Om man inte lyssnar till de kristna, hamnar man i Helvetet

När Jesus sänder ut sina tolv lärjungar för att missionera i världen, säger han enligt Matteus följande till dem:

"Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad"
Matt 10:14-15

Det kan inte råda något tvivel om Jesu mening. Om man inte vill lyssna på det kristna budskapet, döms man att brinna i Helvetet. Kan man kalla en sådan inställning till sina medmänniskor för annat än militant?

Jesus: Misshandel av tjänstefolk är OK

Bilden av den fridsamme och blide Jesus får sig ännu en törn, när man läser att han förespråkade prygel av tjänstefolk som misslyckas med sina uppgifter:

"Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp."
Luk 12:47-48

Den sistnämnda uppmaningen är anmärkningsvärd. Det spelar ingen roll att tjänaren i sitt oförstånd eller av bristande kunskaper inte klarar av en viss uppgift. Han skall piskas ändå!

Med tanke på hur illa Jesus menar att man skall behandla tjänstefolket, är det märkligt att den kristne säger sig vilja ha honom som sin herre.

Jesus dödar ett fikonträd

Den våldsamma naturen hos Jesus ger sig inte bara till känna i fråga om människor utan drabbar också växtvärlden. En dag får han syn på ett fikonträd. Han är hungrig och det vattnas i munnen på honom inför utsikten att något mätta sig med saftiga fikon. Men trädet bär inga fikon, för det är inte säsong. Då blir Jesus mycket arg, ledsen och besviken med den följden att han genast dödar trädet. Markus och Matteus har återberättat incidenten:

'När de gick från Betania nästa dag blev han (Jesus) hungrig. Då fick han på långt håll syn på ett fikonträd med gröna blad och gick dit för att se efter om det fanns något på det. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad; det var inte rätta tiden för fikon. Då sade han till trädet: ”Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig!” Och lärjungarna hörde det.'
Mark 11:12-14

'När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet.'
Matt 21:19

Händelsen är märklig på ett annat sätt. Som Gud inkarnerad förutsätts Jesus vara allvetande. Ändå känner han inte till att det inte är säsong för fikon.

Att Jesus på detta sättet tar död på ett träd är mycket blamerande. Det pekar på hans våldsamhet, snarstuckenhet och hetsiga humör. Skulle någon t.ex. hugga ned ett äppelträd för att det inte bär frukt i månaden mars?

Om man tolkar incidenten metaforiskt, som bildspråk, blir det än värre. Ett ofruktbart träd är i Bibeln en vanlig bild för ett olydigt folk (jämför med Jer 8:13 och Luk 13:6-9). Passagen skulle då betyda att Jesus är beredd att begå folkmord, för den händelse att människorna inte lyder honom.

Jesus som tecken för strid

När Josef och Maria kom till templet med det nyss födda Jesusbarnet — de skulle helga honom åt Gud och förrätta ett offer namn som seden var — stötte de på en from man, Symeon, som var utrustad med siarförmåga.

'Och Symeon välsignade dem och sade till hans (Jesus) mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd."'
Luk 2:34-35

Jesus förutspås alltså inte bli någon fridsfurste utan snarare en person som framkallar krig, split och kiv.

Jesus dömer ohörsamma städer till förödelse

Vid ett tillfälle retar sig Jesus på att några galileiska städer — Korasin, Betsaida och Kafarnaum — inte tagit intryck av hans predikningar. För denna ohörsamhet dömer han dem och deras invånare till en fruktansvärd död och evig pina i Helvetet:

'Sedan började han (Jesus) anklaga de städer där han hade utfört så många underverk och förebrå dem att de inte hade omvänt sig: ”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de underverk som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, så hade dessa städer för länge sedan omvänt sig i säck och aska. Men jag säger er: för Tyros och Sidon skall det bli lindrigare på domens dag än för er.

Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket. Ty om de underverk som har utförts i dig hade skett i Sodom, så hade staden stått kvar ännu i dag. Men jag säger er: för Sodoms land skall det bli lindrigare på domens dag än för dig.”'
Matt 11:20-24

Att döma hela städer till att förstöras mer brutalt och våldsamt sätt än Sodom samt skicka dem till att evigt plågas i Helvetet kan inte ses annat än som ett utslag av militarism och skoningslöshet. Särskilt uppsendeväckande är att Jesus fäller denna fruktansvärda dom över städerna bara därför att de inte påverkats av hans budskap. Jesus kan helt enkelt inte acceptera att man inte lyssnar på honom. Nej, åsiktsfriheten var inte mycket värd för honom.

