Formgivningsargumentet är cirkulärt

Ett av de bästa sätten att avfärda formgivningsargumentet — att naturens ändamålsenlighet vittnar om en skapare — är att, som David Hume först gjorde, peka på dess cirkularitet.

Så här resonerar den gudstroende, som anammar argumentet, i en cirkel, något förenklat.

— Titta, naturen är intelligent formgiven! Alltså måste det finnas en intelligent formgivare, dvs. Gud.

Resonemanget är cirkulärt, därför att slutsatsens sanning förutsätts i premissen. Därför är formgivningsargumentet värdelöst; det bevisar ingenting alls. Det är ett icke-bevis.

(Not: Formgivningsargumentet brukar på svenska heta designargumentet och på engelska "the intelligent design argument". Jag prövar här en ny terminologi.)

Citat av den antikristne Nietzsche

Att Friedrich Nietzsche var en svuren motståndare till kristendomen känner säkert många till. Han måste faktiskt betraktas som en av idéhistoriens allra största ateister, alltid giftig, skarp och dräpande i sina utfall mot religionen. Som en blygsam hyllning till mannen som filosoferade med hammaren, har jag ställt samman en liten citatsamling i ämnet. Nietzsches storhet som aforistiker framgår klart av dessa brottstycken. Mycket nöje!

"Den siste kristne dog på korset."

"Det är besynnerligt att Gud lärde sig grekiska när han ville bli författare — och att han inte lärde sig det bättre!"

"Efter att ha kommit i kontakt med en religiös man så känner jag alltid att jag måste tvätta händerna"

"Det kristna beslutsamheten om att världen är frånstötande och usel har gjort världen frånstötande och usel."

"Man gör klokt i att ta på sig handskar när man läser Nya Testamentet; förekomsten av så mycken orenhet nästan tvingar en till det... Jag har förgäves letat efter ett enda sympatiskt drag... allt är feghet och självbedrägeri."

"Fanatismen är den enda viljestyrka som också de svaga och osäkra kan mönstra."

"Så mycket kärlek och godhet finns inte här i världen att man har rätt att slösa bort dem på uppdiktade väsen."

"Om gudar funnes, hur kunde jag då uthärda att inte själv vara en gud. Alltså finns det inga gudar."

"Det är färdigt med prästerna och gudarna när människan blir vetenskaplig."

"Varken som moralkod eller som religion har kristendomen någon kontakt med tingen som de verkligen är."

"Man får betala dyrt för odödligheten; man måste dö flera gånger om medan man fortfarande lever."

"Vilkendera gäller, är människan ett av Guds misstag eller är Gud ett av människans?"

"Det finns inte tillräckligt med religion i världen för att förstöra världens religioner."

"Gud är en tanke som gör krokigt allt det som är rakt."

"Så länge människan har funnits till har hon glatt sig för litet. Endast detta är vår arvsynd."

Kristendomen påbjuder underkastelse

Det finns en passage i Paulus Romarbrev som i alla tider använts av kristna styrande för att hålla befolkningen i Herrans tukt och förmaning. Jag tänker på följande:

"Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.

De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva.

De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt."
Rom 13:1-5

Det tycks enligt Paulus alltså gälla att underordna sig överheten, dvs. de styrande i staten, för denna överhet är i enlighet med Guds ordning. Det gäller för den kristne att underkasta sig dem som han eller hon har över sig. De som inte gör det, exempelvis revolterar mot en orättfärdig regim, skall straffas, ty det är, säger Paulus, inte för inte som överheten har fått sitt svärd.

Jag kan inte se dessa Pauli ord som något annat är än den mest extravaganta formen av kryperi, underdånighet, fjäskeri, servilitet och underkastelse inför dem som vi stackars eländiga människor råkar ha över oss. Överheten är av Gud — jo jag tackar.

Påvens ultra-konservatism

Ju mer jag får reda på om den relativt nye påven, desto mer betänklig blir jag. Nedan presenterar jag denne Benedictus' åsikter i en rad aktuella frågor genom att citera honom själv.

