Det här får mig att undra över motiven till den synbara omsvängningen i kondomfrågan. Det verkar inte vara av moraliska eller humanitära skäl, som man är beredd att ändra sig i Vatikanen, utan därför att man fruktar att den katolska trons utbredning i Afrika skulle vara hotad. De verkliga skälen synes alltså vara kyrko- och maktpolitiska.

Överhuvudtaget finner jag den katolska kyrkans agerande i kondomfrågan vara moraliskt upprörande, ja rentav stötande. Denna religiösa organisation har sedan 1600-talet omgivits av en vetenskaplig, rationalistisk strömning, och ändå har så litet hänt. Ibland tycks det mig som om den katolska kyrkan befinner sig på medeltida nivå. Det märktes på påvens ökända tal från Regensburg, där han citerade en bysantinsk kejsare från 1300-talet som en förmodad auktoritet på islam.

Varför har kondomfrågan egentligen varit en så het potatis för den katolska kyrkan? Förmodligen har det att göra med kristendomens besatthet av sexualmoralen, mycket framträdande hos aposteln Paulus. Att just detta moralområde har fokuserats så starkt beror säkerligen i sin tur på att ett viktigt ursprungligt syfte med religionen var kontroll av människors sexualitet.

Den islamistiska terrorismens verkliga orsaker

Det är ett par punkter jag skulle vilja kasta ljus över vad gäller den terrorism som utförs av den islamistiska och muslimska terrorismen i Allahs namn och som riktar sig mot Israel och USA.

De palestinska självmordsbombarna utför inte sina terrordåd för att sprida islam. De attackerar Israel i syfte att stoppa Israels ockupation av palestinskt territorium och få till stånd en palestinsk stat. Deras motiv är alltså politiska.

De islamistiska terroristerna som attackerar USA med terrormetoder gör det inte för att sprida islam. De attackerar USA därför att de vill att USA politiskt skall lämna Mellanöstern i fred, därför att de vill att den amerikanska militären där skall dras bort, därför att USA:s krig i Irak har orsakat omkring en miljon människors död och därför att USA hårdnackat stöder Israels ockupationspolitik. Deras motiv är alltså politiska.

Den islamistiska terrorismens verkliga orsaker är således av politisk natur. Religionen islam är i det sammanhanget bara utsmyckning, propaganda och en psykologisk snuttefilt.

Massakern av banu quraiza-judarna år 627 e.Kr

Jag fick härmomdagen en fråga om följande citat är från Koranen:

"Mohammed at once led 3000 men against the Banu-Kuraiza Jews. On surrendering, they were given a choice of Islam or death. They chose death. Their 600 fighting men were slain and buried in the market place of Medina; their women and children were sold into slavery."

Naturligtvis är det inget Korancitat. Det är historieskrivning som handlar om massakern 627 e.Kr. av banu quraiza, en judisk stam som levde i norra Arabien. Oavsett citatets härkomst kan det kompletteras med följande om vad som hände.

I själva verket hade Muhammed utvalt Sa'd ibn Mua'dh — en före detta jude som konverterat till islam, när Muhammed kom till Medina 622 — till att agera domare över de kapitulerade judarna. Ibn Mau'dh förklarade då att dessa skulle dömas enligt deras egen mosaiska lag, dvs. enligt Torah. Beslutet att låta halshugga alla vuxna judiska män grundande han därför på följande passage i Mose Lag:

"När du närmar dig en stad för att anfalla den skall du först erbjuda fred. Om staden då vill ha fred och öppnar portarna för dig, skall hela dess befolkning bli tvångsarbetare i din tjänst. Om den inte vill ingå fred med dig utan väljer krig, skall du belägra den, och när Herren, din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ner alla män i staden. Men kvinnorna och barnen, djuren och allt annat i staden, allt byte som finns där, får du behålla. Du får ta för dig av det byte från dina fiender som Herren, din Gud, ger dig."
5 Mos 20:10-14

Andelen islamister bara 10 - 15 %

Daniel Pipes, en världskänd islamolog, som ibland rentav går hem bland islamofober, har beräknat andelen islamister, alltså sådana som vill att islam skall styra samhället och politiken, till endast 10 - 15 % av alla muslimer över hela världen, vilket förstås är en tämligen beskedlig minoritet. Pipes skriver:

"Whereas traditional Islam places the responsibility on each believer to live according to God's will, Islamism makes this duty something for which the state is responsible. Islam is a personal belief system that focuses on the individual; Islamism is a state ideology that looks to the society. Islamists constitute a small but significant minority of Muslims in the U.S. and worldwide, perhaps 10 to 15 percent". (Hela artikeln)

Dessa siffror undergräver den populära missuppfattningen att islam på något sätt till sitt väsen vore oskiljbar från politiken och det sekulära samhället. Islamisterna är i stark minoritet och deras fundamentalistiska uppfattningar är inte vad som delas av majoriteterna av världens muslimer. Det vore bra om dessa fakta någon gång kunde bli allmänt kända.