Jesu våldsamma tempelrensning

En av de mer kända våldsamheterna Jesus begick är hans rensning av templet i Jerusalem från växlare och handelsmän. Växlarna behövdes därför att tempelskatten skulle erläggas i judisk valuta. Från handelsmännen köpte man djur som kunde offras i samband med den judiska tempelkulten.

När man läser det lilla stycken får man lätt föreställningen att Jesus mer eller mindre löpte amok, att han med vild uppsyn sprang runt och välte omkull den ena handelsboden efter den andra, ursinnig och rasande. Markus skriver:

"De kom till Jerusalem, och han (Jesus) gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen."
Mark 11:15-16

Johannesevangeliet skrevs ett fyrtiotal år efter Markus. På ett för legendmaterial typiskt vis har berättelsen broderats ut. Hos Johannes gör Jesus en piska (!) åt sig, som han använder för att driva ut alla ur templet:

'Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord,och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.”'
Joh 2:13-16

Av det citerade stycket från Johannes framgår det klart att Jesus piskade människor. Alltså var inte Jesus främmande för att använda våld.

Berättelsen om svärden

Det finns en intressant passage i Nya testamentet, som visar att Jesus och hans lärjungar förberedde sig på våldsanvändning. Åtminstone uppmanar Jesus dem att beväpna sig med svärd. Händelsen äger rum strax innan Jesus fängslas av översteprästerna.

'Sedan sade han (Jesus) till dem: ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” — ”Nej, ingenting”, svarade de.

Då sade han: ”Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.” —

”Herre”, sade de, ”här är två svärd.” — ”Det är bra”, svarade han.'
Luk 22:35-38

Lite längre fram i kapitlet kommer scenen då Jesus fängslas. Efter att han blivit utpekad genom Judas kyss, blir lärjungarna oroliga, griper till våld och får användning av sina svärd:

'När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: ”Herre, skall vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.'
Luk 22:49-50.

Jesu reaktion på detta är säga åt lärjungarna att inte fortsätta våldet, men han varken bannar dem eller ger dem någon reprimand. Om Jesus vore den store fredsfurste han omtalas som, borde han naturligtvis sett mycket allvarligare på incidenten. Att med ett svärd hugga av ett öra, är inte en vidare snäll handling.

Lukas om ofreden som kommer med Jesus

De tre evangelieförfattarna utom Johannes har mycket stoff gemensamt (varför de sammanfattande brukar omnämnas som synoptikerna). Lukas har en litet mera kondenserad version av den Jesu predikan om splittring och ofred bland människorna som jag i ett tidigare inlägg citerade från Markus:

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!... Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!

Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.”
Luk 12:49-53

Att påstå att man har kommit för att bränna upp jorden tyder på en ganska militaristisk inställning, även om man tolkar det mer symboliskt. Å andra sidan finns ju den vanliga tolkningen att eld = krig...

De kristna och gudsbilden i GT och NT

Det är för mig obegripligt, hur kristna kan förkasta Gamla testamentet (GT) och ständigt hålla fram Nya testamentet (NT). Det spelar ingen roll att Gud sluter ett nytt förbund med de kristna (och enligt kristen förståelse överger sitt gamla folk judarna), för det är samma Gud som figurerar i både i GT och NT. Men däri ligger en problematik.

I GT är Gud brutal, egoistisk, hänsynslös och härsklysten, i NT är han mild, god och kärleksfull. Dessa två gudsbilder förefaller svåra att förena. Vilken av de två är den sanna? Om man påstår att den i GT är falsk, påstår man samtidigt att GT är en osann skrift. Om man hävdar GT är sann men att Gud ändrat på sig, så betyder det att Gud inte är ett fullkomligt väsen, för ett sådant är perfekt hela tiden; det har inget behov att ändras. Hur man än vänder och vrider på det hamnar man i problem.

Att förena vetenskap med tro

Kristendomen är speciell bland religionerna genom att lägga tyngdpunkten på ortodoxin, att ha de rätta trosföreställningarna. Detta är inte regeln bland religioner. Inom judendom, islam, hinduism och buddhism överväger ortopraxin, att man gör det rätta, att man lever rätt. Störst problem med att förena vetenskap och tro har följaktligen de kristna, medan det är ett långt mindre problem i de andra religionerna.

