Påven söker föra in Gud i politiken

Många av dem som vurmar för kristendomen brukar framhålla som en av dess stora förtjänster att den skiljer mellan religion och politik och inte lägger sig i den senare. Det stämmer naturligtvis inte att kristendomen skulle besitta någon sådan förtjänst, vilket historien bär tydliga vittnesbörd om. Allt sedan 300-talet, då kristendomen blev statsreligion i det romerska riket, har den varit nära lierad med den världsliga makten. I nutiden är USA ett exempel på hur kristendomen kommit att styra mycket av politiken. Den sittande presidenten säger sig vara utvald av Gud och ta order från honom.

Här i Europa har religionen till ganska stor del utmönstrats från det politiska arbetet. Men motkrafter finns. En av de största utgör förstås den katolska kyrkan. I samband med EU:s femtioårsdag har påven försökt få in en skrivelse i jubileumsdeklarationen om Gud och kristendomen som unionens grund, vilket Dagens Nyheter kunde berätta om igår. Som tur är har en majoritet av medlemsstaterna gått emot den kristna framstöten; det blir ingen skrivning om någon kristen värdegrund för EU.

Att en majoritet av EU-länderna vill hålla religionen utanför politiken är mycket positivt. Det vore olyckligt om den sekularisering som inleddes i Europa med den franska revolutionen 1789 och som bygger på universella värden, grundade i förnuftet, nu skulle börja rullas tillbaka. Världen behöver inte mer religion, utan mindre.

Andra bloggar om: EU, påven, katolicism, politik, religion, kristendom, sekularisering

Inflytelserika och omtumlande läsefrukter

När jag låg i min soffa i kväll och slappnade av, började mina tankar kretsa kring vilket inflytande de böcker jag läst har haft på mig. Fanns det några som påverkat mig i grunden? Efter en stund kom jag fram till att det är främst tre klassiska romaner, som har berört mig på ett så djupgående sätt att de förändrat min syn på mig själv, människorna och livet. Dessa är med vidhängande korta motivering:

1. Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij — första stora litterära upplevelsen och första inblicken i en fullödig romanfigurs rika känslo- och själsliv, Raskolnikovs nämligen. Då förstod jag vad vidden av vad som kan rymmas inom en människas jag.
2. Odysseus av James Joyce — lärde mig älska vardagen och dess människor. Huvudpersonen Leopold Bloom är en anti-hjälte och en helt vanlig, alldaglig människa men fullkomligt oemotståndlig. Trots hans ofta banala tankar och triviala funderingar kan man inte annat än älska honom.
   
3. Lord Jim av Joseph Conrad — fick mig att inse att varje människa är en gåta. Hur mycket vi än försöker förstå en annan människa, finns det alltid en rest som undflyr oss. Det är aldrig möjligt att komma underfund med henne helt och hållet.
   

Vilken bok eller vilka böcker har haft störst inflytande i ditt liv?

Andra bloggar om: Fjodor Dostojevskij, James Joyce, Joseph Conrad, litteratur, klassiker, prosa

Pekgul om benägenhet för själmordsdåd

I Aftonbladets lördagsintervju berättar Nalin Pekgul, ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, om sin uppväxt i de kurdiska delarna av Turkiet. Pekgul förklarar varför hon som liten ville dö som självmordsbombare:

"Jag växte upp i ett samhälle där vi inte såg annat än förtryck, kränkningar och förödmjukelser. När man utsätts varje dag så växer hatet. Jag var alltid beredd att sätta på mig bomber och spränga en bro eller en militärbyggnad. Vi fostrades alla så, i den kurdiska kampen kan man mörda eller mördas och det var självklart."

Precis så tror jag att de palestinska självmordsbombarna känner det. Dagligen utsätts den palestinska befolkningen av förtryck, kränkningar och förödmjukelser av den israeliska armén. I en sådan situation uppkommer hat, frustration och förtvivlan, känslor som hänsynslöst utnyttjas av terroristorganisationerna i deras rekrytering av självmordsbombare.

Det är psykologiskt förståeligt att sådana extrema förhållanden, under vilka djupt förtryckta och kränkta folkgrupper lever, också skapar en grogrund för drastiska handlingar i form av exempelvis självmordsdåd, som knappast skulle ha kommit till stånd i ett annat, mer normalt läge.