Absolut religionsfrihet enligt Koranen

Det finns kritiker som envist hävdar att islam handlar om tvång, om att tvinga icke-muslimer till att anta den islamiska tron. Om de inte gör det hotas de av repressiva åtgärder, eller som det populärt uttrycks: omvändelse med och under svärdet.

Men på de här punkterna ger Koranen helt andra besked. Den predikar absolut religionsfrihet, och Muhammed hade aldrig Guds bemyndigande att driva någon in i islams fålla mot dennes vilja. Vände sig folket från Muhammed och inte lyssnade på hans budskap, skulle han, inskärper Koranen, låta det vara. Muhammeds uppdrag var bara att förmedla budskapet, inte att agera som härskare eller förmyndare. För att illustrera dessa satser har jag sammanställt några koranencitat:

2:256 Det ska inte finnas något tvång i religion.
6:107. Om GUD så önskat, skulle de inte ha dyrkat idoler. Vi utsåg inte dig till att vara deras förmyndare, ej heller är du deras försvarare.
10:99. Om er Herre så önskat, skulle alla människor på jorden ha trott. Vill du tvinga människorna att bli troende?
16:82. Om de vänder sig bort, är din enda uppgift det tydliga levererandet av (budskapet).
18:29. Förkunna: "Detta är sanningen från er Herre," låt det sedan vara upp till var och en att tro eller inte tro.
42:48. Om de vänder sig bort, har vi inte sänt dig som deras förmyndare. Din enda uppgift är att leverera budskapet. När vi öser nåd över människorna blir de stolta, och när de drabbas av motgång, som konsekvens av deras egna gärningar, blir människorna till icke troende.

Koranens föreskrifter om absolut religionsfrihet kan jämföras med kristendomens Jesus, som sade "Ingen kommer till Fadern utom genom mig" och som dömde hela städer till att brinna i helvetet, därför att folket där inte velat lyssna på hans ord.

Några citat om skepticism

Några citat om skepticism

Man bör alltid ha i åtanke att människan är felbar, att hon kan ta miste om hur saker och ting förhåller sig, att det som hon först trodde vara sant senare visar sig falskt. Därför är det på sin plats att då och då injicera sig med en hälsosam dos skepticism. Därför har jag skakat fram några citat om skepticismen, som kan fungera som en sådan injektion.

"The natural cause of the human mind is certainly from credulity to skepticism."
— Thomas Jefferson

"Skepticism: the mark and even the pose of the educated mind"
— John Dewey

"The path of sound credence is through the thick forest of skepticism"
— George Jean Nathan

"The primary tool of science is skepticism, whose light shrivels unquestioning faith"
— Mike Huben

"Don't rely too much on labels, for too often they are fables."
— Charles Haddon Spurgeon

"If I am fool, it is, at least, a doubting one; and I envy no one the certainty of his self-approved wisdom."
— Lord Byron

"Cautiousness in judgment is nowadays to be recommended to each and every one: if we gained only one incontestable truth every ten years from each of our philosophical writers the harvest we reaped would be sufficient."
— Georg C Lichtenberg.

"Great intellects are skeptical."
— Friedrich Nietzsche

"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found."
Miguel De Unamuno

Efter dessa citat är en brasklapp på sin plats: överdosera inte! För mycket skepticism är också en sjukdom. Vi kan inte betvivla allt, utan måste, för att överhuvudtaget kunna leva, tro bergfast på vissa saker, t.ex. att det finns en av oss oberoende yttervärld. Jag får anledning att återkomma till detta i ett senare inlägg.