I hinduism och buddhism, och i flera andra österländska religioner, har man antingen ingen skaparmyt (världar har alltid existerat) eller så spelar den en ytterst underordnad roll. Man dyrkar heller inte någon speciell skapargud i dessa religioner, men ändå har gudsbegreppet en lika välbefäst position som i de abrahamitiska religionerna. Inom hinduismen finns många oerhört avancerade och komplexa teologier om Gud. I ingen av dem reduceras Gud till att vara blott en Tröstare.

Den väldiga roll Gud har som Skaparen i de tre abrahamitiska religionerna, judendom, islam och kristendom, saknar alltså motsvarighet i de österländska religionerna. Därför är dessa senare också mer öppna för en naturvetenskaplig skapelseteori. Lägger man därtill att judendom och islam fokuserar på hur man bör leva, inte på tron, förstår man att den omtalade kollisionen mellan vetenskap och religion mest är en västerländsk, kristen företeelse. Den är inget som berör religionens väsen.

Ökad religionsmångfald påskyndar sekularisering

När judendom, islam och andra religioner börjar göra sig märkbara i det svenska samhället (inbrytningar är på gång) kommer det att bli ohållbart att favorisera en religion, kristendomen, med uteslutande av de andra. Då tvingas staten att förhålla sig strikt neutralt i religiösa frågor, alltså sekulärt.

Redan har skolavslutningar börjat hållas i aulor och andra religiöst neutrala lokaler. Och man sjunger sekulära sånger (första versen av "Den blomstertid nu kommer", som inte nämner Gud, är OK). Utvecklingen beror naturligtvis på det allt större inslaget av muslimska elever på sina håll. Synd bara att man inte tidigare brydde sig om den stora gruppen av ateistiska/agnostiska elever. De tvingades till kyrkan i strid mot deras personliga övertygelse.

Religionens evolutionära grund

Det finns en genetisk mekanism som vidmakthåller religionen: Barns obetingade tro på vuxna. Den här mekanismen har ett klart överlevnadsvärde. Ex: "Nej, min dotter, ät inte de där bären — de är giftiga." "Akta dig, min son, en krokodil!". Genom en naturlig fallenhet att lita och lyssna på de vuxna i de här lägena, ökar barnets chans att överleva, bli vuxen och få fortplanta sig.

Barnet litar obetingat på den vuxne och saknar förmåga att bedöma trovärdigheten i vad denne säger. När den vuxne börjar prata om en straffande Gud, änglar och demoner, kommer det skyddslösa barnet att svälja de historierna med hull och hår och betrakta dem som sanna och riktiga. För övrigt stämmer detta med iakttagelsen att ännu i dag är det vanligast sättet att bli troende att insupa religionen med modersmjölken.

Jesus: "Hugg ner mina fiender!"

Det finns ett annat ord av Jesus, som än mer obestridligt ådagalägger hans oförsonliga och krigiska ådra. Efter att i Lukasevangeliets nittonde kapitel ha avslutat liknelsen om de tio punden, säger Jesus plötsligt:

"Jag säger er: var och en som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Men mina fiender, de som inte ville låta sig styras av mig, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn."
Luk 19:26-27

Kristna apologeter har försökt skyla över denna avslöjande, blamerande fadäs genom att dels sticka in en vers, Luk 19:25, som inte finns i de äldsta manuskripten (en s.k. interpolation), dels felaktigt föra samman det citerade Jesusordet med den föregående liknelsen, trots att det är uppenbart att denna slutar i och med Luk 19:24. I Luk 19:26, som ursprungligen vidtog, levererar sedan Jesus liknelsens sensmoral: "var och en som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har".

Konstens uppgift

Konstens uppgift kunde vara att komplettera (teoretisk) förståelse med upplevelse. För det är skillnad mellan att inse att något ligger till på ett visst sätt och att uppleva att det är så.

Jesu icke-pacifism

Återigen har några kristna apologeter lyckats hesa upp mig. Den här gången genom att göra gällande att kristendomen skulle vara en pacifistisk religion. För att i någon mån återställa min själsliga balans, skulle jag vilja citera några kända Jesusord ur Matteus 10:

"Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.

Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.

Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.

Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det."
(Matt 10:32-39)

Den hårda och oförsonliga tonen Jesus här anlägger är omisskännlig. Ingen tvekan kan råda. Jesus har kommit för att så split bland människorna. Alla de som avvisar Jesus blir själva avvisade av honom å det bestämdaste -- ingen pardon eller nåd erbjuds. Erkänner man inte Jesus är man rökt. Då har man visat ut sig själv.

