Ned med historie-idealismen!

En populär föreställning bland många människor är att idéer skulle bestämma historiens framåtskridande, inte ekonomiska eller sociala omständigheter. I synnerhet är det en ideologi, som ofta tillskrivs synnerligen avgörande inverkan på samhället och dess utveckling: religionen. Därmed gör man sig till talesman för en idealistisk syn på historien, en uppfattning som i det närmaste har varit försvunnen bland de professionella historikerna i snart ett sekel. Vad är det då för ett misstag man gör, när man uppfattar ideologin, och då särskilt religionen, som historiens motor?

Idealisterna tror felaktigt att religion skulle vara något slags självständigt verkande kraft som styr samhället och historien. Därmed vänder de allt upp och ned. Man kan inte lyfta religion ur dess samhälleliga och historiska sammanhang och betrakta den som något avskilt, lika litet som man vetenskapligt kan studera medvetandet som avskilt från hjärnan. I själva verket är religionen en produkt av sociala, ekonomiska, geografiska, fysiologiska och psykologiska omständigheter, precis som medvetandet är en produkt av hjärnan. Religion är en oundgänglig del av samhället — det erkännes — men skall man förstå den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen är det andra faktorer än religionen som spelar roll. Sålunda bör religionen först och främst ses som en effekt av andra förhållanden, som dessas uttryck och manifestation, än en självständigt verkande styrmekanism. Den professionelle historikern vet och inser detta, därför att knappt ingenting i nutiden eller i det förflutna blir möjligt att förklara, om man bara håller sig till religionen och inte ser på det sammanhang den förekommer i.

Religion hos självmordsterrorister

Under 1980-talet utfördes en lång rad självmordsattacker i Libanon. Syftet den gången var att få USA och Frankrike att dra bort sina soldater från området, vilket till slut uppfylldes. För första gången finns det nu statistik över religionstillhörigheten (inklusive religionsliknande åskådningar) hos de terrorister som utförde självmordsdåden. Av dessa 38 personer var

• åtta islamiska fundamentalister, dvs militanta islamister,
• tjugosju kommunister eller socialister,
• tre kristna.

Av självmordsterroristerna var alltså bara 21 % islamiska fundamentalister, 71 % ateister/sekularister och 8 % kristna. Förutom den låga andelen extremistiska islamister, är förekomsten av kristna självmordsterrorister det mest anmärkningsvärda. Från kristet håll har det alltid förnekats att några kristna skulle kunna utföra självmordsdåd. Detta förnekande kan nu tillbakavisas som ogrundat.

Det är Chicagoprofessorn Robert Pape som i en intervju berättar om denna statistik, hämtad från världens största databas om självmordsterrorism. Där finns också data som visar att de Tamilska tigrarna på Sri Lanka är den grupp som fortfarande innehar världsrekordet i fråga om självmordsdåd. Denna grupp består av marxister och är helt sekularistisk. Medlemmarna kommer från tamilska hindufamiljer, vilket pekar på hinduismen som ursprunglig religionstillhörighet. De Tamilska tigrarna uppfann förresten omkring 1990 självmordsvästen (väst som förses med sprängmedel och bärs dold under kläderna), en idé som senare palestinska terrorister övertagit och satt i bruk.

Historiens första självmordsdåd

Det pratas väldigt mycket om muslimska självmordsbombare nuförtiden. Ofta uppfattas dessa sakna motsvarigheter på andra håll i världen och i historien. Men visst finns det andra exempel på självmordsattacker i nutiden, som inte har någon koppling till muslimer, exempelvis de tamilska tigrarna på Sri Lanka. Dessa innehar i själva verket fortfarande världsrekordet i antalet självmordsdåd.

Mindre känt är kanske att historiens första självmordsdåd finns beskrivet redan i Bibelns Gamla testament. Det är den kände krigaren Simson — han med håret — som dödar sig själv tillsammans med minst 3000 filistéer, som var judarnas fiende i Palestina. Domarboken i Gamla testamentet berättar om händelsen, som äger rum medan Simson är fånge hos filistéerna:

'De [filistéerna] blev alltmer upprymda och sade: ”Hämta hit Simson, så att vi kan roa oss med honom!” Han hämtades från fängelset, och de gjorde sig lustiga över honom. De hade ställt honom bland pelarna, och Simson bad pojken som ledde honom: ”Ställ mig så att jag kan hålla i pelarna som bär upp huset och stödja mig mot dem.”