Påven om homosexualitet
"Även om den homosexuelles särskilda läggning inte är en synd, är den ändå en mer eller mindre stark böjelse mot något inneboende moraliskt ondskefullt; och således måste läggningen i sig ses som en faktisk störning. Därför bör speciell hänsyn och prästerlig uppmärksamhet riktas mot dem som lider av detta tillstånd, så att de inte leds att tro att utlevelsen av deras läggning i homosexuell aktivitet är en moraliskt acceptabel handlingsväg. Det är den inte."

Påven om buddhismen
"Autoerotisk andlighet."

Påven om kvinnliga präster
Angående uteslutandet ur kyrkan av sju kvinnor som kallade sig själva präster: "... den utdelade bestraffningen är inte bara rättvis utan också nödvändig för att bevara den sanna läran, för att skydda kyrkans enhet och samhörighet och för att vägleda de trognas samveten."

Påven om samkönade äktenskap
Samkönade äktenskap "ifrågasätter familjen i dess naturliga tvåförälderstruktur av moder och fader, och gör homosexualitet och heterosexualitet praktiskt taget likvärdiga i en ny modell för polymorf sexualitet."

Påven om rockmusik
"Ett verktyg för anti-religion"; "den fullständiga motsatsen till den kristna tron på frälsning."

Påven om kloning
"Ett farligare hot än massförstörelsevapen."

Dessa uttalanden vittnar tydligt om påvens starkt drivna konservatism. Ja, det är till och med befogat att tala om ultra-konservatism. Påvens extrema, anti-liberala åsikter gör honom till en fullfjädrad ärkereaktionär. De signaler hans yttranden sänder ut till världens 1,1 miljarder katoliker riskerar att få bekymmersamma effekter. Jag tänker på frågor som mellanreligiös dialog, homosexuellas rättigheter i katolska länder, kvinnans ställning i kyrkan, samkönade äktenskap och stamcellsforskningens vara eller icke vara. I ingen av dessa frågor representerar påven förnuft och humanism. Hans inställning andas tvärtom dogmatism, rigiditet och irrationalism. Påven står för ett andligt mörker, en obskurantism man trodde tillhörde det förgångna.

Jag fruktar således att påvens konservatism och plats på den yttersta högern kommer att leda till inskränkningar i forskningsfriheten, försämrade villkor för framtagning av nya mediciner, ökad spridning av HIV och förlorade fri- och rättigheter för människor generellt, men särskilt för kvinnorna. Homo-, bi- och transpersoners rättigheter ligger extra risigt till. I påvens ögon kan de inte vara annat än synden personifierad.

Det finns följaktligen all anledning i världen att vara uppmärksam på den högerextreme påvens agerande och hans uttalanden från den Heliga Stolen. Han är katolicismens enväldige ledare och har ännu idag stort inflytande bland dess 1,1 miljarder anhängare. Här som alltid gäller det svenska ordspråket att det är bättre att mota Olle i grind.

(Källa till citaten.)

Varför är jag islamofil ateist?

Folk frågar mig hur jag som ateist kan ta islam i försvar. Det finns många svar på den frågan, men den viktigaste anledningen är att jag ser islam som en bundsförvant i arbetet för ökad tolerans och sekularisering i Västvärlden, en ohelig allians i uttryckets rätta bemärkelse.

Det är bra om islam kan bli mer spritt i Västerlandet, förutsatt förstås att dess utövare håller sig till de olika ländernas lagar. Ty förekomsten av andra religioner är för den troende det mest avgörande argumentet mot att den egna skulle vara korrekt eller sann. Så länge det bara finns en dominerande religion, är det rationellt för den troende att fortsätta tro. Men så fort det dyker upp alternativ, måste han eller hon skakas i det innersta av frågan huruvida det säkert går att säga att den egna religionen är sann och den andra falsk. Olika gudsbilder och myter florerar, och det går omöjligtvis att säga vilka som är mest sanna. Religiös pluralism torde alltså leda till en minskad övertygelse bland de troende. Därför är det bra om islam finns som ett alternativ till kristendomen. Det är mitt första delvsvar.