De citerade orden är raka motsatsen till pacifism. I stället andas de intolerans, fientlighet, stamtänkande och söndring. Sannerligen, kristendomen är ingen pacifistisk religion.

Hur man avgör om ett bruk är islamiskt

Ofta diskuteras huruvida olika seder och bruk som praktiseras av muslimer, t.ex. kvinnornas slöjbärande, verkligen är en del av religionen islam. Sådana diskussioner utvecklas inte sällan till ändlösa debatter, där man aldrig kommer fram till ett avgörande. Nu finns det faktiskt i själva islam en metod för att slita sådana tvister.

För att avgöra om ett påbud är islamiskt, börjar man med att kolla om det återfinns i Koranen. Finns det inte där, övergår man till Profetens Sunnah. Lyser det även där med sin frånvaro, försöker man i stället härleda det ur Koranen eller Sunnah medelst analogislut. Går inte det heller, så kollar man om den till påbudet motsvarande seden praktiseras inom hela Umma (den muslimska världen), om den är en allmänt anammad sed bland muslimer.

Om påbudet inte kan styrkas på något av de här visen, är det inte islamiskt, inte religiöst, utan vanlig traditon eller sed, ett värdsligt bruk.

Genom denna metod kan man t.ex. visa att könsstympning av kvinnor inte är något religiöst påbud inom islam, ingen del av religionen. Till och med slöjbärandet kan ifrågasättas, eftersom det har obefintligt eller svagt stöd i Koranen och haditherna samt inte praktiseras i någon överväldigande utsträckning bland muslimska kvinnor världen över.

Islamiskt kärleksbud?

Islam för inte fram samma radikala kärleksbud som judendomen och kristendomen, det är sant. Men Koranen predikar trots allt vänlighet och förståelse mellan människor:

"Gud befaller att rätt och rättvisa skall råda människor emellan och befaller dem att göra gott och att vara givmilda mot de närmaste, och Han förbjuder alla skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft och allt som innebär en kränkning av andras rätt. Han förmanar och varnar er, för att ni skall lägga det på hjärtat." (Sura 16:90, Bernströms övers.)

Guldkorn ur Muhammeds avskedspredikan

Jag har just läst igenom profeten Muhammeds avskedstal, som han höll precis före sin död 632 e.v.t. Man kan kalla det hans andliga testamente. Här följer några av guldkornen i talet (på engelska, eftersom det inte finns någon svensk översättning av hela texten på nätet).

Den gyllene regeln
"Hurt no one so that no one may hurt you."

Ingen rätt till det som förvärvats genom mord
"Every right arising out of homicide in pre-islamic days is henceforth waived.''

Kvinnan har också rättigheter i förhållande till mannen
"O People, it is true that you have certain rights with regard to your women but they also have rights over you."

Männen skall behandla sin fruar väl
"Do treat your women well and be kind to them for they are your partners and committed helpers."

Universell jämlikhet
"All mankind is from Adam and Eve, an Arab has no superiority over a non-Arab nor a non-Arab has any superiority over an Arab."

Antirasism
"A white has no superiority over a black nor a black has any superiority over a white - except by piety and good action."

Jag tycker de här citaten ur Muhammeds avskedstal kastar en viss glans över hans personlighet. Egentligen var han nog ganska snäll och human, långt ifrån det blodtörstiga monster han ibland utmålas som.

Hela talet

Kristendomens kärleksbudskap ej eget påfund

Det finns en envis fördom om att Jesu kärleksbudskap — du skall älska din nästa som dig själv — skulle vara unikt för kristendomen. Det stämmer emellertid inte. I själva verket har kristendomen knyckt det från judendomen. Ur deras Torah saxar jag:

"Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren." (3 Mos 19:18)

"Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud." (3 Mos 19:34)

Av dessa båda verser framgår att såväl judar som icke-judar omfattas av kärleksbudet i judendomen.

Dessutom gör Paulus i ett av sina brev en sammanfattning av den mosaiska lagen. Han skriver:

"Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv." (Gal 5:14)

Den beundransvärda drottning Kristina

En av de få svenska monarkerna jag känner en motvillig beundran för är drottning Kristina. Hon ville konvertera till katolicismen men kunde inte göra det som svensk regent. Alltså tog hon konsekvenserna därav och abdikerade -- en verkligen storartad handling. Tyvärr ser det bistert ut i fråga om vårt nuvarande kungahus. Varken kungen eller kronprinsessan tycks äga det förnuft och moraliska mod som krävs för att frivilligt avsäga sig tronen.