Bibeln föreskriver hedersmord

Islam beskylls ofta för att legitimera en hederskultur, trots att flera muslimska länder aktivt bekämpar hedersmord. Jag har funderat lite över den här kopplingen och beslutade mig för att gå till källorna. Fast i Koranen lyckades jag inte hitta någon föreskrift om hedersmord. I samma veva gjorde en webbsida mig uppmärksam på att däremot Bibeln, de kristnas heliga skrift, föreskriver hedersmord. Där står:

'Om en man gifter sig med en kvinna och efter att ha varit tillsammans med henne inte vill ha henne längre utan kommer med beskyllningar som ger henne dåligt rykte:

”Jag har gift mig med denna kvinna, men när jag låg med henne upptäckte jag att hon inte var oskuld”,

... då skall....om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis på att flickan var oskuld,... flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet i Israel. Du skall utrota det onda ur folket.'
5 Mos 22:14-21

Bibeln föreskriver alltså att den kvinna som inte är oskuld före giftermålet, skall stenas till döds.

Jag tar upp detta ställe för att peka på att alla heliga skrifter innehåller mindre smickrande passager. Bibeln är inte mindre problematisk än Koranen.

När vi möter en religion med problematiska ställen i sina skrifter, bör vi inte "tvinga" dess anhängare att hålla sig till textens ordalydelse genom att säga att de i annat fall praktiserar en falsk religion eller inte är "äkta" troende. I stället bör vi på alla sätt och vis uppmuntra dem att ta avstånd från dessa ställen, utan att förlöjliga och förhåna dem, vilket bara är en primitiv retorik som inte övertygar någon.

Problemen med den svenska deckar-genren

Jag läser inte sådär särdeles många svenska deckar varje år. Men sommartid brukar det bli några stycken, mest för att de är så avkopplande läsning på stranden eller i hängmattan.

Men det finns en rad problem med den svenska deckar-genren, som jag stör mig på. Det mest grava: Hur skall man på ett naturligt sätt föra in en vanlig svensk medborgare, som inte är polis, in i en mordutredning? De olika lösningsförsök jag sett framstår nästan alltid oerhört krystade. Och ta t.ex. Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon. Hur stor är sannolikheten att en reporter på en kvällstidning gång efter gång skall bli personligen inblandad i brottshärvor och mordutredningar?

Ett annat problem rör alla de mord som de svenska deckarförfattarna översållar sina böcker med, oftast udda och okonventionella mord, ibland bestialiska. Den typen av mord förekommer nästan aldrig i Sverige; de verkliga mordfallen är grådaskiga och trista. Möjligen kan de svenska deckarmorden platsa i en anglosaxisk miljö (det är nog därifrån inspirationen kommer), men de känns så ytterst malplacerade i en svensk svensson-vardag.

Varför skilja mellan religion och traditon?

Finns det nån mening i att försöka skilja på tradition och religion? Ja, en mening finns. En dålig eller skadlig sedvänja bland troende är så mycket lättare att avvisa och motarbeta, om det kan visas att den blott är en tradition, inte religion.

Det finns vissa muslimer som felaktigt tror att könsstympning är en del av islam. Därför vägrar de obstinat att upphöra med bruket. Kan man för dem påvisa att könsstympning är en tradition utan verkligt stöd i islam, blir de mer följsamma och villiga att avstå från bruket.

Islam inte homogen

Bara ungefär 20 % av alla muslimer är araber, som dessutom är mycket splittrade inbördes. Den panarabiska rörelsen dog för över tre decennier sedan. Av islam finns det en kolossal mängd tolkningar. De fyra huvudgrupperna ger en aning om spännvidden inom islam: traditionalism, fundamentalism, modernism och sekularism. Inom var och en finns sedan massvis undergrupperingar. Idén om en homogen, monolitisk islam är en myt, likaså att alla araber skulle vara skurna ur samma stycke.

Vetenskap en tro?

Ofta sägs att vetenskapen är en tro precis som kristendomen är en tro. Men jag misstänker att det förhållningssättet beror på att man inte håller åtskilda olika betydelser av begreppet "tro". Skillnaden synes mig framträda i engelskan dock, med dess två skilda ord för "tro", alltså "belief" och "faith".

Satsen "Vetenskap är också en tro" kan således översättas på ett divergerande sätt i engelskan:

1. "Science is a faith."
   
2. "Science is a system of beliefs."
   

Denna viktiga distinktion försvinner som sagt i svenskan. Satsen "Christianity is a faith" är tveklöst sann, men inte särskilt många skulle inte hålla med om "Science is a faith", för "faith" betyder utöver "tro" också "tillit, tilltro", alltså att lita på någon, och det kan man bara göra angående personer, i kristendomens fall Gud.

