Mer om Anna Nicole Smiths bortgång

Jag befinner mig ännu i affekt efter nyheten om Anna Nicole Smiths tragiska bortgång. Hon satte sig i mitt medvetande då hon med dunder och brak slog igenom i H&M:s julkampanj för underkläder 1994. Bilderna av den blonda, mulliga modellen gav intrycket av en levnadsglad och sund ung kvinna, även om sundheten snart nog visade sig vara en felaktig karaktäristik. Sedan dess har jag då och då noterat hennes förekomst i kändisspalterna. På något vis var det som om ett slags relation fanns där, åtminstone ett igenkännande. Nu är Anna Nicole Smith död.

Händelsen väcker frågor. Det märkliga är att dessa omsusade, kringsvärmade och förmögna människor, bland vilka hon var en, tillåts leva så självdestruktivt. Är det inga till hands som kan sätta ner foten, eller åtminstone förmana? Sådana borde finnas där, eftersom dessa celebriteter oftast är omgivna av en stab av anställda. Professionell hjälp finns som bekant att få, om man lider av grava personliga problem, särskilt för en känd och rik människa.

Det verkar som om ingen tordes säga ifrån. Därmed blev Anna Nicole Smith beklagligt nog ett offer för servilitet och fjäskeri, den svassande inställning som vi så ofta ser stjärnor och berömdheter bli föremål för. De personliga assistenterna, måna om sina anställningar och löner, blir lätt till en grupp jasägare som inte förmår att komma med kritik eller förmaningar. Begår de därmed inte ett fel, om de bevittnar en människas undergång utan att göra någonting verksamt åt det? Nog kan man tycka så. Därmed kan jag inte riktigt frigöra mig från intrycket att de som omgav Anna Nicole Smith har ett personligt ansvar för det tragiska förlopp som slutade med hennes förtidiga död.

Andra bloggar om: anna nicole smith, kändisar, kändisliv, moral, etik

Åtta universella värden

Här är mitt förslag till grundläggande, universella värden, som tycks vara självklara eller i sig goda, alltså goda i kraft av sig själva, oberoende av något yttre:

• liv
• välbefinnande
• kunskap
• förnuft
• lek
• estetisk upplevelse
• vänskap
• kärlek

Åtminstone förefaller vår moraliska intuition att bejaka dessa värden. När man tar dem i betraktande, framstår de som omedelbart goda och rätta. Kan man realisera dessa värden i sitt liv, ja då har man också — genom att ha låtit alla människans huvudsakliga sidor bära frukt — förverkligat sig själv. Värdena är dessutom naturalistiska i den meningen att de beskriver tillstånd eller aktiviteter hos människor och relationer mellan dem. Översinnliga ting lyser med sin frånvaro.

Förmodligen är värdena i listan redundanta, så att ett eller flera kan härledas från några andra, exempelvis estetisk upplevelse från välbefinnande. Exakt vilka de icke-redundanta värdena skulle vara har jag dock ännu inte lyckats bestämma mig för. Jag får återkomma i ämnet.

Värdesagor inte subjektiva

Värdeutsagor kan inte bara handla om den subjektiva upplevelsen, för då vore de förenliga med varje möjlig yttervärld som helst och det är de inte.

Du säger att du mötte en person som betedde sig oförskämt. Den utsagan är inte förenlig med att personen hälsade ordentligt och förde ett normalt socialt samtal med dig. Däremot är utsagan förenlig med att personen vägrade ta dig i hand och istället spottade på marken.

Alltså uttala sig värdeutsagor om förhållanden i verkligheten.

Koppling mellan objektivism och naturalism?

För mig är en etisk naturalist en person som anser att det finns drag hos verkligheten eller naturen, som utgör grund för moralen. Bentham var etisk naturalist. Genom att mäta graden av upplevd lycka hos människor som berörs av moraliska beslut, så kan man enligt honom avgöra vilket beslut som är det rätta. Och en sådan mätning är förstås objektiv — det är objektiva tillstånd hos människor man graderar.

Platon var däremot anti-naturalist och idealist. Visserligen var han objektivist i den meningen att de moraliska värdena äger en av människan oberoende, objektiv existens. Men dessa var inte kopplade till naturen, varken den mänskliga eller den vi befinner oss i. I själva verket tycks Platon ha avskytt naturen av hela sitt hjärta. Endast idéerna i idévärlden var värdiga hans kärlek.

Kyrkans värdekidnappning

Den värdegrund som de nutida kristna är så förtjusta i att framhålla härrör inte från kristendomen eller Bibeln. I stället har man kidnappat värden, som framlagts inom sekulär filosofi. Ta t.ex. följande värden: kunskap, självförverkligande, frihet, mänskliga rättigheter, personlig integritet, autonomi och demokrati. Inte ett enda av dessa finns uttryckta i Bibeln utan har kommit från antika och humanistiska tänkare. Den stora haussen för dessa sekulära värden kom i och med Upplysningstiden, en period med förändringar som Kyrkan motsatte sig allt vad de kunde. Kyrkan kom att förlora och de sekulära värdena blev de omhuldade bland moderna, upplysta människor.

Som en historisk paradox har de värden som Kyrkan en gång slogs mot med näbbar och klor nuförtiden upptagits av densamma!

Att kristendomen har försett oss med de värden som vi idag håller högt är en utbredd myt som måste avslöjas. I stället bör vi hylla dem som är deras rätta upphovsmän. Äras den som äras bör.