Gudar och bön i buddhismen

Buddhismen förnekar inte att det skulle finnas några gudar, och det är OK i så fall att offra eller be böner för att få materiella fördelar.

Det buddhismen hävdar är att ingen gud kan frälsa människan från samsara, från kretsloppet av födsel, liv, död och återfödelse. Endast genom att följa buddhismen kan man befrias från samsara och nå Nirvana. Det kan aldrig en gud fixa, med aldrig så många böner.

För övrigt är det enligt buddhismen möjligt att återfödas som en gud. Dock blir man människa, när väl den ursprungliga goda karman nötts ned. Bara som människa kan man nå Nirvana, vilket är ett stort plus i jämförelse med tillvaron som gud.

Den icke-representative monarken

Det påstås ofta att kungen är ett starkt varumärke, som befordrar svenska affärsintresse. Så ligger det dock inte till. Det är inte kungen som säljer in Sverige utan alla de experter, affärsmän och politiker som följer med på hans utlandsbesök. Det enda kungen gör är att officiera vid tomma och substanslösa ceremonier, som just föranstaltas av sentimental-emotionella och nostalgiska skäl.

I starkt republikanska länder som Frankrike torde kungen inte vara något starkt varumärke utan snarare en belastning.

Som svensk skäms jag när monarken, denna feodala rest från ett djupt orättvist samhälle, flygs runt till olika länder, där han tillåts symbolisera mig och alla andra svenskar, en förment sinnebild för landet Sverige helt enkelt.

Är det någon som på allvar menar att kungen skulle vara en träffande och passande symbol för det moderna, egalitära och sekulära Sverige?

Nya länkar tillagda

Jag har i dag lagt till några länkar (i högerspaltens lista) till ett antal svenska diskussionsforum på Internet. För den debattlystne finns där många andra att debattera med om alla ämnen mellan himmel och jord, roligt och allmänbildande.

Alla forumnamnen är inte självupplysande. Speciellt bör sägas att Skalman.nu inriktar sig på historia och Dicksongatan på filosofi. VoF står för föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Islam som terrorns verktyg

Jag har funderat en del på detta varför islamistiska terrorgrupper, t.ex. Bin Ladins al-Qaeda, använder sig av en religiös, islamiskt färgad retorik, så fort de får publicitet. Här är några hypoteser. Den islamistiska retoriken

• är propaganda för att få muslimer negativt inställda till Väst och positivt inställda till den islamistiska terrorn,
• riktar sig till dem som kan tänkas direkt engagera sig som terrorist, alltså ett slags värvningsförsök,
• försöker få västerlänningar att koppla terrorn till religionen islam för att därigenom öka konfrontationen och motsättningarna mellan muslimer och icke-muslimer,
• legitimerar och sanktionerar verksamheten, inte minst viktigt för att lokalbefolkningen omkring terroristerna skall tolerera den,
• beror på okunnighet och låg bildningsnivå, dvs man talar på ett språk som även dåligt utbildade muslimer kan förstå; alla muslimer är bekanta med islamisk symbol- och begreppsvärld.
  

Man kunde också tänka sig att den svallande, känslosamma och ursinniga retoriken motsvaras av en glödande och fanatisk religiös tro hos de militanta islamisterna. I så fall skulle islam fungera som ett sätt att

• motivera medlemmarna i terrorgruppen,
• öka medlemmarnas benägenhet att utsätta sig för faror,
  
• hålla samman gruppen och stärka gruppkänslan,
• dämpa terroristens skuldkänslor över de egna dåden.
• upprätthålla en identitet trots att terroristen gjorts rotlös,
  
• få tröst och livsmod, då terroristen sannolikt lämnat hus, hem, släkt och vänner bakom sig.

Fler anti-monarkistiska argument

Det ligger, menar jag, något djupt stötande i att statschefsämbetet tillsätts utifrån vilka föräldrar man har i stället för på grundval av kompetens.

När svenskar kommer i kontakt med kungen, beter de sig underdånigt, svassande och fjäskande. Det rimmar illa med den svenska demokratins ideal om alla människors lika värde.

I den svenska regeringsformens andra kapitel står det:

"2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
/.../
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden..."

Vår monark utövar offentlig makt, men det sker alltså utan respekt för alla människors lika värde och utan värdighet för den vanlige medborgarens del (svassandet, fjäskandet). Monarkin är dessutom en del av samhället, som i strid med grundlagen inte låter sig vägledas av demokratins idéer.