Däremot innehåller vetenskapen en mängd "beliefs", alltså trosföreställningar, men dessa är alla berättigade, de har stöd i fakta eller har överlevt hårda tester.

I religionen finns också "beliefs", t.ex. trosföreställningen att Gud existerar, fast dessa är ogrundade, de kan inte knytas till fakta eller prövas empiriskt.

Bush — den kristne ledaren

Några citat av Bush som visar hur han blandar ihop religion och politik:

"I fully understand that the job of the president is and must always be protecting the great right of people to worship or not worship as they see fit. That's what distinguishes us from the Taliban. The greatest freedom we have or one of the greatest freedoms is the right to worship the way you see fit. -- On the other hand, I don't see how you can be president at least from my perspective, how you can be president, without a relationship with the Lord."

"I feel like God wants me to run for President. I can't explain it, but I sense my country is going to need me. Something is going to happen... I know it won't be easy on me or my family, but God wants me to do it."


"God told me to strike at al Qaeda and I struck them, and then he instructed me to strike at Saddam [Hussein], which I did, and now I am determined to solve the problem in the Middle East. If you help me I will act, and if not, the elections will come and I will have to focus on them."

"I appreciate that question because I, in the state of Texas, had heard a lot of discussion about a faith-based initiative eroding the important bridge between church and state."

"The course of this conflict is not known, yet its outcome is certain. Freedom and fear, justice and cruelty, have always been at war, and we know that God is not neutral between them."

"This crusade, this war on terrorism is going to take a while."

— George W Bush

Dessa citat kan tjäna som ett korrektiv mot den missuppfattning som är vida spridd att USA skulle vara ett fullt ut sekulariserat land, där religion och politik skilts åt med vattentäta skot.

En dystrare kristendom

Nog blev allt religionsutövningen ledsammare och dystrare med Luther! Det går att objektivt se. Med protestantismen plockade man nämligen bort all tjusig grannlåt ur kyrkorna och rensade bort de flesta trevliga ritualerna (rökelsekar, vigvattensstänk, korstecknet) och institutionerna (bikten, helgondyrkan). Det blev helt enkelt outsägligt tråkigt att bevista gudstjänsten, särskilt när man också tvangs lyssna till den lutherske prästens långrandiga, träliga predikningar!

Nej, katolicismen är en mer sinnlig, sensuell religion med större förståelse för folks psykologi och vardagsbehov. Denna katolicism utövades också uppe i Norden, innan Gammel-Gösta och hans till lutherdomen omvända prelater rensade ut den till folkflertalets stora ledsnad och beklagan!

Luthers nödutväg

Elaka tungor gör gällande att Luther kom fram till formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena", därför att han hade så svårt att själv bete sig enligt de kristna dygderna. Hans enorma aptit på vin, mat och kvinnor är omvittnad! Förvisso var den gode doktorn i teologi en obotfärdig frossare och rumlare av stora mått.

Värdesagor inte subjektiva

Värdeutsagor kan inte bara handla om den subjektiva upplevelsen, för då vore de förenliga med varje möjlig yttervärld som helst och det är de inte.

Du säger att du mötte en person som betedde sig oförskämt. Den utsagan är inte förenlig med att personen hälsade ordentligt och förde ett normalt socialt samtal med dig. Däremot är utsagan förenlig med att personen vägrade ta dig i hand och istället spottade på marken.

Alltså uttala sig värdeutsagor om förhållanden i verkligheten.

Koppling mellan objektivism och naturalism?

För mig är en etisk naturalist en person som anser att det finns drag hos verkligheten eller naturen, som utgör grund för moralen. Bentham var etisk naturalist. Genom att mäta graden av upplevd lycka hos människor som berörs av moraliska beslut, så kan man enligt honom avgöra vilket beslut som är det rätta. Och en sådan mätning är förstås objektiv — det är objektiva tillstånd hos människor man graderar.

Platon var däremot anti-naturalist och idealist. Visserligen var han objektivist i den meningen att de moraliska värdena äger en av människan oberoende, objektiv existens. Men dessa var inte kopplade till naturen, varken den mänskliga eller den vi befinner oss i. I själva verket tycks Platon ha avskytt naturen av hela sitt hjärta. Endast idéerna i idévärlden var värdiga hans kärlek.