I ett samhälle som präglas av religiös pluralism kan staten inte annat än inta en sekulär hållning, för hur kan favoriseringen av en enda religion motiveras, när det finns många andra med stora anhängarskaror? För att klara av att härbärgera de olika trosyttringarna i samhället har staten inget annat val än att förhålla sig neutral visavi dem. Följden av att islam tar upp kampen med kristendomen om själarna blir alltså antagligen den att sekularismen stärks. Det är min andra anledning till att försiktigt favorisera islam.

Ett tredje skäl till min islamofili är att jag upplever islam som en enklare, mer logisk religion än kristendomen. Den saknar de svåra problemen med arvsynd, inkarnation och försoning, som plågar den kristna teologin, vilket lett till att denna innehåller så mycket absurditeter och fånerier. Den islamiska teologin, kalam, är långt mer rationell. Dessutom är islam i princip oberoende av mirakler, alltså brott mot naturlagarna. Det enda verkliga miraklet brukar muslimer anse vara Koranens nedsändning från Gud till profeten Muhammed. I Nya testamentet däremot flödar det över av mirakler, det ena mer befängt än det andra, som alla är ägnade att "bevisa" att Jesus minsann var Gud i mänsklig förklädnad, ytterligare en förnuftsvidrighet.

Låt mig avsluta med en anteckning om mina "trosbröder". Jag har noterat att västerländska ateister, trots att de officiellt avsvurit sig den kristna tron, ofta i grunden fortsätter att vara kristofila. De hävdar att kristendomen skulle vara finare och överlägsen alla andra religioner, speciellt mycket bättre än just islam. Men därmed visar de bara hur ohjälpligt fast de sitter i den kristna kulturen och dess arv. För att driva ut det kristna epistemet, som uppenbarligen styr deras känsla och förnuft, borde de studera icke-kristna religioner. Först då kan de förstå vidden av sitt fångenskap i kristendomens tänkesätt och mytologier, först då blir det möjligt för dem att ernå full frihet från den kristna religionens tryckande band.

Guds doxomani

Gud är inte barmhärtig eller förlåtande. Den som vägrar tro på Jesus som sin frälsare tilldelas ett evigt straff. Den syndfulle däremot som accepterar Jesus, även om det så skulle vara massmördaren på sin dödsbädd, förlåts och slipper straffet. Guds besatthet av att människor har de rätta åsikterna — tro på Jesus — ledde till sådana trevligheter som inkvisition, religionskrig och häxbränneri.

Kyrkans värdekidnappning

Den värdegrund som de nutida kristna är så förtjusta i att framhålla härrör inte från kristendomen eller Bibeln. I stället har man kidnappat värden, som framlagts inom sekulär filosofi. Ta t.ex. följande värden: kunskap, självförverkligande, frihet, mänskliga rättigheter, personlig integritet, autonomi och demokrati. Inte ett enda av dessa finns uttryckta i Bibeln utan har kommit från antika och humanistiska tänkare. Den stora haussen för dessa sekulära värden kom i och med Upplysningstiden, en period med förändringar som Kyrkan motsatte sig allt vad de kunde. Kyrkan kom att förlora och de sekulära värdena blev de omhuldade bland moderna, upplysta människor.

Som en historisk paradox har de värden som Kyrkan en gång slogs mot med näbbar och klor nuförtiden upptagits av densamma!

Att kristendomen har försett oss med de värden som vi idag håller högt är en utbredd myt som måste avslöjas. I stället bör vi hylla dem som är deras rätta upphovsmän. Äras den som äras bör.

Gud och helvetesstraffet

Hur kan en kärleksfull, barmhärtig, oändligt förlåtande Gud ordna det så att vissa människor drabbas av ett straff i helvetet, där de måste brinna i evighet? Hur kan han utmäta ett oändligt straff för en ändligt mängd synder?

Om det kristna kärleksbudskapet säger att man skall älska alla, t.o.m. sina fiender, och alltid förlåta den som gör ont, hur kommer det sig då att Gud själv inte handlar enligt sina direktiv utan tvärtom för all oändlighet straffar människor som begått onda gärningar?