Enligt Nya testamentet måste kvinnan bära huvudbonad

Det s.k. slöjtvånget diskuteras ofta i samband med islam. Men hur står det till med kristendomen i denna fråga — är den så oskyldig? Någon gång läste jag att det skall finnas ett slags slöjtvång i Nya testamentet men har aldrig kollat upp det. I dag bestämde jag mig för att göra detta, och fann Paulus skriva följande i första Korinterbrevet:

"En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad." (1 Kor 11:4-6)

Paulus fortsätter med följande patriarkala, misogyna utfall:

"En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. /.../ Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad?" (1 Kor 11:4-6)

Paulus avslutande fråga är förstås retorisk, för han ansåg att svaret inte kunde vara annat än ett rungande nej — kvinnan får inte vara barhuvad utan måste bära huvudbonad.

Mer om religionskravet på kungen

Med tanke på den svenska successionsordningens religionskrav kan man fråga sig: Vilken relevans har kungens påbjudna tro för hans skötsel av ämbetet som statschef? På mig förefaller den vara helt irrelevant.

En statschef skall representera hela landet och dess befolkning. Men i trosavseende gör inte kungen det, eftersom bara 10-15 % av svenskarna är troende kristna. Kungen företräder alltså en liten minoritetsuppfattning. Samtidigt finns det andra religiösa grupper, som gör sig bemärkta.

Det naturliga i den här situationen vore att släppa kravet på att kungen skall bekänna sig till "den rena evangeliska läran", att helt radera ut ifrågavarande paragraf ur successionsordningen. För varför skall en viss religion favoriseras genom att få ståta med en statschef i sina led?

Slutligen, hur kan man överhuvudtaget avkräva statschefen en viss trosbekännelse i en sekulär demokrati?

Kungen måste enligt lag vara anti-muslimsk

Den passage i successionsordningen som reglerar monarkens religiösa bekännelse torde vara allmänt bekant. Den lyder:

"§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten."

Monarken måste alltså strikt hålla sig till den oförändrade augsburgska bekännelsen. Vad står det i den då? Bland annat följande intressanta påståenden i första artikeln:

"Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros /.../ De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentinianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika."

Enligt lagen måste alltså den svenske monarken ställa sig mot islam och fördöma muslimerna. Men detta är knappast passande i ett Sverige med flera hundratusen muslimer. Borde inte denna anakronistiska lagstiftning rensas ut å det snaraste?

Källkritikens fyra principer

Såvitt jag kan förstå bygger modern källkritik på fyra principer. Man skulle också kunna se dem som kriterier på en skriftlig källas accepterbarhet. För att en skriftlig källa skall vara godtagbar bör den vara:

1. äkta. Förfalskade källor går naturligtvis bort direkt.
2. samtida. Ju närmare i tiden med det redogjorda förloppet en källa är skriven, desto pålitligare.
3. tendensfri. En partisk, opportun källa har ett intresse av att förvränga det skildrade förloppet enligt ett visst syfte. Så tendensria, objektiva källor som möjligt är att föredra. Alternativt skall tendensen inte vara kopplad till det man vill åberopa ur källan.
4. oberoende. En skildring av något blir mer trovärdig om oberoende källor stöder den. En källa som är beroende av andra kan inte tillföra någon extra trovärdighet.

Kanske 1000 världar med intelligent liv i vår egen galax!

Lördagen den 18 november såg jag ett kort program på Kunskapskanalen, vilket handlade om s.k. exoplaneter (planeter utanför vårt eget solsystem), om upptäckten av dem och om efterforskningarna huruvida de bär liv (där en svensk astronom finns med i en ledande roll).

En forskare, som framträdde i programmet, gjorde följande överslagsberäkning på basis av de upptäckter man gjort. Sannolikt finns det ca 100 miljarder exoplaneter i vår egen galax Vintergatan med förutsättningar för liv, betingelser liknande dem vi har på Jorden. Ett rimligt antagande är att intelligent liv på sådana planeter uppstår en gång på 100 miljoner. Det betyder ätt det i vår galax skulle finnas omkring 1000 världar med liv av ungefär samma intelligensgrad som vi.

Chansen är alltså stor att vi inte är ensamma, att liv är något relativt vanligt i universum. Tanken svindlar! Tänk bara på alla de filosofiska och religiösa konsekvenser det skulle bli genom upptäcken av andra intelligenta världar!