Guds doxomani

Gud är inte barmhärtig eller förlåtande. Den som vägrar tro på Jesus som sin frälsare tilldelas ett evigt straff. Den syndfulle däremot som accepterar Jesus, även om det så skulle vara massmördaren på sin dödsbädd, förlåts och slipper straffet. Guds besatthet av att människor har de rätta åsikterna — tro på Jesus — ledde till sådana trevligheter som inkvisition, religionskrig och häxbränneri.

Kyrkans värdekidnappning

Den värdegrund som de nutida kristna är så förtjusta i att framhålla härrör inte från kristendomen eller Bibeln. I stället har man kidnappat värden, som framlagts inom sekulär filosofi. Ta t.ex. följande värden: kunskap, självförverkligande, frihet, mänskliga rättigheter, personlig integritet, autonomi och demokrati. Inte ett enda av dessa finns uttryckta i Bibeln utan har kommit från antika och humanistiska tänkare. Den stora haussen för dessa sekulära värden kom i och med Upplysningstiden, en period med förändringar som Kyrkan motsatte sig allt vad de kunde. Kyrkan kom att förlora och de sekulära värdena blev de omhuldade bland moderna, upplysta människor.

Som en historisk paradox har de värden som Kyrkan en gång slogs mot med näbbar och klor nuförtiden upptagits av densamma!

Att kristendomen har försett oss med de värden som vi idag håller högt är en utbredd myt som måste avslöjas. I stället bör vi hylla dem som är deras rätta upphovsmän. Äras den som äras bör.

Skeptiska och antireligiösa citat

Jag har haft en del citat kringspridda och tänkte här samla ihop dem. Översättning kommer senare.

"Att tro, är det samma för de flesta människor, som att ej tänka därpå. De göra med sin Religion, som man gör med sin Mätress: man fruktar en undersökning; man blundar, och är lycklig." (Johan-Henrik Kellgren)

"The skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches, as opposed to him who asserts and thinks that he has found." - Miguel de Unamuno (1864-1936).

"Toutes les religions sont stupides avec leur morale puérile et leurs promesses égoïstes, monstrueusement bêtes. La mort, seule est certaine." (baron d'Holbach)

"Le vrai matérialisme fait de Dieu une impossibilité, de la révélation une vue de l'esprit,
et de la vie future une absurdité." Condorcet (1743-94)

"L'Evangile n'est qu'un roman oriental, dégoûtant pour tout homme de bon sens et qui ne semble s'adresser qu'à des ignorants, des stupides, des gens de la lie du peuple, les seuls qu'il puisse séduire." André Gide (1869-1951)

"Dieu est un névrosé narcissique : il a créé les hommes tout spécialement pour se faire adorer." Albert Camus (1913-1960)

"Keiner ist so verrückt, dass er nicht einen noch Verrückteren findet, der ihn versteht."
"Die Philosophie ist eine Art Rache an der Wirklichkeit."
"Der Asket macht aus der Tugend eine Not."
Friedrich Nietzsche (1844-1900)

"Religion ist die Metaphysik des Volkes." (Schopenhauer)

Gud och helvetesstraffet

Hur kan en kärleksfull, barmhärtig, oändligt förlåtande Gud ordna det så att vissa människor drabbas av ett straff i helvetet, där de måste brinna i evighet? Hur kan han utmäta ett oändligt straff för en ändligt mängd synder?

Om det kristna kärleksbudskapet säger att man skall älska alla, t.o.m. sina fiender, och alltid förlåta den som gör ont, hur kommer det sig då att Gud själv inte handlar enligt sina direktiv utan tvärtom för all oändlighet straffar människor som begått onda gärningar?

En märklig inkonsistens i den kristna läran är det allt.

Ormbunken universums mest komplexa organism!

Eftersom kromosomerna, som finns i levande materia, med sitt DNA-innehåll utgör de mest komplexa materiebitarna i det kända universum, ligger det nära till hands att ta antalet kromosomer hos en organism som ett mått på dess komplexitet. Med andra ord, ju fler kromosomer du har, desto mer komplex måste du vara, emedan kromosomerna bildar de mest komplexa molekylerna i universum.

Ormbunken har omkring 1200 kromosomer och är därför det kända universums mest komplexa organism.

Som en jämförelse kan nämnas att schimpansen och tobaksplantan har 48 kromosomer. Människan följer strax därefter med ynkliga 46 stycken.

