Olika sanningar och våra kognitiva förmågor

Inom filosofin brukar man tala om tillfälliga och nödvändiga sanningar. De förra handlar om empiriska förhållanden, hur något i verkligheten är, medan de senare uttalar sig om orubbliga slutledningsrelationer, exempelvis dem som förekommer inom logiken och matematiken. Det är en tillfällig sanning att det står två mjölkpaket i mitt kylskåp, därför att det också kunde ha stått flera eller inga alls. Däremot är den logisk-matematiska identitetslagen, att A = A, en nödvändig sanning; världen kunde inte förhålla sig annorlunda än att den alltid gäller.

Under vår vakna tid sysslar vi oupphörligen med att skilja ut sanningar, såväl tillfälliga som nödvändiga, från falska. I affären kontrollerar vi att vår inköpskorg verkligen innehåller samma varor som står på vår inköpslista. Och när vi i kassan får kvittot, kan vi medelst huvudräkning bekräfta att slutsumman över de inhandlade varornas priser är korrekt, vilken exemplifierar en nödvändig sanning.

Tydligen är vi utrustade med förmågor att skilja sanning från falskhet. Eftersom det handlar om en bedöming, som utförs tankemässigt med hjälp av förnuftet och sinnena, kan vi kalla förmågorna för kognitiva. Vi tycks alltså kunna lita på dessa kognitiva förmågor för att kunna känna igen det som är sant och avvisa det som är falskt. I själva verket måste vi förutsätta att dessa är tillförlitliga. För anta att någon, exempelvis skeptikern, tvivlar på våra kognitiva förmågor, ifrågasätter dem och kräver en bevisning av att de är tillförlitliga. Då kan inget i hela världen tillfredsställa denne, även om vi skulle åstadkomma ett bevis, därför att bedömningen av bevisets giltighet kräver att man litar på precis de förmågor som satts i fråga. Alltså måste vi utgå från att vi faktiskt äger dessa förmögenheter att skilja sanning från falskhet. Något annat vore i princip självmotsägande, som exemplet med skeptikern visar.