Judendom och islam — en jämförelse

Judendom och islam betraktas som systerreligioner; man brukar tala om dem som Abrahams barn. Det har fått mig intresserad av att jämföra de två. Vad finns det för likheter och skillnader? Följande har jag kommit fram till hittills:

Likheter mellan islam och judendom
- Strikt monoteistisk gudsbild. Gud får inte avbildas.
- Jesus var en människa, inte Messias.
- Människan föds inte med arvsynd utan är innerst inne god.
- Moralkraven: inte ljuga, stjäla, våldta eller begå äktenskapsbrott. Människorna ska visa hjälpsamhet och kärlek mot alla.
- Griskött och blodmat förbjudna.
- Pojkar omskärs

Olikheter
- I judendomen har omskärelsen en religiös betydelse
- Judendomen förbjuder mycket mera mat utöver nämnda två, bl.a. skaldjur.
- För judarna är GT helig skrift, muslimerna ser den som förvanskad uppenbarelse.
- Judendomen har oklara föreställningar om livet efter detta, medan islam tror ungefär som kristendomen på uppståndelse och dom, paradis och helvete.
- Enligt islam är inte alla GT:s profeter viktiga, men Jesus var en viktig profet.

Det var några punkter. Är det ytterligare några som ni kommer att tänka på? Eller går det att fånga förhållandet mellan judendom och islam i en verkligt pregnant och koncis formel?

Varför förföljde kyrkans män mystikerna?

Under medeltiden var mystikerna illa sedda av kyrkans män och utsattes periodvis för förföljelse. Hur kom det sig? Varför uppsakttades inte mystikerna som de fromma och Gudfruktiga män de tyckte s vara? Så här tror jag att det ligger till:

Mystikerna hotade prästernas monopol över Gudskontakten genom att de trädde i en direkt relation till Gud. Med en sådan relation och därmed följande direkta budskap från Gud hotades också den prästerliga kontrollen över Gudskunskapen.

Mystikerna var alltså ett hot mot prästerskapet, därför att de hotade att åsidosätta detta dels som förmedlande länk till Gud, dels som förmedlare av kunskap om Gud.

Mat den enda accepterade synden bland kristna?

Jag tänker på den amerikanska undersökning som tidningarna Dagen och Aftonbladet har hänvisat till i dagarna. Bibletroende i USA är fetare än icke-troende och anhängare av andra religioner. Det beror sannolikt på, hävdar forskaren bakom undersökningen, att mat är en mer accepterad synd än andra njutningsmedel:

– I ett sammanhang där alkohol inte är tillåten och där rökning och dans inte är accepterade är en massa mat den enda accepterade ”synden".

Så här går ingressen i aftonbladet:

"Övervikt är ett betydligt större problem bland bibeltroende kristna än bland muslimer, hinduer och icke troende, skriver tidningen Dagen. Det visar en ny amerikansk studie – som konstaterar att mer än var femte pingstvän och drygt var fjärde baptist är kraftigt överviktig."

Och här finns hela artikeln.

Är detta att bibeltroende kristna skulle vara fetare än andra något som kan observeras även här i Sverige? Är det så att man fortfarande i svenska frireligiösa kretsar slår ned på vissa nöjen, t.ex. dans, vin och viss musik, t.ex. rockmusik och hip-hop? Blir därmed mat, som syndfri förlustelse, den enda tillflykten, när dessa frireligiösa söker litet mera sinnlig njutning (förutom sex då med maken/makan) här i livet?

Tips på heliga texter på svenska

Någon frågade mig om jag kunde rekommendera några heliga texter utanför de religiösa traditioner vi numera är mest bekanta med: kristendom och islam.

Här är tre heliga skrifter, tänkvärda och med djupt andligt innehåll, som finns på svenska:

• Bhagavadgita (hinduism)
• Dhammapada (buddhism)
• Dao-de-jing (daoism).

De två sistnämnda är rätt korta och läses igenom på en kväll. Rätt trevligt för dem som stegrar sig inför de mer omfattande heliga texterna, t.ex. Bibeln och Koranen.

G.

Om ni skulle konstruera en religion, hur skulle den då se ut?

Jag tänkte ställa en hypotetisk fråga, mest till mig själv, men även läsaren inbjudes att lämna ett svar i form av en kommentar. Därför riktar jag frågan till er alla.

Anta att ni fick fria händer och obegränsat med resurser för att konstruera en helt och hållet ny religion, from scratch alltså. Hur skulle ni då utforma den? Vilka grundläggande principer och ritualer skulle ingå? Trosartiklar? Hur skulle de "heliga" skrifterna se ut? Innehåll i stora drag? Skulle ni införa ett personligt Högsta väsen eller dyrka någon mer abstrakt princip, typ Förnuftet? En gud eller flera gudar?