Huset var fullt av män och kvinnor, alla filisteernas hövdingar var där, och på taket stod omkring 3 000 män och kvinnor som såg på när man roade sig med Simson.

Då ropade Simson till Herren: ”Herre, min Gud! Tänk på mig, o Gud, och ge mig styrkan tillbaka denna enda gång, så att jag i ett slag kan hämnas på filisteerna för mina båda ögon!”

Han sökte stöd mot de båda mittpelarna som bar upp huset och tog spjärn med höger hand mot den ena och med vänster hand mot den andra och sade: ”Må jag dö på samma gång som filisteerna!” Sedan tryckte han till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket där inne. De han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde.'
Dom 16:25-30

Simson levde mot slutet av 1000-talet f.Kr., vilket då blir tiden för hans handling att dra med sig drygt 3000 människor, de flesta oskyldiga civila, in i döden. Därmed utgör Simsons självmordsdåd det allra första som beskrivs i historien, tillika ett av de allra värsta. Som jämförelse orsakade självmordsattacken mot de två tvillingtornen i New York den 11 september 2001 omkring 3000 människors död, alltså i stort sett samma siffra som i Simsons fall.

Nu kanske någon invänder att Gamla testamentets historieskrivning inte alltid är tillförlitlig. Det kan stämma men spelar heller ingen avgörande roll. Bilden av Simsons självmordsdåd har funnits ända sedan Domarboken skrevs ned. I dess beskrivning glorifieras självmordsdådet, vilket gjort handlingen till en inspirationskälla för senare tiders attacker med de anfallandes egna liv som insats. Bland annat inspirerade Simsons exempel judiska rebeller och extremister att begå självmordsattacker mot både romerska soldater och civila under det judiska kriget 66-70 e.Kr.

Att begå självmord, och samtidigt dra med sig så många fiender som möjligt in i döden, är alltså en handling av uråldrigt datum. Om vi får tro judiska lärde, så är Gamla testamentet korrekt historieskrivning, och då blir den bibliske Simpson den förste som offrar sitt eget liv för att döda så många som möjligt av fienden. Är det inte sann historia, så framstår han genom Bibelns skildring ändå som ett föredömligt exempel.

Massakern av banu quraiza-judarna år 627 e.Kr

Jag fick härmomdagen en fråga om följande citat är från Koranen:

"Mohammed at once led 3000 men against the Banu-Kuraiza Jews. On surrendering, they were given a choice of Islam or death. They chose death. Their 600 fighting men were slain and buried in the market place of Medina; their women and children were sold into slavery."

Naturligtvis är det inget Korancitat. Det är historieskrivning som handlar om massakern 627 e.Kr. av banu quraiza, en judisk stam som levde i norra Arabien. Oavsett citatets härkomst kan det kompletteras med följande om vad som hände.

I själva verket hade Muhammed utvalt Sa'd ibn Mua'dh — en före detta jude som konverterat till islam, när Muhammed kom till Medina 622 — till att agera domare över de kapitulerade judarna. Ibn Mau'dh förklarade då att dessa skulle dömas enligt deras egen mosaiska lag, dvs. enligt Torah. Beslutet att låta halshugga alla vuxna judiska män grundande han därför på följande passage i Mose Lag:

"När du närmar dig en stad för att anfalla den skall du först erbjuda fred. Om staden då vill ha fred och öppnar portarna för dig, skall hela dess befolkning bli tvångsarbetare i din tjänst. Om den inte vill ingå fred med dig utan väljer krig, skall du belägra den, och när Herren, din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ner alla män i staden. Men kvinnorna och barnen, djuren och allt annat i staden, allt byte som finns där, får du behålla. Du får ta för dig av det byte från dina fiender som Herren, din Gud, ger dig."
5 Mos 20:10-14

En dystrare kristendom

Nog blev allt religionsutövningen ledsammare och dystrare med Luther! Det går att objektivt se. Med protestantismen plockade man nämligen bort all tjusig grannlåt ur kyrkorna och rensade bort de flesta trevliga ritualerna (rökelsekar, vigvattensstänk, korstecknet) och institutionerna (bikten, helgondyrkan). Det blev helt enkelt outsägligt tråkigt att bevista gudstjänsten, särskilt när man också tvangs lyssna till den lutherske prästens långrandiga, träliga predikningar!