En märklig inkonsistens i den kristna läran är det allt.

Sanhedrins dom mot Jesus

Förefaller det inte orimligt att judarna skulle dra ihop sin högsta domstol sanhedrin, när den judisk påsken, pesach, redan inletts (den började på skärtorsdagens kväll, vid solnedgång)? Det är lika konstigt som om man i Sverige skulle blixtinkalla KU på påskdagen — nej ännu konstigare, eftersom pesach var helig tid för judarna (i Sverige hålls inte särskilt mycket heligt nuförtiden).

Sanhedrin satt sedan i sammanträde under natten mot fredagen. Man eftersökte två vittnen, som aldrig dök upp. Efter tolv timmar, på fredagmorgonen, kom så domen mot Jesus utan att rättegången hade tillnärmelsevis utförts på laga sätt.

Detta hafsiga, summariska rättegångsförfarande har inga som helst paralleller i judisk i historia utan bryter mot alla regler. Därför är det orimligt att domen mot Jesus skulle ha kommit till på det sätt som evangelisterna skriver.

För kristendomen till sekularism?

Somliga påstår att omvändelse till den kristna religionen innebär en väg till sekularism. Den tanken saknar grund. Steget från asatro (eg. forn sed) till kristendom resulterade för Sveriges del i massiv kristendom (statsreligion, alla andra förbjudna) och ortodoxi i 900 år. Inget framsteg för sekularismen precis.

Det är en befängd myt att kristendomen på något sätt skulle verka för sin egen förintelse. Sekularismen har kommit från andra delar av samhället.

Vad som skulle befrämja sekularism i Jordens icke-kristna länder, t.ex. de muslimska, är inte mer religion, om ock av ett annat slag, utan en rejäl höjning av utbildningsnivån hos folket.

Även om kristendomen kunde leda till sekularisering så vore det en fullständigt onödig omväg. Man kan bli sekulariserad med en gång. Varför gå från islam via kristendom till sekularism? Uteslut mellanledet.

Några orimligheter i Nya testamentet

• Pontius Pilatus kallas ståthållare i NT trots att ämbetet inte infördes förrän cirka 50 e.Kr.
• Romarna kunde inte annat än skratta åt talet om Jesus som judarnas konung. Att det skulle bli rättsak av pratet är därför befängt.
• Eftersom korset inte var högre än två meter, skulle den korsfäste Jesus blivit fåglarnas och hundarnas rov.
• De som avrättats genom korsfästelse (eller det som var kvar av dem) kastade romarna i en massgrav. Att Jesus skulle ha blivit föremål för en individuell begravning är ren fiktion.
• Att Jesu lik enligt NT skulle ha lagts i en grav utan att ha rengjorts strider mot judiska begravningsseder.
• När Jesus avrättas är samtliga lärjungar frånvarande. Ändå är det deras ledare och läromästare som dör. Hur kan de strunta i den viktigaste händelsen i Jesu liv?
• Efter avrättningen återvänder lärjungarna till sina hembyar för att återuppta sina yrken i stället för att sprida Jesu budskap — en mycket märklig reaktion på deras älskade mästares frånfälle.

Jesus anklagar fariseer och laglärda

I Lukasevangeliet utslungar Jesus sju förbannelser mot fariséer (ett judiskt parti) och hycklande skriftlärda (rabbier), vilket direkt motsäger talet om Jesu fridsamhet och mildhet samt understryker hans militanta natur:

'Under detta tal bjöd en farisé honom /Jesus/ hem till sig, och han följde med in och lade sig till bords. Farisén blev förvånad över att han inte badade sig ren före måltiden,
men Herren sade till honom:

”Ni fariseer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er.

Ve er, fariseer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rättvisan och kärleken till Gud. Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra. Ve er, fariseer, som älskar att sitta främst i synagogorna och bli hälsade på torgen. Ve er, ni är som gravar som inte syns, och människorna märker inte när de trampar på dem.”

Då insköt en av de laglärda: ”Mästare, det du säger är en förolämpning mot oss också.”