De första självmordsattackerna

Judarna var i själva verket de första i historien att börja med självmordsattacker. Under kriget mot romarna 66-70 e.v.t., så kunde en enskilde jude tränga sig fram till en romersk soldat och sticka en kniv i honom — med resultatet att juden omedelbart själv dödades av de andra soldaterna i närheten. Sådana självmordsattacker hände ofta. Det var särskilt fanatiska judar som utförde dem, zeloter och scarii kallades de.

På sätt och vis var den tidens judiska självmordsattacker ännu mer förbluffande än dagens islamistiska, eftersom förövarna inte hade några bomber, som kunde döda många, utan byte sitt eget liv mot en enda romersk soldats.

Det finns alltså historiska föregångare till våra dagars muslimska självmordsbombare.

Självmord i krig — då och nu

Jämfört med det militära fortet Masadas 1000 judiska försvarare, som år 73 e.v.t. begick kollektivt självmord intill sista man, ligger dagens individualistiska muslimska självmordsbombare verkligen i lä.

Sanhedrins dom mot Jesus

Förefaller det inte orimligt att judarna skulle dra ihop sin högsta domstol sanhedrin, när den judisk påsken, pesach, redan inletts (den började på skärtorsdagens kväll, vid solnedgång)? Det är lika konstigt som om man i Sverige skulle blixtinkalla KU på påskdagen — nej ännu konstigare, eftersom pesach var helig tid för judarna (i Sverige hålls inte särskilt mycket heligt nuförtiden).

Sanhedrin satt sedan i sammanträde under natten mot fredagen. Man eftersökte två vittnen, som aldrig dök upp. Efter tolv timmar, på fredagmorgonen, kom så domen mot Jesus utan att rättegången hade tillnärmelsevis utförts på laga sätt.

Detta hafsiga, summariska rättegångsförfarande har inga som helst paralleller i judisk i historia utan bryter mot alla regler. Därför är det orimligt att domen mot Jesus skulle ha kommit till på det sätt som evangelisterna skriver.

Paulus och kristendomens tidiga spridning

Paulus konverterade år 35 e.v.t. Han var inte satt att förfölja kristna av de romerska myndigheterna — det var ett judiskt initiativ. Här uppreser sig flera orimligheter.

Hur kunder romarna tillåta att en jude rester runt och förföljde kristna? Sådana oroligheter tolererade man bara inte.

Hur kunde kristendomen på bara några år (Jesus korsfästes omkring år 33) spridas till stora delar av Syrien? Hur kunde de kristna på så kort tid ha hunnit bli så många att judarna såg på dem som ett hot?

Mellan Jesu korsfästelse och Pauli första brev är det bara drygt ett årtionde. Hur kunde kristna församlingar ha kunnat bildas så snabbt i Romarrikets östra halva?

Islam ej svärdets religion

Det muslimska väldet utbredde sig genom erövringar. Men religionen islam spreds inte med svärdet, då tvångskonvertering inte tillämpades. De erövrade folken fick behålla sin religion. Bara armén och delar av administrationen bekände sig till islam inledningsvis. Så var läget under den första tiden. För folket var omvändelsen till islam en frivillig affär, och den tog lång tid. Islam sipprade bara gradvis ned från de styrandes skikt till folket.

Ett belysande exempel
Muslimerna regerade flera hundra år över Spanien (tidig medeltid). Trots det blev aldrig fler än 20 % av spanjorerna muslimer. Det var toppnoteringen. Resten, den överväldigande majoriteten, var kristna och judar.

Efter det att de kristna hade erövrat hela Spanien mot slutet av 1400-talet, dröjde det inte mer än några tiotals år innan 100 % av befolkningen var kristen. Det ordnades genom hänsynslös och brutal tvångskonvertering till kristendomen och genom fördrivning ut ur landet av de judar och muslimer som vägrade omvända sig.

Exemplet visar vilken av de två religionerna, islam och kristendom, som i själva verket spreds med svärdet.

När Koranen måste tolkas symboliskt

Det är tveklöst så att Guds två främsta egenskaper enligt Koranen är barmhärtighet och förbarmande. På snart sagt varje sida nämns de tvenne. Gud vill alltså visa medkänsla och hjälpsamhet mot människorna. Då är han barmhärtig. Han är också förbarmaren som av empati låter bli att straffa dem för deras synder.