Den här frågan grunnar jag på just nu, inspirerad av de franska revolutionärernas försök att konstruera en ny medborgarreligion från grunden i början av 1970-talet. Jag lovar att så småningom återkomma med mitt svar.

Sekularismen har nått sin topp

Den allra tydligaste globala trenden på livsåskådningsområdet torde vara religionens frammarsch över hela jordklotet. I USA stärker kristendomen sitt grepp och flyttar fram sina positioner. I Asien har som bekant islam fått ett enormt uppsvning de senaste decennierna. Det är befogat, menar jag, att nu tala om en konfessionalisering, som avlöser den tidigare sekulariseringen.

När jag blickar tillbaka i historien, verkar det som om sekularismen nådde sin topp under 1950-talet. Då stod sekularismen stark i USA — med allmänn dyrkan av vetenskapen, logisk positivism i filosofin, behaviorism i psykologin — och kristendomen var på reträtt. Under samma årtionde verkade islam gå sotdöden till mötes. Det fanns ingen större entusiasm för religionen i de muslimska länderna. Analytiker i Väst trodde att islam var på väg att ut.

Så här står vi. Sekularismen har nått sin topp och nu åter-konfessionaliseras världen i stället. Dags att bli medlem i nåt religiöst samfund? If you can´t beat them, join them.

Etnocentrism i religionen — är vi fångna i vår kontext?

Efter att ha läst en rad religionsdiskussioner och deltagit i flera debatter om tro tycker jag mig kunna skönja en tendens till etnocentrism på båda sidorna i många debatter. Vad är då etnocentrism i fråga om religion? I det följande skall jag kortfattat försöka förklara begreppet, och jag kommer då att behandla religion sammanbuntat med kultur, eftersom det inte alltid är så lätt att skilja dem åt eller lösgöra dem från varandra. Med en sammanfattande term fattar jag kultur och religion som ett enda religio-kulturellt fenomen.

Etnocentrism i religionen är benägenheten att betrakta verkligheten ur den egna religionens och kulturens synvinkel. Den egna religio-kulturella gruppen bildar centrum i tillvaron och utgör därmed den måttstock mot vilken alla andra grupper bedöms. Ofta innebär etnocentrism tron att den egna religio-kulturella gruppen är viktigast och/eller att somliga eller alla egenskaper hos den egna religionen och kulturen är äverlägsna dem hos andra gupper. Med en etnocentrisk ideologi kommer individer att bedöma andra grupper i relation till sin egen grupp, och särskilt då i relation till den egna gruppens religio-kulturella värderingar, föreställningar och överygelser.

När etnocentrism styr individers föreställningar i religiösa frågor, så kommer t.ex. kristna att bedöma alla andra religioner utifrån den egna. Den egna kristna religionen kommer att betraktas som självklart överlägsen alla andra. Sådant som inte passar in i den kristna religionsförståelsen avfärdas eller ses ned på. Om en främmande religion saknar element som förekommer i kristendomen, t.ex. en helig skrift, så kommer den att klassas som primitiv, vilket t.ex. har skett med de skriftlösa religionerna i Afrika.

Man kommer också att pressa på den andra religionen sina egna religiösa begrepp, trots att de inte passar eller är tillämpliga. T.ex. kommer kristna att leta efter religiösa ledargestalter av Jesus typ i andra religioner. Man kommer att söka efter motsvarigheter till Bibeln, och ställa sig sådana fråger som "Vad är Hinduismens Bibel?", varigenom man effektivt osynliggör en enormt stor och heterogen massa av religiösa skrifter samt missrepresenterar de heliga texternas roll inom hinduismen. Och man kommer att tolka begrepp som moksha ("befrielse" i hinduismen) utifrån det egna kristna frälsningsbegreppet, trots att det är som att jämföra äpplen med päron.

Allt sådant etnocentriskt beteende kommer naturligtvis att leda till en skev och nedvärderande syn på alla religioner och kulturer utom den egna.

På motsvarande sätt kommer muslimer, hinduer, buddhister etc., som uppvisar ett etnocentriskt beteende, att tolka andra religioner utifrån sig själva. Den egna religionen är bäst, medan de andra är dåliga i olika grader.

Finns det något sätt att komma undan dessa etnocentriska tendenser? Eller är vi för alltid fångna i vår egen religio-kulturella kontext? Dömda att se ned på alla som inte är lika oss själva, dömda att skapa oss en vrångbild av dem?