Andra bloggar om: Nalin Pekgul, terrorism, självmordsbombare, sjävmordsdåd, Palestina, kurder

Tre Nietzsche-citat

Nu dumpar jag min signatur, som under ganska många måndader har fått avsluta mina inlägg på ett visst internetforum. Jag tänkte att jag kunde förvara den mer permanent här. Det rör sig i all enkelhet om tre rätt fyndiga Nietzsche-citat:

• "Keiner ist so verrückt, dass er nicht einen noch Verrückteren findet, der ihn versteht."
• "Die Philosophie ist eine Art Rache an der Wirklichkeit."
• "Der Asket macht aus der Tugend eine Not."

Den som läst ett minimum av tyska förstår säkert vad citaten betyder, kanske också andra med tanke på svenskans och tyskans likhet. Som en liten hjälp på vägen antecknar jag några glosor: Art = sorts, Rache = hämnd, Tugend = dygd och Not = nödvändighet.

Ifall ni har några egna favoritcitat av Nietzsche, vore det uppskattat om ni kunde dela med er av dem i form av en kommentar.

Jesus: Bibeln är Guds ord

Som bekant är Jesus den yttersta auktoriteten för de kristna. Vad hade han att säga om de bibliska skrifterna? När man läser Bibelns evangelier, får man onekligen intrycket att också han menade att Gamla testamentet är Guds ord, åtminstone talades detta ord av de gammaltestamentliga profeterna. I vilket fall som helst kan inte GT upphävas enligt Jesu bestämda mening, vilket är ett viktigt observandum. I Johannesevangeliet säger han:

"Lagen [dvs. Gamla testamentet] kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas."
Joh 10:35

När det gäller Jesus egen insats, får man räkna med att hans ord också var Guds, eftersom Jesus och Gud delar på samma väsen i treenigheten. Annorlunda kan detta uttryckas som att Jesus både var helt och hållet mänsklig och fullkomligt gudomlig, hur nu det nu är möjligt, men så lyder dogmen. Vi bör alltså räkna med att det Jesus säger i evangelierna och på andra håll i NT på samma gång är Guds ord. Johannes skriver:

"Ty den som Gud har sänt talar Guds ord."
Joh 3:34

Avslutningsvis kan man notera att Hebréerbrevet understöder vad som just har sagts: att såväl Gamla testamentets profeter som Jesus har talat Guds ord. Jesus anses rentav ha fungerat som ett direkt språkrör för Gud; genom Jesus har Gud talat. I brevet läser man:

"Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom."
Heb 1:1-2

Genom dessa citat stärks förstås tesen att Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. De flesta av dagens kristna gör allt för att distansera sig från en sådan uppfattning. I stället menar de att Bibeln är en helt och hållet mänsklig tolkning och konstruktion, om än den religiösa upplevelsen av Gud har fått vara med och inspirera på något hörn. Frågan är om dessa liberala kristna har något fog för detta, om man ser till vad som faktiskt står i den Heliga skrift.

Andra bloggar om: Bibeln, kristendom, Jesus, bibeltolkning, fundamentalism, bokstavstro, religion

Paulus: Bibeln är Guds ord

Kristna och andra har noterat att Koranen utger sig för att vara Guds rena och oförfalskade ord. Detta har de sett som en belastning hos islam, då de föreställt sig att muslimer därmed vore tvungna att slaviskt underkasta sig de koraniska verserna. Vad som däremot undgått dessa islams belackare är att också Bibeln gör anspråk på att vara Guds direkta ord. Här skulle man kunna peka på bibelställen i mängd från Gamla testamentet, men kristna brukar vara lite kitsliga med hänvisningar dit. Därför skall jag välja något ur Nya testamentet. Jag väljer Paulus. Trogen sin grandiosa självuppskattning skriver han i ett av sina brev att han förkunnar Guds rena och oförfalskade ord:

"Jag är ju inte som de många som schackrar med Guds ord, nej, jag förkunnar det oförfalskat, som det kommer från Gud, inför Gud och i Kristi tjänst."
2 Kor 2:17

I ett annat brev berättar Paulus om en predikan, där man utlagt de bibliska texterna inför församlingen. Han är noga med att understryka att det inte handlar om ord författade av mänsklig hand; orden kommer tvärtom från Gud själv.

"Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende."
1 Thess 2:13

Avslutningsvis kommer Paulus i en epistel in på den Helige Ande, som påstås vara den aspekt av den treenige Guden som dikterat vad som står i i de heliga skrifterna. Pauli skrivkonst hemfaller ofta åt svammel och dunkelhet, som gör att uttryckssättet inte alltid bir så exakt och koncist. Därför måste lite mera tas med i citatet den här gången:

"Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss — vi tolkar andliga ting med Andens hjälp."
1 Kor 2:9-13

När Palus och hans medapostlar talar om Gud och om gudomliga ting är det enligt de citerade styckena inte något som de själva funderat ut eller kommit på. Det de säger får de i stället från Gud via den Helige Ande; de talar med gudomlig auktoritet.