Nej, katolicismen är en mer sinnlig, sensuell religion med större förståelse för folks psykologi och vardagsbehov. Denna katolicism utövades också uppe i Norden, innan Gammel-Gösta och hans till lutherdomen omvända prelater rensade ut den till folkflertalets stora ledsnad och beklagan!

Luthers nödutväg

Elaka tungor gör gällande att Luther kom fram till formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena", därför att han hade så svårt att själv bete sig enligt de kristna dygderna. Hans enorma aptit på vin, mat och kvinnor är omvittnad! Förvisso var den gode doktorn i teologi en obotfärdig frossare och rumlare av stora mått.

De första självmordsattackerna

Judarna var i själva verket de första i historien att börja med självmordsattacker. Under kriget mot romarna 66-70 e.v.t., så kunde en enskilde jude tränga sig fram till en romersk soldat och sticka en kniv i honom — med resultatet att juden omedelbart själv dödades av de andra soldaterna i närheten. Sådana självmordsattacker hände ofta. Det var särskilt fanatiska judar som utförde dem, zeloter och scarii kallades de.

På sätt och vis var den tidens judiska självmordsattacker ännu mer förbluffande än dagens islamistiska, eftersom förövarna inte hade några bomber, som kunde döda många, utan byte sitt eget liv mot en enda romersk soldats.

Det finns alltså historiska föregångare till våra dagars muslimska självmordsbombare.

Självmord i krig — då och nu

Jämfört med det militära fortet Masadas 1000 judiska försvarare, som år 73 e.v.t. begick kollektivt självmord intill sista man, ligger dagens individualistiska muslimska självmordsbombare verkligen i lä.

Paulus och kristendomens tidiga spridning

Paulus konverterade år 35 e.v.t. Han var inte satt att förfölja kristna av de romerska myndigheterna — det var ett judiskt initiativ. Här uppreser sig flera orimligheter.

Hur kunder romarna tillåta att en jude rester runt och förföljde kristna? Sådana oroligheter tolererade man bara inte.

Hur kunde kristendomen på bara några år (Jesus korsfästes omkring år 33) spridas till stora delar av Syrien? Hur kunde de kristna på så kort tid ha hunnit bli så många att judarna såg på dem som ett hot?

Mellan Jesu korsfästelse och Pauli första brev är det bara drygt ett årtionde. Hur kunde kristna församlingar ha kunnat bildas så snabbt i Romarrikets östra halva?

Islam ej svärdets religion

Det muslimska väldet utbredde sig genom erövringar. Men religionen islam spreds inte med svärdet, då tvångskonvertering inte tillämpades. De erövrade folken fick behålla sin religion. Bara armén och delar av administrationen bekände sig till islam inledningsvis. Så var läget under den första tiden. För folket var omvändelsen till islam en frivillig affär, och den tog lång tid. Islam sipprade bara gradvis ned från de styrandes skikt till folket.

Ett belysande exempel
Muslimerna regerade flera hundra år över Spanien (tidig medeltid). Trots det blev aldrig fler än 20 % av spanjorerna muslimer. Det var toppnoteringen. Resten, den överväldigande majoriteten, var kristna och judar.

Efter det att de kristna hade erövrat hela Spanien mot slutet av 1400-talet, dröjde det inte mer än några tiotals år innan 100 % av befolkningen var kristen. Det ordnades genom hänsynslös och brutal tvångskonvertering till kristendomen och genom fördrivning ut ur landet av de judar och muslimer som vägrade omvända sig.

Exemplet visar vilken av de två religionerna, islam och kristendom, som i själva verket spreds med svärdet.

Det första korståget

När de första kristna korsfararna 1096 skulle bege sig till det Heliga landet plundrade de sig igenom hela Europa och Bysans. På vägen passade man på att döda så många judar som möjligt. Bara i en stad lyckades den lokale biskopen ordna så att de skonades. Tiotusentals judar strök med. Blodet flöt på gatorna. Väl framme vid Jerusalem intog de kristna korsfararna staden och slaktade hela den muslimska och judiska befolkningen samt förbjöd judar att bosätta sig där fortsättningsvis.