Han svarade: ”Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna. Ve er, som reser gravvårdar över profeterna, som era fäder dödade. Så vittnar ni om vad era fäder gjort och visar att ni godtar det; de dödade profeterna och ni reser vårdar över dem. /.../ Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.”'
Luk 11:37-53

Om man inte lyssnar till de kristna, hamnar man i Helvetet

När Jesus sänder ut sina tolv lärjungar för att missionera i världen, säger han enligt Matteus följande till dem:

"Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad"
Matt 10:14-15

Det kan inte råda något tvivel om Jesu mening. Om man inte vill lyssna på det kristna budskapet, döms man att brinna i Helvetet. Kan man kalla en sådan inställning till sina medmänniskor för annat än militant?

Jesus: Misshandel av tjänstefolk är OK

Bilden av den fridsamme och blide Jesus får sig ännu en törn, när man läser att han förespråkade prygel av tjänstefolk som misslyckas med sina uppgifter:

"Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp."
Luk 12:47-48

Den sistnämnda uppmaningen är anmärkningsvärd. Det spelar ingen roll att tjänaren i sitt oförstånd eller av bristande kunskaper inte klarar av en viss uppgift. Han skall piskas ändå!

Med tanke på hur illa Jesus menar att man skall behandla tjänstefolket, är det märkligt att den kristne säger sig vilja ha honom som sin herre.

Jesus dödar ett fikonträd

Den våldsamma naturen hos Jesus ger sig inte bara till känna i fråga om människor utan drabbar också växtvärlden. En dag får han syn på ett fikonträd. Han är hungrig och det vattnas i munnen på honom inför utsikten att något mätta sig med saftiga fikon. Men trädet bär inga fikon, för det är inte säsong. Då blir Jesus mycket arg, ledsen och besviken med den följden att han genast dödar trädet. Markus och Matteus har återberättat incidenten:

'När de gick från Betania nästa dag blev han (Jesus) hungrig. Då fick han på långt håll syn på ett fikonträd med gröna blad och gick dit för att se efter om det fanns något på det. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad; det var inte rätta tiden för fikon. Då sade han till trädet: ”Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig!” Och lärjungarna hörde det.'
Mark 11:12-14

'När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet.'
Matt 21:19

Händelsen är märklig på ett annat sätt. Som Gud inkarnerad förutsätts Jesus vara allvetande. Ändå känner han inte till att det inte är säsong för fikon.

Att Jesus på detta sättet tar död på ett träd är mycket blamerande. Det pekar på hans våldsamhet, snarstuckenhet och hetsiga humör. Skulle någon t.ex. hugga ned ett äppelträd för att det inte bär frukt i månaden mars?

Om man tolkar incidenten metaforiskt, som bildspråk, blir det än värre. Ett ofruktbart träd är i Bibeln en vanlig bild för ett olydigt folk (jämför med Jer 8:13 och Luk 13:6-9). Passagen skulle då betyda att Jesus är beredd att begå folkmord, för den händelse att människorna inte lyder honom.

Jesus som tecken för strid

När Josef och Maria kom till templet med det nyss födda Jesusbarnet — de skulle helga honom åt Gud och förrätta ett offer namn som seden var — stötte de på en from man, Symeon, som var utrustad med siarförmåga.

'Och Symeon välsignade dem och sade till hans (Jesus) mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd."'
Luk 2:34-35

Jesus förutspås alltså inte bli någon fridsfurste utan snarare en person som framkallar krig, split och kiv.

Jesus dömer ohörsamma städer till förödelse

Vid ett tillfälle retar sig Jesus på att några galileiska städer — Korasin, Betsaida och Kafarnaum — inte tagit intryck av hans predikningar. För denna ohörsamhet dömer han dem och deras invånare till en fruktansvärd död och evig pina i Helvetet:

'Sedan började han (Jesus) anklaga de städer där han hade utfört så många underverk och förebrå dem att de inte hade omvänt sig: ”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de underverk som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, så hade dessa städer för länge sedan omvänt sig i säck och aska. Men jag säger er: för Tyros och Sidon skall det bli lindrigare på domens dag än för er.

Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket. Ty om de underverk som har utförts i dig hade skett i Sodom, så hade staden stått kvar ännu i dag. Men jag säger er: för Sodoms land skall det bli lindrigare på domens dag än för dig.”'
Matt 11:20-24

Att döma hela städer till att förstöras mer brutalt och våldsamt sätt än Sodom samt skicka dem till att evigt plågas i Helvetet kan inte ses annat än som ett utslag av militarism och skoningslöshet. Särskilt uppsendeväckande är att Jesus fäller denna fruktansvärda dom över städerna bara därför att de inte påverkats av hans budskap. Jesus kan helt enkelt inte acceptera att man inte lyssnar på honom. Nej, åsiktsfriheten var inte mycket värd för honom.

Jesu våldsamma tempelrensning

En av de mer kända våldsamheterna Jesus begick är hans rensning av templet i Jerusalem från växlare och handelsmän. Växlarna behövdes därför att tempelskatten skulle erläggas i judisk valuta. Från handelsmännen köpte man djur som kunde offras i samband med den judiska tempelkulten.

När man läser det lilla stycken får man lätt föreställningen att Jesus mer eller mindre löpte amok, att han med vild uppsyn sprang runt och välte omkull den ena handelsboden efter den andra, ursinnig och rasande. Markus skriver:

"De kom till Jerusalem, och han (Jesus) gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen."
Mark 11:15-16

Johannesevangeliet skrevs ett fyrtiotal år efter Markus. På ett för legendmaterial typiskt vis har berättelsen broderats ut. Hos Johannes gör Jesus en piska (!) åt sig, som han använder för att driva ut alla ur templet:

'Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord,och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.”'
Joh 2:13-16

Av det citerade stycket från Johannes framgår det klart att Jesus piskade människor. Alltså var inte Jesus främmande för att använda våld.

Berättelsen om svärden

Det finns en intressant passage i Nya testamentet, som visar att Jesus och hans lärjungar förberedde sig på våldsanvändning. Åtminstone uppmanar Jesus dem att beväpna sig med svärd. Händelsen äger rum strax innan Jesus fängslas av översteprästerna.

'Sedan sade han (Jesus) till dem: ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” — ”Nej, ingenting”, svarade de.

Då sade han: ”Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.” —

”Herre”, sade de, ”här är två svärd.” — ”Det är bra”, svarade han.'
Luk 22:35-38

Lite längre fram i kapitlet kommer scenen då Jesus fängslas. Efter att han blivit utpekad genom Judas kyss, blir lärjungarna oroliga, griper till våld och får användning av sina svärd:

'När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: ”Herre, skall vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.'
Luk 22:49-50.

Jesu reaktion på detta är säga åt lärjungarna att inte fortsätta våldet, men han varken bannar dem eller ger dem någon reprimand. Om Jesus vore den store fredsfurste han omtalas som, borde han naturligtvis sett mycket allvarligare på incidenten. Att med ett svärd hugga av ett öra, är inte en vidare snäll handling.

De kristna och gudsbilden i GT och NT

Det är för mig obegripligt, hur kristna kan förkasta Gamla testamentet (GT) och ständigt hålla fram Nya testamentet (NT). Det spelar ingen roll att Gud sluter ett nytt förbund med de kristna (och enligt kristen förståelse överger sitt gamla folk judarna), för det är samma Gud som figurerar i både i GT och NT. Men däri ligger en problematik.

I GT är Gud brutal, egoistisk, hänsynslös och härsklysten, i NT är han mild, god och kärleksfull. Dessa två gudsbilder förefaller svåra att förena. Vilken av de två är den sanna? Om man påstår att den i GT är falsk, påstår man samtidigt att GT är en osann skrift. Om man hävdar GT är sann men att Gud ändrat på sig, så betyder det att Gud inte är ett fullkomligt väsen, för ett sådant är perfekt hela tiden; det har inget behov att ändras. Hur man än vänder och vrider på det hamnar man i problem.