Om man skall gå efter Pauli ord, och det måste väl den kristne, är alltså även Bibeln Guds ord, precis som Koranen. Den sekuläre kan därmed dra slutsatsen att Bibeln gör anspråk på att vara nedsänd av Gud.

Andra bloggar om: Bibeln, kristendom, Paulus, fundamentalism, bokstavstro, religion

Islamisk väckelse i Egypten

Ikväll visade Kunskapskanalens program Mera om världen två timmar med reportage om kultur och politisk opposition i dagens Egypten. Mycket intressant, lärorikt och spännande. Bland de intervjuade var Susanna Olsson, som forskar på nutida rörelser inom islam. Hon berättade att en väckelsevåg går genom Egypten sedan några år. Det är inte islamism, alltså en politisk tolkning av islam, utan en fromhetsinriktad muslimsk tro som nu bryter fram. Inriktningen har alls inga politiska mål eller syften. I stället fokuserar den på den enskilde muslimens trosliv, på fromhet, individuella karaktärsdrag (hur är man som god muslim?) och den personliga vardagen. Det rör sig alltså om en islam för den enskilde personen, tillämpad i hans eller hennes privata liv.

Ett av de mer synliga tecknen för denna islamiska väckelse är att så gott som alla egyptiska kvinnor bär slöja, vilket inte var så vanligt i landet för 30-40 år sedan. Många bär den just därför att de ryckts med i och blivit en del av den pågående väckelsen; de vill helt enkelt uttrycka sin fromhet och religiositet genom att anamma den islamiska klädedräkten. Som sagt är denna rörelse, just nu kanske rentav starkare och mer inflytelserik än egyptisk islamism, fullkomligt opolitisk, och därför känns det ännu mera märkligt att så många västerlänningar fördomsfullt tror att slöjan på en muslimsk kvinnna alltid är en politisk symbol. I den breda nutida islamiska väckelsen i Egypten signalerar slöjan tvärtom ett intresse för privat fromhetsliv utan samhälleliga kopplingar; den är i detta fall en symbol för personlig, varm religiositet.

Andra bloggar om: slöjan, islam, religion, väckelse, Egypten

Besattheten vid det förmenta slöjtvånget

Många icke-muslimer har för sig att så gott som alla minderåriga muslimska tjejer med slöja bär den under tvång. Som ett generellt påstående stämmer inte detta, men här vill jag tala om de fullkomligt orimliga proportioner som slöjfrågan har antagit och orsakerna därtill. Även om det nog händer att muslimska flickor tvingas att bära slöja av sina föräldrar, är det ingenting mot det massiva kvinnoförtryck som pågår i det svenska samhället, av svenskar mot svenskar. Att hundratusentals svenska kvinnor misshandlas och våldtas av svenska män är en betydligt mer angelägen fråga än huruvida det kan ha förekommit att nioåriga muslimskor har tvingats ta på sig slöja utanför hemmet.

Är besattheten av slöjan ett sätt för svenskar att slippa ta itu med det egna kvinnoförtrycket, att vända bort uppmärksamheten och skyla över? Handlar det om den psykologiska mekanism som kallas projektion, att det man hatar hos sig själv tycker man sig se hos andra? Eller kan det rent av vara så att talet om slöjtvång är ett sätt att legitimera främlingsfientlighet och kulturrasism? Slöjan är ett förtryck, påstår man, och därför är det befogat att gå till rätta med den muslimska kulturen och motverka den, ja helst bör den muslimska invandringen stoppas helt. Så resonerar de främlingsfientliga krafterna.

Antagligen spelar alla tre faktorerna. in. Talet om slöjtvång riktar uppmärksamheten bort från det inhemska kvinnoförtrycket. Det är ett uttryck för projektion, och det legitimerar främlingsfientlighet. Utan sådana mekanismer blir det obegripligt hur svenskar i gemen har kunnat bli så oerhört besatta av slöjan och det befarade tvånget att bära den. När det påstådda slöjtvånget blir en anledning att förtrycka muslimer är det för övrigt verkligen dags att sätta ned foten. Då har det gått för långt.

Andra bloggar om: slöja, muslimer, slöjtvång, islam, integration