När man därför på enstaka ställen i Koranen läser om hårda eller kärva förbud, om stränga eller rentav drakoniska straff, såsom att hugga av tjuven hans hand, måste dessa ställen läsas symboliskt i enlighet med Guds barmhärtiga, förbarmande natur. De har aldrig varit avsedda att tolkas bokstavligt. När vi läser om straffet för stöld, blir i stället den symboliska tolkningen att stöld är en dålig och orättfärdig gärning som man absolut bör avhålla sig ifrån.

Ytterst måste de laglika reglerna i Koranen ses som etiska påbud, inte juridiska lagar att skrivas in i någon brottsbalk. Det är Guds sak att döma människan. Att tolka denna heliga text legalistiskt utgör ett allvarligt fel, då man genom en sådan läsning går emot Guds natur, emot hans barmhärtighet och förbarmande.

För kristendomen till sekularism?

Somliga påstår att omvändelse till den kristna religionen innebär en väg till sekularism. Den tanken saknar grund. Steget från asatro (eg. forn sed) till kristendom resulterade för Sveriges del i massiv kristendom (statsreligion, alla andra förbjudna) och ortodoxi i 900 år. Inget framsteg för sekularismen precis.

Det är en befängd myt att kristendomen på något sätt skulle verka för sin egen förintelse. Sekularismen har kommit från andra delar av samhället.

Vad som skulle befrämja sekularism i Jordens icke-kristna länder, t.ex. de muslimska, är inte mer religion, om ock av ett annat slag, utan en rejäl höjning av utbildningsnivån hos folket.

Även om kristendomen kunde leda till sekularisering så vore det en fullständigt onödig omväg. Man kan bli sekulariserad med en gång. Varför gå från islam via kristendom till sekularism? Uteslut mellanledet.

Det första korståget

När de första kristna korsfararna 1096 skulle bege sig till det Heliga landet plundrade de sig igenom hela Europa och Bysans. På vägen passade man på att döda så många judar som möjligt. Bara i en stad lyckades den lokale biskopen ordna så att de skonades. Tiotusentals judar strök med. Blodet flöt på gatorna. Väl framme vid Jerusalem intog de kristna korsfararna staden och slaktade hela den muslimska och judiska befolkningen samt förbjöd judar att bosätta sig där fortsättningsvis.

Några orimligheter i Nya testamentet

• Pontius Pilatus kallas ståthållare i NT trots att ämbetet inte infördes förrän cirka 50 e.Kr.
• Romarna kunde inte annat än skratta åt talet om Jesus som judarnas konung. Att det skulle bli rättsak av pratet är därför befängt.
• Eftersom korset inte var högre än två meter, skulle den korsfäste Jesus blivit fåglarnas och hundarnas rov.
• De som avrättats genom korsfästelse (eller det som var kvar av dem) kastade romarna i en massgrav. Att Jesus skulle ha blivit föremål för en individuell begravning är ren fiktion.
• Att Jesu lik enligt NT skulle ha lagts i en grav utan att ha rengjorts strider mot judiska begravningsseder.
• När Jesus avrättas är samtliga lärjungar frånvarande. Ändå är det deras ledare och läromästare som dör. Hur kan de strunta i den viktigaste händelsen i Jesu liv?
• Efter avrättningen återvänder lärjungarna till sina hembyar för att återuppta sina yrken i stället för att sprida Jesu budskap — en mycket märklig reaktion på deras älskade mästares frånfälle.

Jesus anklagar fariseer och laglärda

I Lukasevangeliet utslungar Jesus sju förbannelser mot fariséer (ett judiskt parti) och hycklande skriftlärda (rabbier), vilket direkt motsäger talet om Jesu fridsamhet och mildhet samt understryker hans militanta natur:

'Under detta tal bjöd en farisé honom /Jesus/ hem till sig, och han följde med in och lade sig till bords. Farisén blev förvånad över att han inte badade sig ren före måltiden,
men Herren sade till honom:

”Ni fariseer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er.

Ve er, fariseer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rättvisan och kärleken till Gud. Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra. Ve er, fariseer, som älskar att sitta främst i synagogorna och bli hälsade på torgen. Ve er, ni är som gravar som inte syns, och människorna märker inte när de trampar på dem.”

Då insköt en av de laglärda: ”Mästare, det du säger är en förolämpning mot oss också.”

Han svarade: ”Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna. Ve er, som reser gravvårdar över profeterna, som era fäder dödade. Så vittnar ni om vad era fäder gjort och visar att ni godtar det; de dödade profeterna och ni reser vårdar över dem. /.../ Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”'
Luk 11:37-53